Att sälja grunks och skicka paket.

Jag har sålt lite grunkor på Tradera. Bland annat en trummaskin och en ljudbank (om man kan säga så). Båda från sent åttiotal. Kom ihåg att jag köpte dessa grejor ihop med en synth för det ringa priset av 500 spänn. I början av 2000-talet. Synthen försvann senare på sitt håll och har inte setts till efteråt.
Var uppe och rotade på vinden för några veckor sen när jag återfann de två andra grunkorna.
Minns att jag gick runt till några musikaffärer för kanske tio år sen och försökte kränga junket. Jag blev uppriktigt sagt utskrattad. Förnedringen var total. De införtjänade pengarna uteblev och därmed troligtvis nudlarna och folkölen.

Nu tänkte jag att man kanske kunde kränga junket på tradera. Jag var en tuff förhandlare och satte utropspriset på 300 spänn per grunk. Redan efter en timme hade de första buden kommit in. Efter några dagar så såg jag att en av de som budade hette jamgbg. Det måste alltså vara Jam Music i Göteborg och en av de musikaffären som jag gick och förnedrade mig hos. ”Ooh” vad jag önskade att de skulle vinna. Då hade jag personligen kunnat leverera trummaskinen till dem och berättat en anekdot om ”den som skrattar bäst skrattar sist!”
Tyvärr var det inte dem som vann budgivningen.

Grunkorna fick ett högre slutpris än vad jag hade kunnat drömma om. 800 spänn styck för trumbonkarmaskinen och ljudmojängen. Fantastico. Jag har med råge fått tillbaka det jag lade ut för dessa utskrattningsprylar.
Jag har tjänat pengar på dagens nörderi. Att äga den äkta varan står högt i kurs idag, trots att dessa två grunkors sound säkert finns inbakat i vilket musikprogram som helst.

Ooooooch…när jag då skulle skicka ett av paketen så gick jag bort till min jourbutik som har service för detta ändamål. Jag loggade in på butikens dator för att skriva ut adresslappar.
”Nej bara inte den där lille taskspelaren jobbar idag”, tänkte jag. (Jag har ägnat ett helt inlägg om denna järs tidigare)
I samma stund hörde jag hans pipiga och nasala stämma bakom kassan.
”Föck!”
Hoppas jag inte behöver rådfråga honom något om jag nu stöter på något hinder på vägen…vilket jag naturligtvis gjorde.
Jag gick fram till kassan och tittade på den övergödde lille ballongen till förväxt bebis.
-Vet du om man kan kan…
-Jag har ingen aning! sa han så överdrivet glatt så jag trodde han skulle sprängas av lycka. Han flaxade med armarna längs sidorna som en uppspelt påskkyckling. Sjukt obehagligt.
-Men alltså vet du om…
-Jag har ingen aning!!!!
-Nähä, det var ju dåligt av dig! Lät jag honom veta.

Ringde upp min kompis regissören som är väl bevandrad i Traderas rutiner.
När jag sedan hade skrivit ut adresslapparna undrade jag var skrivaren var någonstans. När jag sen klev ut från hörnan där datorn stod och tittade mot kassan stod den lille bollen och viftade med mina adresslappar i luften och ropade:
-Jag har dem! Jag har dem!
Jag gick fram och hämtade dem av honom. Sa inte ett ljud och gick bara ut därifrån.

Alltså arbetsmarknaden är hård. Och uppenbarligen inte speciellt rättvis. På vilka meriter har denna blimp till trädgårdstomte fått sitt jobb? När det finns en uppsjö av hederliga och reko människor som verkligen förtjänar ett arbete.
Det är fan inte rätt asså.

Nej, nu blire pöskmiddag hemma hos mor. Skall knega hela påskhelgen. Rouligt så man kan bryta ihop.

GLA PÖSK ERA SHATANS SHLÖDDRIOUS!

Exil i snööknen.

Har precis tittat på något dokumentärliknande program som var roligt utan mening att egentligen vara det. Det handlade om ett gäng snubbar och snubbor från hela världen, som hade en gemensam dröm: att åka hundsläde genom ett vinterlandskap.
Redan på bussresan dit gick det utförs eller uppförs eller snarare inte alls. De blev stående med bussen i snödrivor i tolv timmar innan de kunde fortsätta. Luften började redan gå ur långt innan de var framme. När de väl kom fram var det natt. Efter en kort euforisk tur med hundar och släde var det dags att slå läger och mata hundarna.
Det verkade lite grann som ingen hade räknat med att ett visst slit och släp ingick i äventyret.
De fick koka vatten för att kunna tina köttfärsen till hundarna. En snubbe hade väldigt svårt för sådant slabb. Två andra personer satte upp sitt tält. När de nästan var helt färdiga och körde spaden genom snön uppenbarade sig en djup dypöl där under. När de fick instruktioner att riva tältet började de nästan gråta.
När alla var klara för sin nattsömn var klockan tre på natten. De skulle kliva upp halvåtta för att mata hundarna igen. Stämningen var uppgiven och den där romantiska bilden som alla verkade ha av att bara glida fram i ett tyst vinterlandskap dragna av ett gäng byrackor var kantstött.
En annan snubbe tyckte det var läskigt att sova i beckmörkret. En annan snubbo längtade hem till sin säng. Alla beskrev hur urvridet trötta de var. De var väldigt förvånade hur slitsamt detta liv var, och var överens om att de aldrig skulle kunna leva under sådana förhållanden. Gemensamt för alla var att de rest ifrån sina samhällen där alla bekvämligheter fanns runt husknuten och landat i en snööken. Exil i vinterlandskapet.
På morgonen var det dags att slabba med kokad köttfärs igen. Sen visade det sig att en snubbe hade fått en inflammation i handen efter att ha ansträngt den för hårt under turen med släden. Han fick ett jättebandage, slapp frysa om handen och började gråta, eftersom han troligtvis inte skulle kunna fortsätta på detta lättsamma äventyr.

Själv satt jag i soffan och åt en frysrätt ala biff teriyaki (endast köpt för att det stod ”Hej Japan!” på förpackningen, tyckte jag var sköj. Den smakade dock ”Hejdå Japan!).
Alla ute på den där slädfärden hade gjort vad som helst för att äta detta junk.
Kände hur jag blev alldeles varm inombords av skadeglädje när de kämpade vidare i snön. Gråtande storstadsfånar på lantligt svettjippo! Detta är den roligaste dokumentär jag sett på länge tänkte jag, och spetsade en vattenkastanj på gaffeln.
Lycka till på färden.

Second hand och en kineseria.

20131110-205756.jpg
Från det att jag gick utanför dörren klockan tjugo över nio på morgonen igår, fram till att jag var hemma klockan elva på kvällen regnade det oavbrutet.
Second handen på Saronkyrkan är helt mordisk inom hur människor trängs och bara står i vägen på en och samma gång. Sjukt svårt att stå ut en längre tid. Dessutom går alla runt med kundkorgar, vilket krymper svängrummet ytterligare. Var även på Svenska mässans megaloppis. Kön in var helt mega. Så mega att vi gav upp och gick ner till Focusgallerian och åt pizza(?) på kineskrogen som ligger där. De hade ett avlångt fönster så man kunde se in i köket. Tre asiater stod därinne och diskuterade våra pizzabeställningar innan de började baka. När sen kock nr.1 började baka stod de två andra pizza-lärlingarna och spänt tittade på. Påminde lite om när läkaren går runt sin rond med sitt släptåg. Resultatet var varierande. Min pizza var en inbakad skinkbomb. Fick skrapa av hälften av pålägget.
En liten senig gubbe uppenbarade sig när vi satt och käkade. Sen kom han kompis som var enormt stor i skinnväst och cowboyhatt. De skulle tippa tillsammans. Den lille gubben tjattrade som en liten pippi hela tiden medan hans stora kompis var helt lugn och sävlig. De pratade förbi varandra hela tiden utan att märka det. Den lille gubben var otroligt stressad. Medan han väntade på sin mat sprang han upp fem gånger och fram till kökets fönster och påpekade att han hade väldigt bråttom och att han hade väntat väldigt länge på sin mat nu. Den store kompisen noterade knappt att han blev ensamlämnad vid bordet, utan fortsatte bara läsa upp de olika matcherna från tipstalongen med sin mullriga stämma. Tillslut fick den lille gubben sin mat. Tillslut vill säga efter tio minuter. Hans lass med mat var helt enormt. Det mest komiska var att han nu satt där och åt som om inget hade hänt, lite märkligt om han nu hade så jävla bråttom. Hans stora kompis nöjde sig med en stor vårrulle som han åt med handen. Efter varje gång han hade tagit en tugga lade han ner den på tallriken och torkade av sina flottiga fingrar på sina bruna moccajeans. Han sa till den lille gubben att äta sin mat i lugn och ro medan han själv gick och lämnade in tipset. Med andra ord hade de inte bråttom alls.
Har alltid velat gå dit och dricka öl, men det har inte blivit så. Karaktärerna där inne verkar vara en rejält brokig skara att beskåda.
Efteråt ställde vi oss i megakön till megaloppisen. Vad ska man säga… Det var en stor loppmarknad med en heldel junk av varierande art.
Blev hur som helst blöt ute i regnet igen för att sen torka igen och åter bli blöt igen varje gång man kom ut, lika många gånger som den där lille gubbfan sprang upp och påpekade att han hade väldigt bråttom.

TV-toppen V.13

1. Let’s dance

2. Mästarnas mästare

3.Antikrundan

4. Sveriges mästerkock

5. Smartare än en femteklassare

Detta är de mest sedda programmen under vecka 13. Känns som det styrker min tes (som jag brukar utbrista när jag blir arg på mänskligheten): Att 80% av befolkningen är idioter. Lek och tävling går hem i stugorna. Då finns ens inte plats 6 till 10 med på listan. Misstänker att doo bi doo och postkodsmiljonären skulle kvala.
Förutom att det är fördummande TV i sig har mitt hat att göra med att jag får total ångest av att titta på såna här program. Jag mår dåligt på riktigt. Blir nervös och deprimerad. Värst är det när folk plötsligt brister ut i sång. Oförmågan att ryckas med av tjäckheten är total.
Det enda program i denna lek och lär-katerogi jag klarar av är På spåret. Antikrundan går an så länge hon den käcka Lundberg eller Lundgren håller sig borta. Naturligtvis skulle jag välja att titta på det av samma anledning som alla andra. Att det dyker upp någon grunka som är värd 50 000:- som jag också råkar ha hemma, trots att jag vet att jag bara äger massa snyggt, men användbart junk hemma.

Funderar på att knäcka en 3,5:a och hälsa våren välkommen och sluta och gnälla.
För stunden alltså.