”My name is Anna, I’m your socialworker.”

Apropå Glasvegas igen, så har de gjort en låt som heter Geraldine. Låten slutar med textfrasen ”My name is Geraldine, I’m your social worker.” Eftersom låten verkar vara någon slags kärleksförklaring, så brukar jag oförkortat, varje gång jag hör den tänka på min socialsekreterare som jag hade när jag bodde på Hisingen för en massa år sen.
Mötet var oftast onormalt tidigt på morgonen. Nio eller tio.
Nåväl, hon hette Anna. Hon var i min ålder. Varm till sättet. Vacker och attraktiv. Sexig rent av. Varje gång jag kom dit och vi snackade om min situation lade hon huvudet på sned, som om hon förstod helt och hållet vad det handlade om. Vi satt där och fyllde i en blankett. Eller pratade om möjligheter eller omöjligheter. Det vill säga: Hon pratade möjligheter, och jag mest omöjligheter.
”Anna”, tänkte jag. ”Om vi hade träffats på nåt annat plejs, minigolfbanan, i kön till en våffelkiosk, på polisens träningskjutbana mitt i skottlinjen eller på Sejdeln istället för på Socialkontoret på centrala Hisingen hade det funnits en chans.”
Och varje gång hon reste sig från skrivbordet för att kolla upp något, kollade jag in hennes kropp. Hon hade en förtjusande kropp och en rent förtjusande jeanshäck.
Jag tänkte: ”Först hade vi druckit kaffe, sen hade vi gått hem till min blåmålade källare och knullat till cementen hade pulvriserats till fuktig mjöl.”
”Vi ses om två veckor”, sa hon.
”Jajemensan”, sa jag.
Sen brukade jag gå hem. Dricka kaffe och röka några cigaretter. Dra ner gardinen i min redan mörka källare för att stänga ute demoner och sova bort ännu en svårartad baksmälla. Om det bar sig riktigt illa tänkte jag på min situation. Sen tänkte jag på Anna, min socialsekreterare. Och somnade om.