Julstämning, julbord och ett besök på en kineseria.

Nu är det fan jultider igen!
Sitter här och dricker glögg för första gången i år hemma i köket. Då behöver man ingen tjej eller sällskap. Man hat ju glöggen. Vad skall man prata om liksom? Och varför? ”Ooh, vilken god glögg”, kan man förvisso säga, men sen då?
Nej, här sitter jag och sörplar och tänker ”Det här har du fan gjort bra BLOSSA” och ”det här fantastiska Johan, det gör du bra när du värmer din glögg alldeles själv”.
Och så tar jag en pepparkaka och ett sörpel med glögg till och tänker att nu är det fan i mig jul!

Var på julbord igår med jobbet. Det började hyggligt med en silltallrik. Sen var jag mätt. Jag pausade med en öl sen tog jag lite skinka och en bit revbensspjäll. Sen var jag proppmätt. Jag pausade med en öl. Sen avslutade jag med en brownie och en budapestbakelse. Sen satt jag där med öppen mun och blängde på de andra som småkonverserade utan att jag begrep vad de sa. Jag blängde på den nya ölen jag hade beställt in. Kändes som maten låg sammanpressad från tarmarna och upp i magen ända upp i matstrupen som massiv betong.
Tycker ändå inte att jag åt så överdrivet mycket. Känns som mättheten och tröttheten efteråt bli värre för varje år som jag går på julbord. Detta är såklart ett maximalt lyxproblem: att vara så mätt så man blir blå i ansiktet och behöver respirator för att kunna andas, men lyxproblem eller ej: trevligt är det fan inte. Det är fullt begripligt att frosseri är en dödssynd.
Efteråt så tog jag bussen hem, men fick ändå för mig att jag skulle ta mig en bärs på Tullen innan jag gick hem och dog på soffan. Det gjorde jag. Där satt jag och blängde. Det tog över en timme att få i sig halva ölen. Den andra halvan av ölen lämnade jag kvar på bordet. Det brukar ju nästan aldrig hända. Jo…när jag har varit på julbord.
I enormt långsamt tempo gick jag till bussen. Gungade fram och släppte mig under gatlampornas sken. När jag kom ut till Eklandagatan såg jag bussen närma sig hållplatsen. Jag sprang tjugofem meter. Jag fick håll på bussen och trängde mig fram till ett ledigt säte. När jag kom hem lade jag mig på soffan. Efter en kvart slumrade jag och väcktes en stund senare av mina egna grisljud. Julskinkan begav sig upp på loftet.
I förmiddags när jag vaknade var jag fortfarande mätt.

I Lördags hade jag och siss en bror och systerdag med julklappsjakt och café och biobesök. En fantastiskt trevlig dag.
Vi avslutade kvällen med att gå på kineseria. Precis när vi börjat käka kom det in en våldsamt tjock far med sina två barn och kvinna. I handen hade han en stjärnvinst från Liseberg i form av en Toblerone.
Kort efter de hade satt sig så slumrade han till. Först i små nickningar. Han verkade bli tröttare och tröttare. Till slut verkade han somna helt. Ibland tittade upp med mosiga ögon och öppen mun och tittade sig runt omkring som att han undrade var han befann sig. På restaurang hade jag lust att informera honom om. Informerade honom gjorde till slut hans kvinna. Då muttrade han något ilsket tillbaka i sitt nyvakna tillstånd. Sen reste han sig och gick några varv i lokalen. Efter några minuter kom han tillbaka igen. Efter ytterligare några minuter till så sov han igen.
Deras mat kom. De började äta. Avståndet mellan hans tallrik på bordet till hans egen mun var enormt på grund av hans rigorösa mage. Varje friterad räka som han spetsade på gaffeln med utsträckt arm verkade kräva en ofattbar ansträngning. Som ett intag och förbränning av kalorier samtidigt. Ju närmare räkan kom mot munnen desto mer föll ögonlocken ner. Sen tuggade han med stängda ögon. När han hade tuggat klart var det som han hade somnat igen.
Hans kvinna dunkade till honom på armen. Då åkte ögonlocken upp och så muttrade han något argt till henne och började äta igen.

Nu efter julbordet känner jag lite mer sympati för honom, även fast jag vidhåller att det är fan inte okej att sova på restaurang.
Där drar jag gränsen!

De där stunderna.

Fantastisk tomatsås på den här pizzan jag åt för en stund sen…tänkte jag.
Den smakar som pizzan gjorde när jag var liten:

Och den där osten som var mjuk och hängde i strängar. Man rullade och rullade gaffeln men osten tog aldrig slut.
Med oreganosmaken som gjorde att det smakade pizza.

-Det här smakar som i Italien, sa farsan.

Det var lyx och värme
de där gångerna man åt pizza på en riktig pizzeria eller
kinamat ute på en kinarestaurang med familjen.

Den invandrade maten från ett främmande folk som jag ville veta mer om.
-Berätta mer pappa!

Det smakade som himlen öppnade sig.
Och att sen titta in i sin mammas och pappas
ögon i en liten evighet
med sina små ögon
och önska att man kunde vara kvar där
i evigheter.
För att allt kändes som det skulle vara.
Egentligen.

Den där smutsiga heltäckningsmattan
föreföll
som en utrullad
röd matta
och som sen ledde rakt in i templet
med italiensk deg.

Eller rakt in i
palatset med de
friterade kinesiska räkorna
badande i en sötsur sås och
en stund som
kan tänkas vara
min lyckligaste tid i
min barndom.

Som den lyckliga familjen
där alla bara kramades
och allt
plötsligt var fantastiskt
och där problem
aldrig existerade.

Där jag ville stanna kvar i
ett litet
eller mycket större
för alltid.

För alltid.

Storm och kineseriabesök.

Det är en storm på väg in. Det sägs det iallafall. Ser och hör framför mig hur det kommer skallra och rycka i byggnadsställningarna här utanför. Tycker det är dags att döpa en storm till Börje eller Sune snart.
Ska gå ner till Willys strax. Bunkra upp för veckor framöver om katastrofen slår in. Köpa en pall med chips och en sopsäck med fryspizzor.

Igår var jag och käkade på Kineseria. Friterade räkor med Currysås och sötsursås. Träffade på några bekanta och obekanta där inne på kineserian. Det blev en social lunch istället för en ensam mans lunch. Vilket var trevligt.
När jag hade ätit klart frågade jag om det ingick kaffe i lunchen.
-Du äter inte lunch, sa hon då.
-Va? undrade jag. Vad äter jag då?
-Du äter Ala carte!
-Va, undrade igen. Men de friterade räkorna ingår ju i lunchen?!
-Ja, men du sa inte att du skulle äta lunch, därför äter du Ala Carte.
-Nej, men vad är det här för sköjeri?
Hela sällskapet satt och följde med i vår diskussion så jag kände att jag inte orkade ta det till nästa nivå. Kvinnan gick. Efter några minuter kom hon tillbaka med en kaffekopp och sa:
-Jag bjuder på kaffet och läsken.
-Tack, eller nåt, svarade jag förvirrat.
Detta är samma ställe där det ingår Cola till maten. Vill man ha Fanta får man betala 15 kronor extra. Luddiga regler kan man tycka, men på Tai Shanghai är det i sin fulla ordning.

Skall jobba helg. Det är lika fantastiskt som att bli släpad efter en bil, naken.

Nej, det är dags att dra till Willys innan Börje drar igång med sina lössläppta aggressioner.

Bis Bald för djävolen!

Din jävel!

Fack. Blev helt sänkt. Plötsligt. Gick på några minuter. Det la sig som en blöt filt över mig.
Och nu sitter jag här på Sejdeln och tar en bärs. Det snöar ute och på krogens Tv är det någon slags talkshow. Pirelli visar sina ben och Martin Timells brorsa ser ut som han försöker säga något smart. Som tur är så är inte ljudet på. James Blunt gör samhällstjänst i högtalarna istället. Sicken tröttsam skunk.

Har jobbat i datoraffären idag. Fölk ringer och ställer frågor. Jag svarar efter förmåga. Sen kom huvudvärken och sen den blöta filten.

Beställde kinakäk igår. Tog en bärs medan jag väntade. Varannan minut slet en dampig unge upp dörren och skrek in i restaurangen.
”Jävla rövjävel! Jävla gubbjävlar!”
Snubben i kassan tittade upp från tidningen. Sen tittade han ner i tidningen igen.
Stammisarna var på kasst och räligt humör.
”Fan, jag skiter i dig nu! Nu går jag hem!”
”Gå hem då din jävel!”
Jäveln som skulle gå hem gick och köpte en öl istället och gick satte sig vid sina kompisar igen. Sen drog cykeln igång igen.
De gick och spelade på Jack Vegasen. Tidigare hade de bråkat om pengar. Nu vann de tusen spänn. Glädjeropen ekade. Kortvarig glädje. Snart var de igång igen.
”Jag går fan hem nu!”
”Gör det då din jävel!”

Ja…och det är väl det jag också ska göra nu, min förbannade jävel!

(null)Att lite lättsamt skära halsen av sig en torsdagskväll i början av Januari.

Ett kärt återbesök på Tai Shanghai.

Har precis dragit i mig ett lass med friterade räkor. På gamla härliga Tai Shanghai. Kände att det var dags att tai shanghaja lite. Längesen nu.
Det pratades depressioner av en kvinna vid ett bord när jag kom hit. Känns som det kan vara ett passande samtalsämne på just kineserior. Hon beställde in en halvkaraff rött som hon svepte på mindre än tio minuter. Sen gick hon.
Är helt ensam här nu. Dricker en bärs efter maten. Svårt att säga om den hittar genom täcket av mosad fritering och mosat ris. Tycker det bubblar och joxar rätt högljutt i kistregionen.

Fan vilket vackert koncept kinarestauranger är egentligen. I föckin löve it! Ständigt under hot att stänga ner för att samma ägare som öppnade stället för fyrtio år sen har börjat tröttna på att stå bakom samma disk och servera feta, hungriga och trashiga svenskar och totalalkoholiserade gubbar och tanter. Sen verkar ju folk tycka att kineserior och kinamat tillhör en svunnen tid. Det gör bara hela grejen ännu vackrare. Själv kan jag generellt sätt tycka att intelligens verkar höra till en svunnen tid…
Samtidigt är det en väldigt harmonisk och avkopplande miljö att sitta i. Kontemplation. Lite som att sitta i en läshörna på ett bibliotek och hinka öl.
De spelade Beatles ”Let it be” nyss. I någon slags pianoversion. Just, precis tänkte jag: låt det vara!
Det är ju för övrigt här jag har hört U96 technolåt ”das boot” i en något mer nertaggad pianoversion. Undra om dessa pianotolkningar beställs i 10 eller 100-pack. ”100 olika pianotolkningar, just nu, pangpris 599:-!”
Nu kommer fan ”Let it be” igen.
Undra om Tai Shanghai har facebooksida. Då ska jag fan lajka dem!
Nej, va fan jag kanske måste gå nu, kändes plötsligt lite väl harmoniskt här…

IMG_0458.JPGEtt rejält lass med friterat hej baberibba!