Harrys versus kineseria. 0-1

Jag sitter på ett Harrys vid Harry Jörnes plats.
Harrys är alltså en sportbar som finns lite överallt. Men sporten på Tv-skärmarna existerar inte…och det var ju bra.
Harry Jörne har jag ingen aning om vem det var. Säkert någon dryg typ i väst i brokad som åt oxtunga och drack dyra viner och levde i klafseri och snarkade som en svullen bebis om nätterna.

Det satt ett gäng gubbs här några bord bort för en stund sen men de har gått nu. Herregud vad de rann rapakalja ur deras käftar.
De drog anekdoter om sina forna dagar innan de blev gubbar.
Om arbetskamraten som ständigt dök upp full på jobbet och skällde ut den övriga personalen och sen somnade på en stol.
Om en annan kompis som kallades för Yxa.
De skulle hämta Yxa med bil vid en landsväg för han bodde på landet. Då hade Yxa varit på vresigt humör hela bilresan för han hade minsann fått gå upp en kvart tidigare i ottan än de andra och Yxa kunde vara en vresig jävel. Det skulle man fan veta.
Sen började de prata om Trump och sen om invandrare som inte hade här att göra och som skulle kastas ut. Man fick dock aldrig reda på vilka som inte hade här att göra och på vilka premisser de skulle kastas ut på. Sen var det muslimer och flyktingar och tiggare i ett hejvilt hörsägen. Hade inte ölen kostat 62 spänn så hade jag gärna balsamerat bärsen över deras små gråhåriga hoden så att de hade luktat gammalt ölfyllo om hjässan när de kom hem till sina uttråkade fruar.

Var tvungen att gå kände jag…längtade till en liten kineseria.
Blev så otroligt sugen på våldsamt friterade räkor.
Så nu sitter jag på den kungliga kineserian på Södra vägen. Dricker en bärs medan jag väntar på den kinesiska flotyrpåsen som skall med hem.
På denna ljuvliga sylta är det minsann stil och flärd! Här är det ingen som pratar massa smörja i onödan. Här trycks det in fritering med räka i truten på bredden och höjden. Inte massa snack och tjafs. Här låter man räjorna tysta mun!

Har man inget bra att säga, kan man lika väl vara tyst, som farsan brukade säga.
Så, nu ska även jag knipa käft och gå hem med min pöse friterade bomber.

Skall nog äta framför Tvn. Ensam. Tror en romantisk komedi kommer passa bra till denna fabulösa annrättning.
Friteringen som knastrar mellan tänderna. Den sötsura såsen som trögt rinner ner i svaljet när halsen snörper sig för att hindra gråten när de får varann i filmen,

Men jag!..får minsann friterad räka.

Ah, det är vackert! Vad jag älskar världen!

Torsdag-Söndag.

Äntligen lite ordning på grejorna…

Har varit ute och tagit en promenad i solen idag. Hann ut innan den hade försvunnit. Tänkte att det var bra efter detta förkylningstillstånd att inandas lite avgaser i stadsmiljö.
Promenerade ända till Redbergsplatsen. Tog en promenad längs Friggagatan. Det var som att gå på en gata som jag aldrig hade gått på innan. Nästan inte ett enda ställe som fanns där när jag bodde vid Redbergsplatsen och brukade promenera på denna gata. Nya restauranger hade ploppat upp överallt. Som en ny gata.
Förr när jag flyttade till Göteborg var det en ruffig gata med skumma caféer, mcklubbar och mcaffärer och porrställen. Stan förändras. Det är snart bara jag som är…som jag ungefär alltid har varit och det kanske inte är en tillgång alla gånger.
Hur som helst stannade jag till på ett relativt nytt ölhak som har öppnat i gamla Redbergsgården. Jag vet inte riktigt vad man skall säga. Det var väl fint och så. Mest säger jag Grattis Göteborg, du har förärats med ännu ett plejs med 1 miljard ölsorter och hamburgare på menyn.
Hade ärligt talat varit sköj om någon i denna stad hade vågat att öppna något annorlunda någon gång.
Innan låg det en kineseria i den där lokalen. Hästpojken har till och med döpt en av sina låtar efter den. Imperial hette den.
De hade inte bemödat sig med att sätta upp en skylt så ingen verkade riktigt veta vad stället hette. ”Den där kineserian i Redbergsgården” stämde bättre. Då visste man.
”Ät aldrig på anonyma ställen som ens inte vågar göra reklam för sitt namn”, sa min farsa till mig en gång. I detta fall stämde det enormt bra. Allt var nämligen oätbart på det stället.
Där jag satt och drack min öl idag, var det spelmaskinshörna då. Lånen sinsemellan när det vanns och förlorades avlöstes lika tätt som de högljudda grälen…någonstans vid lunchtid. När vinsterna var slut satt folk och drack sina öl under vresig och lättaggad stämning.
Tror aldrig jag såg någon äta där inne.
Men nu är det slut på den sortens sköjeri. Det har bytts ut mot annat sorts sköjeri…så att säga.

Efter den där bärsen lämnade jag Redbergsplatsen och åkte in mot stan. Att klampa runt där uppe är som att klampa upp gammalt damm från gamla tider. Man blandar ihop dåtid med nutid.
Två egna lyor. Tre ex på tre olika gator, så känner man sig smått färdig med det där området.

Efteråt hamnade jag på Mandarin Kineseria på Södra vägen för en bärs. Därinne råder ett eget språk…
När man får sin öl vid bordet heter det:
-Vassle, vilket betyder ”Varsågod”
När man har druckit upp sin öl och tackar för sig heter det:
-Tassåmycket!

Sen ringde syrran. Vi sågs på Old Town i mitt område. Vi hann med en öl innan det stängde. Vi gick över till Foxes. Och hann med en öl innan det stängde. Resten är historia.

Och nu är det Söndag och helgen är snart över. Nästa helg är det ny helg och där emellan är det massa vardagar. Solen har tittat fram och jag har suttit på balkongen en del och vi går mot ljusare tider när det gäller vädret, annars är det mest samma skit med lite variationer i. Man duschar när man behöver det, äter när man måste. Reflekterar över sånt som känns, men inte borde kännas alls och sånt som borde kännas mer. Grannen torktumlar klockan ett på natten. Man vrider sig på loftet och plötsligt så sover man.

Hälften av detta inlägg skrevs i Torsdag och hälften skrevs alldeles nyss. Så kan man tydligen också göra. Så gjorde jag iallafall.

Fritt flödande tankar på en svårgissad kineseria.

(null)
Fy fack asså. Nu börjar det bli tröttsamt med detta gråa och mörka och dassiga väder. Allt utspelar sig som en grovkornig, svartvit film. Mörker sen Oktober. Regn och slask som spys ut vågrätt från en dyngsur himmel.
Trött på att dra på sig tunga och skrymmande jackor och gå runt med mössa som en jävla kofösare när man bara vill gå runt i kalsonger och bjuda tjejor på sängfösare.
Mitt liv är så fantastiskt lättsamt, som ett fluffigt sommarmoln, så jag har minsann råd att klaga på väder.
Trött på mycket annat också i tider där mycket är ur funktion. Men jag älskar jordgubbssylt, stjärngossestrutar, bautasten, men framför allt älskar jag världen. Det skall ni veta!

När jag åkte bussen till kneget igår morse såg jag en snubbe komma joggande vid Kungsportsplatsen. Framför sig sköt han en barnvagn. I barnvagnen satt det en liten människa. Han sprang som en tok och girade in på en gågata. Kanske han hade stulit barnvagnen och glömt plocka ur ungen.
Lärde mig för ett tag sen att det finns specialdesignade barnvagnar för detta ändamål. ”Springbarnvagn”. Vet inte riktigt vad jag ska säga…kanske att multitaska verkar vara en dygd och att göra avkall på vissa saker kan vara en synd.
Ser hur som helst vansinnigt ut. No öffäns asså. Och om man nu ska ägna sig åt detta pajaseri så kanske det är bättre att springa runt med barnvagn i Slottsskogen än i stadsmiljö med bilar, cyklar, bussar spårvagnar och girande dårar.

Nej, han är lite gnällig idag. Den däringa sköjaren.
Det kliar på överkroppen och käften är torr som en sandlåda. Tröttheten saknar gränser. Skulle kunna tänka mig att sova middag hela tiden. Kläderna sitter trångt och körvar sig. Uppåt mot armhålorna. You fat fuck!

Jag var inne i en skivaffär för en stund sen. Det var 182 grader därinne. Kändes det som. Fick en svettattack. Sen var det så att säga för sent att ta av sig mössan eftersom det redan rann floder på hodet. Hade sett ut som en levande fontän. En svettfontän skulle man kunna säga.
Butiken är en lång smal gång. Plötsligt var jag instängd där av en gubbe med en enorm dalmatiner som blockade utgången. Kan lätt ha varit den största dalmatiner jag sett. Gubben hade ingen som helst koll på jyckchabraket som efter en stund lade sig mitt i gången. Såg genast framför mig hur byrackan skulle nafsa ballarna av mig och svinga runt mig som en liten tygtomte medan ägaren till detta odjur stod helt oberörd och bläddrade i Roger Pontare-backen.

Nu har jag satt mig på en kineseria. Jag var tvungen att smörja upp munhålan lite med en bärs. Lite lotion för gommen. Lite balsam för själen. Lite gulligull för hodet.
I vanlig ordning skickade jag en bild till min kompis Erik som också besöker kineserior med perfekt intervall. Trodde jag gav honom en svår gåta inom vilken kineseria jag satt på. Han gissade rätt direkt. Imponerande, då varken han eller jag brukar besöka detta place.
Sun Wall, var det rätta svaret om någon bryr sig… Utsikten från andra våningen är lika magnifik som deprimerande. De har buffé här. Det är väldigt mycket par som äter här. Buffépar som kanske tycker det roligare med friterad räka än att ha sex.
Jag är inte så mycket för buffé längre. Inte efter de där besöken på den där råsunkiga kineserian i Majorna. Där gäster stod och harklade sig och hostade och snöt sig i händerna över buffén. Och den där snubben som tog allt man kunde ta. På samma tallrik och sen rörde om alltihop till en odefinierbar sörja…och satt och dödsflåsade medan han tryckte in berget genom läpparna…och sen backade om och gjorde exakt samma sak en gång till.

Nej, nu måste jag dra hem snart. Jag har ju viktiga saker att göra. Skrapa disktrasa och smula pulver och baka strudel och svälla knödel och piska strumpor. Det är ju ingen hejd på vad för sorts dumheter en man som reder sig själv måste utföra för att skapa ordning i vardagen.
Blir det en liten stund över kan jag alltid i avslappningssyfte borsta Rickard Sjöbergs tänder…

En svensk på kinarestaurang.

(null)
Sitter och dricker en öl på Tai Shanghai. Kanske jag håller på att förvandlas till en kines.
Sitter och dricker en öl…sitter och dricker en öl…sitter och dricker en öl…
Begriper egentligen inte varför jag aldrig har skapat en sektion på bloggen för alla inlägg som börjar med den meningen.
-Sitter och dricker en öl…
Det ska jag nog göra. Skapa en sån kategori alltså. Så kan någon vederbörande gå in där och läsa om gångerna när jag dricker en öl. Vem den vederbörande än må vara.

Om någon som går in och börjar följa min blogg och inte känner mig, så kan lätt vederbörande eller ovederbörande få för sig att jag inte gör något annat…än att dricka öl. Detta är så klart helt felaktigt.
Jag viker tvätt och promenerar, steker ägg, rullar tummar, borstar tänderna, köper mjölk, tittar på Aktuellt, byter kalsonger, rakar knäskål och vaknar fyra gånger per natt.

Om jag hade varit en engelsman så hade det inte varit något avvikande betende. Känns som en ganska rumsren syssla där i United Kingdöm att ta sig ett par pints efter kneget.
Men nu är jag ju alltså svensk. En svensk på en kinarestaurang. En annan kinarestaurang än i förrgår. Man måste ju faktiskt variera sig lite grann också. Annars kan man likaväl strunta i att byta kalsonger också. Jag byter minsann alltid kalsonger innan jag besöker en kinarestaurang, det ska ni veta, så vi slipper bli två om det, jajamen!
Nej, nu flummar jag allt ut något alldeles kopiöst här.

Kom dock på en sak…om man skulle göra en svensk cover på Sting:s låt An englishman in New York” så skulle den på svenska kunna heta: ”En svensk på en kinarestaurang”

Det här är det näst efterblivna inlägg jag har skrivit. Någonsin. Tror jag…

En kineseria på Södra vägen.

(null)
Har varit på jobbmöte idag. Var på bättre humör innan mötet än när jag gick därifrån.

Käkade lunchbuffé på ett ställe på Södra vägen innan mötet. Är egentligen inte så mycket för bufféer längre. Det samlas ofta slafsiga människor som snyter sig i handen på bufféer. Det känns så iallafall.
Den här buffén innehöll otroligt klafsiga grunkor. Stekt fläsk, biffar i tomatsås, kokt och stekt potatis, bruna bönor, löksås, pizzor.
Jag tog stekt fläsk med löksås.
När jag satt mig ner märkte jag att potatisen var iskall. Blöt och iskall. Löksåsen var också kall och fläsket var knappt ljummet. Fick gå fram och få maten uppvärmd i mikrovågsugn.
”Ja, jag vet”, sa hon bakom disken. Resignerad. ”Potatisen är alltid kall.”
Jag överraskade henne alltså inte.

Nu sitter jag och dricker en bärs på en kineseria på Södra vägen.
Min vän Erik brukar också gå hit ibland eftersom han jobbar i närheten. Vi har aldrig träffats här av slump. Vi brukar heller aldrig föreslå att vi ska ses här.
Däremot brukar vi alltid skicka ett fotobevis till varann när någon av oss har förärat kineserian med ett besök. Texten under fotot brukar lyda i stil med: ”Nu sitter jag här igen din jävel. Må vi aldrig stöta ihop med varann på detta palats…”

Nu klev det in en braksnygg kalaspingla här. Hon tittade sig förvirrat runt omkring. Sen gick hon ut igen.

Om man går hit för att träffa ”thö löve öf life” bör man nog tänka om…trots att vi pratar om ett fantastiskt palats!
Kommer man däremot hit för att dricka två öl och för en stunds kontemplation finns det nästan inga bättre ställen än kineserior. Lite som att dricka öl på ett bibliotek.
Kan däremot inte tänka mig något sorgligare än att hälla i sig åtta öl och ett gäng sexor gammeldansk, bli ledsen och gråta ut över livets förtret. Bli redlös, kräkas i guldfiskbassängen och bli ledd ut till en taxibil som den stackars personalen ringt.
Dock inget ovanligt scenario på dessa kineseriapalats.

Nu ska jag skicka en bild till Erik och berömma honom för hans fantastiska otajming. Eller om det var tajming…

Julstämning, julbord och ett besök på en kineseria.

Nu är det fan jultider igen!
Sitter här och dricker glögg för första gången i år hemma i köket. Då behöver man ingen tjej eller sällskap. Man hat ju glöggen. Vad skall man prata om liksom? Och varför? ”Ooh, vilken god glögg”, kan man förvisso säga, men sen då?
Nej, här sitter jag och sörplar och tänker ”Det här har du fan gjort bra BLOSSA” och ”det här fantastiska Johan, det gör du bra när du värmer din glögg alldeles själv”.
Och så tar jag en pepparkaka och ett sörpel med glögg till och tänker att nu är det fan i mig jul!

Var på julbord igår med jobbet. Det började hyggligt med en silltallrik. Sen var jag mätt. Jag pausade med en öl sen tog jag lite skinka och en bit revbensspjäll. Sen var jag proppmätt. Jag pausade med en öl. Sen avslutade jag med en brownie och en budapestbakelse. Sen satt jag där med öppen mun och blängde på de andra som småkonverserade utan att jag begrep vad de sa. Jag blängde på den nya ölen jag hade beställt in. Kändes som maten låg sammanpressad från tarmarna och upp i magen ända upp i matstrupen som massiv betong.
Tycker ändå inte att jag åt så överdrivet mycket. Känns som mättheten och tröttheten efteråt bli värre för varje år som jag går på julbord. Detta är såklart ett maximalt lyxproblem: att vara så mätt så man blir blå i ansiktet och behöver respirator för att kunna andas, men lyxproblem eller ej: trevligt är det fan inte. Det är fullt begripligt att frosseri är en dödssynd.
Efteråt så tog jag bussen hem, men fick ändå för mig att jag skulle ta mig en bärs på Tullen innan jag gick hem och dog på soffan. Det gjorde jag. Där satt jag och blängde. Det tog över en timme att få i sig halva ölen. Den andra halvan av ölen lämnade jag kvar på bordet. Det brukar ju nästan aldrig hända. Jo…när jag har varit på julbord.
I enormt långsamt tempo gick jag till bussen. Gungade fram och släppte mig under gatlampornas sken. När jag kom ut till Eklandagatan såg jag bussen närma sig hållplatsen. Jag sprang tjugofem meter. Jag fick håll på bussen och trängde mig fram till ett ledigt säte. När jag kom hem lade jag mig på soffan. Efter en kvart slumrade jag och väcktes en stund senare av mina egna grisljud. Julskinkan begav sig upp på loftet.
I förmiddags när jag vaknade var jag fortfarande mätt.

I Lördags hade jag och siss en bror och systerdag med julklappsjakt och café och biobesök. En fantastiskt trevlig dag.
Vi avslutade kvällen med att gå på kineseria. Precis när vi börjat käka kom det in en våldsamt tjock far med sina två barn och kvinna. I handen hade han en stjärnvinst från Liseberg i form av en Toblerone.
Kort efter de hade satt sig så slumrade han till. Först i små nickningar. Han verkade bli tröttare och tröttare. Till slut verkade han somna helt. Ibland tittade upp med mosiga ögon och öppen mun och tittade sig runt omkring som att han undrade var han befann sig. På restaurang hade jag lust att informera honom om. Informerade honom gjorde till slut hans kvinna. Då muttrade han något ilsket tillbaka i sitt nyvakna tillstånd. Sen reste han sig och gick några varv i lokalen. Efter några minuter kom han tillbaka igen. Efter ytterligare några minuter till så sov han igen.
Deras mat kom. De började äta. Avståndet mellan hans tallrik på bordet till hans egen mun var enormt på grund av hans rigorösa mage. Varje friterad räka som han spetsade på gaffeln med utsträckt arm verkade kräva en ofattbar ansträngning. Som ett intag och förbränning av kalorier samtidigt. Ju närmare räkan kom mot munnen desto mer föll ögonlocken ner. Sen tuggade han med stängda ögon. När han hade tuggat klart var det som han hade somnat igen.
Hans kvinna dunkade till honom på armen. Då åkte ögonlocken upp och så muttrade han något argt till henne och började äta igen.

Nu efter julbordet känner jag lite mer sympati för honom, även fast jag vidhåller att det är fan inte okej att sova på restaurang.
Där drar jag gränsen!

Sett och hört, den sista tiden.

Håller på med ett lååångt inlägg just nu som blir färdigt någon gång när pungkulorna är russin…eller lite senare i veckan.

Tills dess får ni hålla till godo med vad jag har sett och hört den senaste tiden.

En kvinna som tappade sin mobil och fick ett skrattanfall när hon såg att glaset hade krossats.

En kvinna som stod och blev omkramad på andra långgataan medan hon grät ljudligt.
Mitt på blanka eftermiddagen och inte på natten och efter två flaskor rött…

En gubbe som ragglande in på en krog medan
han sa: Jag måste ha en öl till!”

En kvinna som gick förbi, ovetande att hennes ena tutte hade trillat ut ur linnet. Och två tonåringar som mötte henne och sa i munnen på varann:
-Såg du hennes bröst eller?

En man som joggade och flåsade förbi och tittade på mig med arg blick när jag tog en klunk av min öl. Troligtvis var han mer ölsugen än någonsin och nära kapitulation.

En kvinna som gick förbi pratandes i mobilen och sa:
”Jag älskar dig och jag har svårt att acceptera att dessa två år var bortkastade, men du måste göra vad som är rätt för dig…”

En ensam gubbe i baren på en kineseria när jag väntade på min mat, upprepande mantrat:
”Ja fy fan, det är svårt med kärlek. Fy fan vad svårt det är!” Nickande i samförstånd med sig själv. Och sen samma mening om och om igen

Jag älskar världen!
Men något säger mig att det visste ni redan…

Din jävel!

Fack. Blev helt sänkt. Plötsligt. Gick på några minuter. Det la sig som en blöt filt över mig.
Och nu sitter jag här på Sejdeln och tar en bärs. Det snöar ute och på krogens Tv är det någon slags talkshow. Pirelli visar sina ben och Martin Timells brorsa ser ut som han försöker säga något smart. Som tur är så är inte ljudet på. James Blunt gör samhällstjänst i högtalarna istället. Sicken tröttsam skunk.

Har jobbat i datoraffären idag. Fölk ringer och ställer frågor. Jag svarar efter förmåga. Sen kom huvudvärken och sen den blöta filten.

Beställde kinakäk igår. Tog en bärs medan jag väntade. Varannan minut slet en dampig unge upp dörren och skrek in i restaurangen.
”Jävla rövjävel! Jävla gubbjävlar!”
Snubben i kassan tittade upp från tidningen. Sen tittade han ner i tidningen igen.
Stammisarna var på kasst och räligt humör.
”Fan, jag skiter i dig nu! Nu går jag hem!”
”Gå hem då din jävel!”
Jäveln som skulle gå hem gick och köpte en öl istället och gick satte sig vid sina kompisar igen. Sen drog cykeln igång igen.
De gick och spelade på Jack Vegasen. Tidigare hade de bråkat om pengar. Nu vann de tusen spänn. Glädjeropen ekade. Kortvarig glädje. Snart var de igång igen.
”Jag går fan hem nu!”
”Gör det då din jävel!”

Ja…och det är väl det jag också ska göra nu, min förbannade jävel!

(null)Att lite lättsamt skära halsen av sig en torsdagskväll i början av Januari.

Ett kärt återbesök på Tai Shanghai.

Har precis dragit i mig ett lass med friterade räkor. På gamla härliga Tai Shanghai. Kände att det var dags att tai shanghaja lite. Längesen nu.
Det pratades depressioner av en kvinna vid ett bord när jag kom hit. Känns som det kan vara ett passande samtalsämne på just kineserior. Hon beställde in en halvkaraff rött som hon svepte på mindre än tio minuter. Sen gick hon.
Är helt ensam här nu. Dricker en bärs efter maten. Svårt att säga om den hittar genom täcket av mosad fritering och mosat ris. Tycker det bubblar och joxar rätt högljutt i kistregionen.

Fan vilket vackert koncept kinarestauranger är egentligen. I föckin löve it! Ständigt under hot att stänga ner för att samma ägare som öppnade stället för fyrtio år sen har börjat tröttna på att stå bakom samma disk och servera feta, hungriga och trashiga svenskar och totalalkoholiserade gubbar och tanter. Sen verkar ju folk tycka att kineserior och kinamat tillhör en svunnen tid. Det gör bara hela grejen ännu vackrare. Själv kan jag generellt sätt tycka att intelligens verkar höra till en svunnen tid…
Samtidigt är det en väldigt harmonisk och avkopplande miljö att sitta i. Kontemplation. Lite som att sitta i en läshörna på ett bibliotek och hinka öl.
De spelade Beatles ”Let it be” nyss. I någon slags pianoversion. Just, precis tänkte jag: låt det vara!
Det är ju för övrigt här jag har hört U96 technolåt ”das boot” i en något mer nertaggad pianoversion. Undra om dessa pianotolkningar beställs i 10 eller 100-pack. ”100 olika pianotolkningar, just nu, pangpris 599:-!”
Nu kommer fan ”Let it be” igen.
Undra om Tai Shanghai har facebooksida. Då ska jag fan lajka dem!
Nej, va fan jag kanske måste gå nu, kändes plötsligt lite väl harmoniskt här…

IMG_0458.JPGEtt rejält lass med friterat hej baberibba!

Gräv upp, gräv ner er.

IMG_0399.JPG

Sitter på Kineserian China Palace i Brunnsparken och dricker en öl efter jobbet.
De har gjort om stället. Piffat till det…
-Du ska alltså bara dricka öl? frågar han mig.
-Ja, det här är väl en Kineseria och på såna dricker man väl öl, om man inte äter?
Det sa jag inte. Men jag tänkte det. Jag lugnade honom med att jag skulle köpa hem mat också.
De vill nog ha bort sådana här öldrickande typer som mig. De gör sig dåliga i uppiffningen.
Hela stan är i en piffa upp-fas just nu. Gamla ställen som fanns när jag flyttade hit för 16 år sen släcker ner ett efter ett och nya putsade, själlösa ställen slår upp portarna. Parker och gator och stråk grävs upp. Hela jävla stan är en byggarbetsplats. Som om Göteborg inte trivs med att vara Göteborg och vill vara något annat. Som om Göteborg själv aldrig har bett om att bli helt uppgrävd och förnyad, men blir det ändå. Mot sin vilja eller som en stad som plötsligt inte duger till.
Faktum är att det är ett jävla storhetsvansinne. Vad är det tänkt att den här staden skall bli? Jag är förbaskat trött på denna byggarbetsplats till stad och att behöva gå på andra sidan gatan, för den sida jag hade tänkt att gå på är uppgrävd…

Att gamla ställen försvinner ett efter ett känns väl bara sorgligt och det svider lite i hjärtat. Det sker i periodvis. Idag är det väldigt få av de ställen som fanns när jag flyttade hit som finns kvar nu.
Det är tidens tempo.