Utschasad mitt i verkligheten.

Sitter och dricker en kaffe i Linne. Alltså i Linnestan och inte iklädd linne. Äger inget linne…
Vaknade halvåtta i morse. Byggjobbarna började genast hacka ner balkongernas betongplattor. Satte mig i köket. Yrvaken. De kapade av balkongräcket på balkongen ovanför min. Sex ben tillhörande byggjobbare promenerade runt utanför köksfönstret. De glödande lopporna när stål möter stål regnade in genom den öppna köksfönsterspringan. Att stänga fönstret…
Och en av de där byggjobbarna. Han gapar och vrålar så man har lust att skära halsen av honom. Det saknas liksom poäng med att vara så jävla högljudd. När de andra står och utför det högljudda arbetet så står han bredvid…och gapar. När de inte utför högljutt arbete så gapar han lika högt. De pratar polska, så jag förstår inte vad de säger. Jag förstår dock så mycket att han försöker vara rolig hela tiden, för de andra jobbarna fyller i med ett osäkert skratt varje gång han gapar ur sig något.
Klädde snabbt som fan på mig och tog bussen ner till Linneplatsen. Återigen utschasad ur lägenheten. Rakt ut i verkligheten.

Befann mig på Linnéplatsen en stund senare. Alltså i T-tröja och inte i linne. Planen var att äta den där brakfrukosten på det där fiket som jag brukade käka frukost på när jag jobbade i datoraffären.
Ny ägare, ny regi. Ny regi, sämre regi. Ungefär som att jämföra Kiss Destroyer-platta med Kiss skiva Hot in shades.
Innan fick man som sagt brakfrukost här. Bröd, tre sorters pålägg, fil och müsli, juice, kokt ägg, melon och kaffe. Allt för det ynka priset av 59 spänn. Nu blev det en ynka ostfralla och ett kokt ägg och kaffe för samma pris. Lurad…och nu när jag sörplar kaffe är jag fortfarande sugen på frukost.

Åkte till Netonnet i Lördags och fick min Moccamaster utbytt. Syrran och Andreas körde mig.
Jag bad tjommen i disken att packa upp den nya moccamastern som jag skulle få med mig hem. Den hade också repor på sig direkt när den kom upp ur kartongen. ”Det är tydligen så på de rödlackerade modellerna”, sa han. Jag bytte ändå. Eftersom den här var mindre repig. Han förlängde bytesrätten med trettio dagar så jag kan torka av den en gång och sen byta till en ny. Jag får väl ge fan i att torka av den och låta den täckas i ett tjockt lager damm.
När jag kom hem och skulle avnjuta en köpp så hade jag tydligen inte fått med mig den där vattenspridaren som för över vattnet till kaffefiltret.
En stor jävla suck utblåstes så det fladdrade i krukväxterna.
Fick avnjuta två breezers istället.
Igår åkte jag ut och hämtade grunkjäveln. Syrran och Andreas körde mig. Idag sitter jag på fik och avnjuter kaffe istället för att det inte går att vara hemma. Mitt liv är mycket mer fantastiskt än erat, så håll för bövlars truten!

Sista semesterdagen idag. Frågan är vad man skall göra resten av dagen. Att gå hem innan klockan fyra är en omöjlighet.
Den här semestern har varit lång och ändå gått enormt snabbt. Det har gått massa stål på ingenting på just det sätt som det brukar när man inte gör något speciellt. Att bara finnas till är en dyr hobby.

Nej, om man skulle ta och gå upp till Arbetsförmedlingen och mordhota dem lite. Det kan ju liva upp en smula en gråmulen dag som denna i slutet av Augusti…

Kom och bränn ner mig!

Peter Criss-biografin. Igen.

Läser fortfarande Peter Criss-biografin. 

Nu har han precis fått sparken från Kiss. I boken alltså. Då gråter han massa och fattar inte hur människor kan vara så onda. Samtidigt gör han allt för att själv få sparken eftersom han är så jävla trött på Paul och Gene:s spårvagnskontrollant-stil. De där två typerna verkar ärligt talat vara riktig manipulerande sweinhonds. Sen är han ju helt paj på kokain vid denna tidsperiod. 

Det urartar live också några gånger. De har alltså börjart hysa sådan avsky mot varann i bandet att de ens inte klarar att dölja det live. Criss spelar för fort i någon låt. Paul Stanley ställer sig demonstrativt bara för att göra bort honom inför publik och gestikulerar att han skall sänka tempot. Då sänker Criss tempot i låten i ren överdrift bara för att jävlas. Tempot går så långsamt att låten inte går att spela. 
När Peter Criss sätter sig för att sjunga Beth längst fram på scenen så ställer sig Paul och Gene framför honom så han inte syns. Sen när konserten är slut kastar Criss ut sina trummstockar som vanligt.  Men istället för att hiva ut dem i publiken kastar han dem i huvudet på Gene. De träffar så bra i bakhuvudet att Gene håller på att svimma av smärta. När sen Peter sitter backstage kommer Gene in och sparkar Peter hårt på smalbenet med sina spikskor och säger till honom att aldrig mer kasta stockar på honom. När de sedan kör extranummer så är smalbenet helt uppsvällt. Efter extranumrerna kommer Peter in i Gene:s rum och hotar honom med livet. Sådär håller det på. Ända till Peter Criss blir sparkad. 
När de väl inser att de inte får tag i en ny trummis för kommande turné ger de Peter en ny chans att komma tillbaka till bandet. Han dyker upp helt kokainnojig på genrepet och med ett notställ med jazzrytmer. Så fort de ska öva Kisslåtar börjar han spela sina nyinlärda jazztakter. Ingen klarar att hänga på. De lämnar honom i replokalen och Peter gråter floder. 
Igen.
Det hela är väldigt dramatiskt.

Kiss- Destroyer. Då och nu.

Det var ju så här den var. Den allmänna uppfattningen. Mediakårens syn på det som blev det största hårdrocksbandet i historien. Kiss.

Kommer ihåg det själv när skivan kom. Hur nu det är möjligt, men faktiskt…
Fyra år gammal och mitt första musikminne. Helt magiskt!

Stämmer ju inte alls med hans ord i artikeln. För mig var skivan mystisk och magisk. Revolt hos en fyråring kan ju aldrig vara bra. Som Sagan och ringen ”-filmerna är idag… Typ.

En del har hänt sen dess…
Att chockera sin omvärld. Som var hårdrockens huvuduppgift från början har gått förlorad. Tror att de flesta av oss Die hard fans som var där från början känner så nu.
Sen blev det hela accepterat.
Innan var det en livsstil att vara hårdrockare. Nu går det att handla rockstil på H&M.

Välj buuu eller bäää!

20140603-235205.jpg
( och den där jävla Tomas Tengby?!)

Parfym.

Såg att Kiss har släppt en herrparfym. Alltså bandet Kiss. Vet inte riktigt vad man ska säga, eller om man ska säga något. Det är vin och ölsorter och fan och hans faster med alla möjliga rockband. Hade jag spelat i ett stort rockband hade jag släppt fårspillning med bandloggan eller kanske en osthyvel.
Angående Kissparfymen stod det att den passar lika bra på jobbet som på rockkonserten och att doften gör att man blir populär bland kvinnorna.
Roligt är dock om någon kvinna på krogen påpekar:
”Oh, vad gott du luktar, vad är det för parfym?”
”Naj det är kiss.”
Framgick tyvärr inte vad parfymen doftade.
Kanske den har en sofistikerad doft av gammalt demensboende.

Kiss, horor, pojkar, flickor, blåbär, lingon och struttar.

Johan och glorian lyssnar på Strutten med Kiss på nattkvisten.

Låten handlar om en pojke och en hora. Eller en flicka och en hora.

Pojken går runt i rutig keps och letar blåbär.

Flickan går runt i samma skog i en prickig mössa och plockar lingon.

Det är en hemsk text.

Hela skogen är fylld med struttiga horor som letar efter pojkar och flickor och blåbär och lingon.

En bra låt med en ganska bra och dålig text på en och samma gång kan man säga. Det hela är väldigt politiskt korrekt.

Alltså P.K. om nån undrar…

Peter Criss och Ace och biografi om peter criss skriven av petercriss om sven stolpe som älskade sin bror.

Sitter vid köksbordet. Eller framför köksbordet. Eller på köksbordet. Inte i köksbordet. Det vore ju rent svårt och konstigt. Jag dricker öl. Ja, jag är minsann duktig på vissa saker. Jag kan även balansera en fryst capriciosa på höjden på huvudet. Tror jag håller på att fyllna till. Det är ju fredag. Skulle aldrig sköja till det någon annan dag i veckan. OCH jag är faktiskt kristen som självaste påhittet i vassen.
Läser ju den där Kiss-biografin. För ett år sedan kom trummisen Peter Criss ut med sin egna biografi. I den biografin jag läser nu står det att man kan läsa i Peter Criss, som alltså är trummis i Kiss om ingen halvmongolojd pajas inte fattat det nu, att Ace Frehley suger av Peter Criss. Peter Criss alltså, som har skrivit sin egna biografi som trummis i Kiss. Fast inte som trummis i Kiss. Han var ju faktiskt Trummis i Kiss. Fan fattar ni ingenting eller? Eller är det jag som inte… Nåväl. Snubben som berättar det i biografin, kommer inte ihåg vem han var nu och vad han hade för uppgift runt Kiss, alltså bandet Kiss hade läst tjugo sidor i trummisen Peter Criss biografi om när han spelade trummor i Kiss och snortade kokain, AAAAAAtjo!!!!! sorry… och blivit helt äcklad och lämnat tillbaka boken till bokhandlaren eller bokhandeln där han hade köpt boken. PRUUUUTTRTTT. Förlåt. Alltså Peter Criss Biografi och inte den biografi som jag läser för den har nämligen en svensk skrivit som har stringkalsonger och har massa tatueringar på snoken, äh nu vet jag inte vad jag säger, men ni fattar säkert, för man ska aldrig underskatta sina läsare. Tjoho Peter Criss! i jämmerdalen. Äh föck, ni fattar!

Kiss-text-analytikern analyserar djupgående analt.

Vi lyssnar på Kiss live-skiva ”Alive 1” under rökpauserna idag på jobbet. Det känns som typ nittio procent av Kiss låtar handlar om kärlek och om knulla. Eller snarare när man läser mellan raderna så handlar det om att knulla.
”Nothin to loose” handlar i alla fall defenitivt om analsex. Det räcker med att man vet vad ordet backdoor betyder som nämns i texten. Då blir texten hur tydlig som helst.

”But once I got a baby
We tried every way.
She didnt want to do it
but she did anaway.”

”But baby, please dont refuse
You know you got nothin to loose”

Det här lyssnade man på innan man fyllt sex. Jag undrar om mina föräldrar hörde vad de sjung om eller om de bara avfärdade det för att de upplevde det som skrik och skrän.

Att sen Gene Simmons har knullat med över 4500 brudar är bara lite bonus, lite härsken grädde på moset.

Published with Blogger-droid v1.7.2