Slafs och klafs.

Men, fy bövlars i hilvidi sicket jävla väder! Slask, snö, regn, ankeldjupa pölar och drivor med slafs och klafs. Helt förjävligt!
Var på rehabträningen idag. Jag och uteslutande massa tjötiga gubbar. Trodde de hade börjat separera upp tiderna efter dam och herr, men så kom en liten skakig och nervös kvinna och klättrade upp på en av träningscyklarna. Själv cyklade jag som ett litet svin. Tyngre och snabbare än vanligt. Helt high on life låtsades jag att jag hade bråttom till livet.
Det spelades någon låt i högtalarna med svensk text som verkade handla om frukost och om att knulla. ”Sen knullar vi” tror jag han sjöng. Konstig och rätt dåligt val av låt till sjukgymnastik. Knulligt och oknulligt på samma gång. Trodde gubbarna skulle tappa löständerna (om de nu hade några), men de verkade bry sig lika lite som alla som inte bryr sig. Det verkade bara vara jag som rynkade på ögonbrynen och skrynklade ihop munnnen. Det blir väl bara jag som kommer dyka upp med protestplakat nästa gång och gå runt i cirklar och skandera. MINDRE KNULLMUSIK PÅ REHAB! skall det stå på plakatoset.
Slafsade till bussen i samma ankeldjupa klafs. Och apropå anklar så mötte jag en kvinna som slafsade genom klafset utan strumpor i sina låga skor. ”Det där såg kallt ut” tänkte jag. När jag sen stod och pustade ut och väntade på bussen så kom en kille och slafsade genom klafset utan strumpor i sina skor. ”Vad ända in i pelikanens lilla öronsnibb är detta?” tänkte jag. Är det något slags mode? Eller är det lite Mello-fräckt och gå runt som en fattiglapp utan strumpor i skorna? Begriper ingenting faktiskt.
Men ju mindre man begriper desto mindre begriper man…så är det ju faktiskt!

Fick besök av Putte i helgen. Sjukt längesen vi sågs. Vi drack öl och pratade om nu och då och här och där och han och hon. Sen drack vi mer öl och pratade mindre.

Putte och kryckan

Och man… Eller Such a lovely day!

Och man sätter sig på balkongen och tänker att nu ska det fan bli gott med en kaffe och en cigg. Getingar börjar brumma en i öronen och en fluga klättrar upp i näsborren och en nyckelpiga pissar en på armen. Det är någon som bryter upp gatan med kofot och det dånar olidligt högt från någon som borrar i fasaden. Ungarna skriker och en fas-treare passar samtidigt på att klippa gräset.
Man tar en dusch och sätter på sig rena kläder. Inser snart att man saknar rena strumpor, så man får sätta på sig gårdagens strumpor som luktar lagom mycket svett för att skorna flyttar på sig när man försöker sätta på sig dem. Man borstar tänderna och tandkrämslöddret rinner tungt ner för skägget. Letar sig in mellan skäggstråna och när man tittar ner på trivselmagen uppenbarar sig en enorm pöl med tandkräm på den rena tröjan. Det är bara att byta tröja… om man hade haft en ren. Sätter motvilligt på sig den enda rena tröjan som finns kvar och på den står det ”instant idiot… just add beer.” Den sitter illa och visar halva trivselmagen.
Man går ut för att ta sig en promenad. En söndagssyssla för 80-åringar. Och om man för en gång skull är glad, så blir vädret dåligt. Det hoppar till i höger knä varje gång man tar ett steg. I en park som man passerar sitter ett gäng alkisar och skrölar. De blir tysta en stund och skrattar sedan ut en när man går förbi. Och man glider in på en gata man inte gått på 500 gånger och tänker att här var det fint och här kan jag gå. Från ingenstans uppenbarar det sig någon bakifrån och personen är inte riktigt nöjd förrän den går exakt bakom en. Det fläktar i nacken. Och man saktar in för att fanskapet ska passera, men människan förstår inte, utan minskar avståndet till det omöjliga. Man vrider på huvudet och det man ser är inte vackert något mer. Sen börjar det regna.
Man hör små konstiga rop från magen och förstår att det är hungern som talar. Samtidigt trycker det på nervöst i tarmarna. Det kan vara oron och nerverna. Och man hittar en schysst lunchsylta efter ett alldeles för långt letande. Den där kötträtten på skylten låter jävligt hyvens. Salladsbordet är fint och precis när maten kommer in slår sig en snubbe ner som tror på filosofin: ett bad om året. Han har gårdagens lunch på tröjan och slafsar och klafsar i sig salladen. Och det rinner ner längs hans gipor och ner på tallriken igen och klafsljuden ekar i hela lokalen och man funderar på om de har rep och snara till efterrätt så man kan hänga sig eller hjälpa vederbörande att hänga sig. Köttbiten är torr och sträv. Potatisen är överkokt och helt ledsen. Människors olika professioner är felplacerade. Kocken borde bli skomakare och tvärtom. Man tar med sig kaffet ut efter att ha lämnat över hälften av lunchen. Det spricker upp och solen tittar fram. Det spelar dessvärrre ingen roll. Humöret har gått sönder. Så är humör och väder i kombination. Antingen det ena eller det andra. Man tar en sipp på kaffet. Efter att både spillt ner sig och bränt tunga och läpp plockar man upp tobak och attiraljer och inser att man skulle kommit i håg att köpa cigarettpapper. Det viktiga som man inte fick glömma. Man lämnar det goda kaffet icke uppdrucket. Skiter i alltihop. Besegrad. Tar bussen hem. På sätet bakom klafsar någon på en banan med öppen käft samtidigt som den samma försöker vissla en glad melodilös truddelutt. Man funderar på om det är praktiskt möjligt att hänga sig i dammsugarslangen när man kommer hem.
På natten kommer mardrömmarna. Först efter de ofrivilliga vakna timmarna där man har legat och stirrat upp i taket, trummat schottistakter på huvudkudden, räknat hyenor, tagit sig två gammeldansk,slagit huvudet i badkarskanten, ätit två falurutsmackor med gammal leverpastej, sjungit ”Man vänjer sig”, kämpat mot ett hängande, dallrigt och slött gomsegel.
När man väl somnat gör man det mest för att ofrivilligt vakna. Mardrömmen upprepar sig. Ett mörkt rum med en dinglande taklampa. Under den sitter han: Lunchmannen. Han har torkad tandkräm i mungiporna. Ett stekt, sprucket ägg på tröjan. Ägg-gulan blinkar åt mig. Han klafsar och slafsar i sig marinerade bäbislår. På hans högra arm sitter en jättestor nyckelpiga och pissar ner honom. Han märker ingenting. Ibland, mellan varven plockar han upp en banan och klafsar så högt så tapeterna flagnar.
Mardrömmen är hemsk och outhärdlig, trots att den inte befinner sig överdrivet långt bort från verkligheten.