En utomordentligt trevlig rapport om en utomordentligt trevlig utflykt mitt i den stora vida världen.

353fe49c-121b-4c8a-898f-4290e19abdba.jpg
Jag var på Mölndals ortopedi och tog bort gipset i veckan.

Sitter för övrigt och tittar på min hand nu. Den ser ut som min hand, förutom att den ömsar lite skinn.
-Så ”Hej lilla handjävel. Strålande att se dig.

Här följer en liten trevlig rapport om denna strålande lilla utflykt!

Taxiresan ut var svenadyr. Ty Mölndal Sjukhus ligger inte på Avenyn, utan ganska långt därifrån.
Taxichauffören var en glad och trevlig prick, men när jag berättade för honom vad jag hade råkat ut för blev han förbannad. Helt uppeldad. En arg turk, som han sa om sig själv. Han var nämligen turk.
Han tyckte man skulle ta den där jäveln som ramlade på mig och klappa till honom ordentligt. Sen satt han och skakade på huvudet för sig själv och mumlade ”Sicken djävel!”
Sen berättade han om en kompis som hade sköjat runt när han hade druckit. Hans kompisar hade jagat honom på skoj. För att komma undan hade han hoppat över en mur. På andra sidan muren var det ett 25 meter djupt stup. Han hade krossat benen och ryggraden och var förlamad upp till halsen och han satt i rullstol och det sexuella var förstört och allt var förstört och det var inget kvar av honom. Så berättade han storyn för mig. Sen blev han förbannad igen.
-Jävla idiot. Hur roligt har han i sin rullstol nu? Vaaaa?
Jag blev alldeles deppad ett tag kände jag.
Sen hittade jag ett nytt samtalsämne. Då var han glad en stund, sen blev han snart förbannad igen.
Han släppte av mig med orden:
-Akta dig för kantjäveln där, den är farlig.
220 bagis fattigare klev jag iväg mot entren. Han hälsade på mig när han hade vänt och kom körande mot mig. Jag skulle vinka tillbaka med kryckan. Jag fick upp den i luften och tappade greppet. Kryckan for rakt ner på marken. Han glodde på mig genom vindrutan som om han ville klippa till mig.

Nu efteråt tänker jag kan ha åkt med honom i berusat tillstånd. Då har jag troligtvis stått för babblandet och de vilda harangerna.

Han påminde lite grann om taxichauffören i boken ”Räddaren i nöden” som får frågan av huvudkaraktären var ankorna tar vägen när det blir is på dammarna i Central Park.
Taxichauffören blir så jävla arg och tycker det är den mest idiotiska fråga han har fått…

Jag var tidig så jag gick och rekade hur långt det var till spårvagnshållplatsen från sjukhuset. Tänkte nämligen man kunde åka spårvagn till Avenyn och ta en taxi hem därifrån, så man slapp bli skinnad.
”Här är en bänk jag kan sitta på” tänkte jag. Sitta mitt ute i verkligheten och kolla hur verkligheten sköter sig. Just på den bänken satt en skäggig historia och halsade folköl. Jag gick runt hörnet av buskaget och hittade en ny bänk. Där satt faktiskt en otroligt glad snubbe i keps och sjöng…och halsade folköl. Jag testade tredje sidan av det fyrkantiga buskaget. Där fanns en ledig bänk som gjord för en kryckman bland alla andra som gick på kryckor i dessa nejder.
Jag plockade fram mina papper med kallelser igen. Först borttagning av gips, sen röntgen och sist en intim dejt med en läkare…

Gipsavdelningen låg på andra våningen. En lång korridor. Sen svänga höger och vänster och sen längs bort i en ny korridor.
Jag satte mig en soffa och tittade på sjukhusklädd personal som gick förbi mig från olika håll. De bar matlådor och kaffekoppar. De flesta ville inte möta mig med blicken eftersom de inte verkade vilja bli störda på lunchen av en jeppes frågande ögon. Man skulle nämligen inte anmäla sig någonstans utan bara sätta sig där och jeppa sig.
Jag hade tid hos röntgen kl. 13. Jag hade suttit i denna ingipsade avdelning och väntat sen halv ett och nu var klockan fem i.
Till slut dök det upp en matdäst gipskvinna i pasch och glasögon och bad mig entra gipsrummet.
Det är en märklig liten grunka de kapar bort gipset med. Ser ungefär ut som en stor ladyshave med en sågklinga fäst på toppen.
Hon förvarnade att det skulle vibrera i armen när showen började. Det gjorde det, men det var inte det som var det obehagliga. Det kittlade så man fick för sig att klingan nådde huden.
Jag förväntade mig rena splatterscenen. Tänkte att man får vara glad om man kommer ut med hand och arm i en enda hopsatt byggsats.
Jag tittade på handen. På fingrarna. Jag vickade på fingrarna och tänkte ”yo fuckin guy!” Jag till och med luktade på handen. Gipskvinnan som var på väg att resa sig gav mig en skum blick. Jag var bara så glad att se handjäveln så jag var tvungen att lukta på den!
Det ömmade friskt i handled och tumme när jag vickade grunksen fram och tillbaka.
Jag har nu något slags schackmönster i huden efter gipset, så vill någon ta ett parti så är det bara att come on!
-Vet röntgen om att jag är sen nu, frågade jag gipskvinnan då klockan var kvart över ett.
-Du kan tvätta dig där borta, sa kvinnan lite som jag försökt berätta hur hon skulle sköta sitt jobb.

Att traska och traska och traska. Ner till entréplanet igen och få handen röntgad. Jag anmälde mig i disken. Väldigt mycket farbröder och tanter överallt på detta sjukhus.

Man är ganska ung som en liten 45-åring i dessa miljöer. Majoriteten må vara äldre människor med skör benstomme om jag får gissa fritt.
Gubbarna med sina gubbkompisar ser man överallt. Som agerar chafförer åt sin vän.
-Ring när du är färdig så kommer jag och hämtar dig!
-Jajemen, det gör jag Kjelle!

Jag blev uppropad efter fem minuter. Hann precis läsa på framsidan av Aftonbladet eller Expressen att Gunde Svan eller vem det var, var ledsen. Varrför fick jag aldrig reda på. Sen var det min tur.
Tre kvinnor satt i röntgenrummet när jag kom in. En kvinna lade min hand apparaturen.
-Försök vara alldeles stilla nu säger de alltid.
Det håller alltså inte att få en nysattack i detta läge. Då blir den vackra hasselbladsbilden på näven alldeles suddig.
Hon gick och slöt upp med de andra två kvinnorna i rummet med glasfönster.
Det känns lite som att vara i en inspelningsstudio med tre ljudtekniker samtidigt. Ändå kanske det inte är läge att sjunga Sjörövar-Fabbe för full hals.
-Såja Johan, då var vi färdiga. Då kan du gå upp och träffa läkaren nu.
Tycker det är så himla trevlig stämning på sjukhus ibland. Man blir så fint omhändertagen. Väldigt ofta iallafall.

Men gick jag upp till läkaren tror ni? Det tror jag inte!
Jag hade ju 50 minuter att slå ihjäl. Därav brakade jag rakt in på Pressbyrån och drog en grillad slang. Det hade nämlingen börjat trumpeta i magen av hunger.
I öppningen till pressbyrån hade en kvinna i rullstol parkerat sig. Med ryggen mot mig och jag som var på desperat slangjakt. Precis när jag skulle be om ursäkt för att jag ville slanga ner mig fick hon snurr på rullstolen. Hon hade en zebramönstrad päls på sig. På snoken vilade ett par väldiga svarta solglasögon och i hennes knä låg det ett gossedjur…en zebra.

Den där körven…ojojoj vad den satt fint i kistan. Jag stod där vid korvdelen av kassan och mumsade som förryckt. Ingenting kunde störa mig.
Efteråt gick jag och hämtade en cola. När man går på kryckor så har man liksom inga händer över att bära saker i. Jag vände mig om och ropade till expediten:
-Nu stoppar jag en cola i min ficka! Så du inte tror att jag tjuvar! Jag gav henne ett léende, men hon såg mest skrämd ut.

Jag gick ut och satte mig på bänkarna igen. Luft och ta tempen på verkligheten. De skrattande och sjungande folkölsgubbarna var borta. Istället kom det en man som stod vid övergångsstället och gestikulerade argt åt bilarna som passerade och utan att gå över när det blev grönt.
Den här stan leverar inom nervösa beteenden.

Att traska tillbaka. Upp på övre våningen och den där korridoren. Den oändliga korridoren. Jag pröjsade i disken. 300 spänn fattigare och blev sen anvisad till väntrum 4.
En gubbkompis med en annan gubbkompis satt där. En kryckman och en chaufför. Kompisar.
En man och en kvinna kom ut från mottagningen. De mest tatuerade människor jag sett faktiskt. Det fanns inte en liten yta kvar i ansiktet att tatuera in ett litet knott på. Till och med öronsnibbarna hade fått sitt.
Gubbarna tittade storögt. Sen fyllde de i varandras ”Herrijävlar!” följt av ett hostigt skratt.
Och ibland kan jag förstå den där generationen. De undrar vad fan våran generation håller på med. Eeeh, det gör ju jag också ibland.

Sen satt jag därinne och väntade på läkaren. I ett rum med en kromad pall. Ett kromat bord och en icke kromad brits. Jag lutade huvudet mot väggen och höll på att somna när dörren öppnades. En storväxt läkare med en smal sjuksköterska kom in i rummet. Jag skakade hand. Ett rejäljt handslag från läkaren. Om det hade varit min högerhand som hade varit skadad så hade den fått bli omgipsad efter den där handskakningen.
Han sa att min hand hade läkt fint. Dock kommer den ömma i sådär två veckor innan den klarar en runk och rejält trädgårdsarbete.

Jag gick ut till hållplatsen. Min första tur med spårvagn på kryckor. Det gick hyvens. Jag hittade ett handikappssäte. Eftersom jag har multipla skador så spelade jag så multihandikappad som möjligt och slog huvudet i ryggstödet framför gång på gång och skrek ”kombadja!” allt vad jag förmådde.
Det var skönt att åka spårvagn. Utomordentligt trevligt skulle jag nästan säga. Och det hade jag aldrig trott att jag någonsin skulle säga…

Jag klev av halvvägs på Södra vägen. Jag hade nämligen sen innan bestämt att jag skulle gå på restaurang efter besöket på sjukhuset. En pizzarestaurang som efter den sorgliga tidens tecken hade blivit en sportbar.
Kändes fantastiskt att sitta där vid fönsterbordet och titta ut på världen. Jag kunde känna hur jag älskade världen just då.
Första måltiden på restaurang (sportbar) sen olyckan. Pescatori Vesuvio!!!
Och då är jag en jävel på att äta ute ofta i vanliga fall.

Drack en kaffe på uteserveringen. En cigarett. En filt runt benen. Bartendern undrade vad som hade hänt med mig. Jag berättade. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har berättat detta nu, för folk som undrar. Folk verkar reagera lika förundrat varje gång. ”Akta dig för för folk som faller från ovan” brukar jag lägga till.
Sist och absolut inte minst så drack jag min första bärs där på uteserveringen. Kändes magiskt. Vardagslir som kändes som rena lyxet.
And the man kept on lovin the wörld…

Helt slut av hela utflykten bestämde jag mig för att ta en spårvagn till Avenyn för att sen ta taxi hem.
Hade visst glömt bort att rusningtrafik råder mellan varven. Det fanns inte en chans att kliva på den fullpackade sardinburken. Folk på spårvagnen tittade ut genom fönstret när den rullade vidare. På en ensamlämnad kryckman på hållplatsen.
Kort därefter kom en vagn som var halvfull. Jag klev på. Alla handikapplatser var upptagna. Av helt friska folk som befann sig i ungefär halva min livsålder. Som satt och stirrade rakt ner i sina mobiler. Inte en jävel gjorde en antydan till att resa sig upp.
Jag fick stå upp och träna på att balansera på kryckorna när vagnen krängde i svängar och gjorde friska inbromsningar.
När jag skulle kliva på av på Avenyn stod folk packade framför dörrarna för att kliva på. Helst innan folk fick kliva av. Skönt att ha två vapen nu som man kan hytta och vifta med. Då blir det rent utanför dörrarna.

Jag ställde mig och väntade på taxin. Folk ilade upp och ner för våran fula paradgata.
Taxin tog mig hem precis lagom till att hemlängtan hade börjat slå in. Insåg att det var sex timmar sen jag hade låst ytterdörren och tagit mig ut i världen. Länge…för en kryckman som mestadels för tillfället håller till på Landalakullen.

Nu var det slut på denna lilla rapport. Det var väl sköj tycker jag!

img_2362.jpgKontemplation på Södra vägen.

Bra och dåligt.

Glömde visst att skriva här. Igen.

Blev tok och blajfull i Söndags efter jobbhelgen. Tre bärs och tre gammeldansk sen sa det tjoff i skallen.
Igår tog jag 19-bussen till ändhållplatsen. Den stannade i Fredriksdal. Letade pizzeria som jag aldrig ätit på innan. Kan nu ha ätit en av mina äckligaste kebabpizzor hittills. Det var ju tråkigt. Drack bränt kaffe efter så allt var bara roulit!
Tog en lång promenad. Att tvaga bort bakfyllan. Hamnade i krokslätt och gick hela Mölndalsvägen fram till Korsvägen.

Tittar på en serie. Rectify. Sjukt bra serie om en snubbe som kommer ut efter nitton år i dödscell på grund av nya DNA-bevis.
Väldigt bra. Oerhört jämn, vilket också är bra. Den har ett väldigt lugn över sig och dialogerna spottas inte ut som kulregn som annars kan vara fallet. Bara ett avsnitt kvar. Sen får man vänta tills nästa år innan nästa säsong börjar. Det är dåligt. För då har man glömt vad som har hänt tidigare.
Det som är bra med att titta på serier är att man blir lugn och harmonisk av det. Jag blir det iallafall. Det som är dåligt med att titta på serier är att det ibland kan bli väldigt lite annat gjort.

Satan, vad kallt det var i morse när jag gick till bussen. Två jävla celsiusgrader. Fick ju nästan frostskador i öronsnibbarna.

Knuffad och piskad.

Har varit och köpt mer skruv till ännu en hylla som jag ska sätta upp. Hylla nummer tre. Var ska detta hyll-dilemma sluta? Min målsättning är att sätta upp den så skevt som möjligt så att det blir ett så enhetligt intryck i köket som möjligt.
Innan, när jag skulle ta vagnen till Järntorget från Korsvägen var det sjukt mycket folk som både skulle av och på. Rusningstid. Jag skulle på. Jag ställde mig vid sidan om dörrarna som sig bör. Då har jag ändock aldrig varit ordningsman i skolan. 90 procent av de andra som skulle på ställde sig framför dörrarna. Såklart. När jag tyckte att det var min tur att kliva på blev jag undantryckt av en snubbe i arbetskläder och en stor ryggväska som hade stått mitt framför dörrarna. Han verkade inte märka någonting.
För en stund sen klev in på en krog på Andra lång. Ah, ett ledigt fönsterbord. Bakom mig satt ett gäng på tre snubbar. Den ena reste sig för att ta på sig sin jacka. Han gjorde någon piskig rörelse så att jackärmen daskade till mig i hodet, rakt i plytet. Jag vände mig om för att titta vad det var för ouppmärksam sköjare. Där stod samma snubbe som helt ovetande hade bufflat undan mig vid spårvagnsdörrarna. Att han nu hade daskat till mig i fejset verkade han lika omedveten om.
Kanske han vill åt mig utan att veta det. Alltså i hans undermedvetna.
Har aldrig sett duden innan. Troligtvis kommer jag aldrig se honom igen. Inom loppet av två timmar har jag sett honom två gånger och både blivit knuffad och piskad av denna nemesis.
Hur stor är den risken?

Nu väller det in sorkar och bävrar här. Dags att dra…

Kids, tjyvar och en påse bilar.

Det är grått och det regnar och jag jobbar helg. Igår när jag åkte hem från jobbet var hela stan som en fritidsgård med fulla kids överallt. På bussen från brunnsparken stod en kille och spelade pajas för sina kamrater. Om och om stod han och vrålade längst bak i bussen:
-Herr bussförare! Jag är en riktig man!
Detta fann alla väldigt roligt och skrattade högt. Alla utom den enda riktiga mannen i bussen (åtminstone till åldern), som var jag, som inte förstod det roliga.

När jag kom hem satt det lappar uppsatta i trapphuset. Tydligen hade det varit lägenhetsinbrott i grannhuset. Någon hade klättrat in via taket och brutit upp ett vindsfönster och på det sättet tagit sig in i en lägenhet. Nu uppmanades alla att låsa sina dörrar och inte öppna för okända typer.
Jag stängde genast min balkongdörr när jag kom hem. Den står alltid öppen med en liten springa för att få luftcirkulation. Man sover bättre då. Det läste jag i en Damernas värld när jag var tolv år. Läste den gjorde jag för att jag trodde att det var en herrtidning, men insåg fort att det var en damtidning. Näe nu sköja jag allt till det.
Jag stängde alltså dörren över natten för första gången sen jag flyttade in i lyan. Var inte så sugen på att några skumma typer skulle klättra in balkongvägen och binda fast mig uppe på lofta.
Sov dock bra utan cirkulation luften. Drömde att jag var en nöjd pajas som sniffade T-röd.

I morse när jag satt vid korsvägen och väntade på spårvagnen såg jag en tjej som såg alldeles trött och ledsen ut. Hon försvann. Sen kom hon tillbaka med en stor påse bilar i handen och såg alldeles salig ut.
Ibland verkar det som lyckan är lätt att finna. Kanske jag bara söker på fel ställen…

Morgonresa från södra till östra Göteborg.

Vaknade tjugoöver fyra i morse. Trodde att det var det stora vidundret som rullade in, men det var bara åskan. Tre timmar sömn och elva timmars arbetsdag att se fram emot. Snacka om att jag älskar världen!
Gick upp och drack kaffe klockan fem. Lyssnade på mullret och regnet. Sen stod jag där i busskuren tio i sex på morgonen med två andra feta människor.
Nere på korsvägen där jag byter från buss till spårvagn gick en man i vit solhatt runt och frågade folk om de ”hade en schlant.” Han fick upprepa sig två gånger innan folk fattade vad han sa. Sen fick han ändå ett nej.
På den långa bänken låg en isärskruvad bilbatteriladdare. Bredvid på marken stod en dramat. Gissar på en tjackpundare som har fått någon slags snilleblixt eller haft planer på att hitta en vit Volvo 740 och starta upp med laddaren. Varför nu alltid tjackisarna åker runt i vita 740 i den här stan.
Nåväl det blev väl inget med den planen eftersom bilbatteriladdaren stod kvar där den gjorde. Isärskruvad.
På Angered centrum där jag byter från spårvagn till buss igen gick den där luftblåsaren runt. Alltså, han har en dammsugare på ryggen, fast som blåser istället för att suga. Designad för att blåsa löv. På Angered centrum finns dock inga löv, däremot massa fimpar eftersom en stor del av befolkningen röker.
Han är alltid där med sin jävla dammsugarblåsare när jag börjar klockan sju på morgonen. En kortväxt stabbig typ med rakat hode, gobbakula och en fet silverkedja runt halsen En typisk fas 3:are.
En morgon när jag stod och väntade på bussen kom han med sin högljudda blåsare mot mig på min busshållplats. Han hade blåst en hel hög med fimpar framför sig. Jag stod där och rökte när han kom emot mig. Eftersom jag var morgontrött och inte gjorde någon antydan på att flytta på mig blåste han hela högen med fimpar mot mig. Fimparna virvlade runt mina ben. Dammet yrde. Jag flyttade morrande på mig. Han gick förbi mig, fortsatte blåsa sitt skräp bakom mig som att han aldrig hade sett mig.

Nu är jag på jobbet. Jag har ätit en kaviarmacka. Snart ska jag inta horisontellt läge i soffan.
Guten morgen!

Grevefimpen.

I morse när jag satt på korsvägen och väntade på spårvagnen kom en gubbe fram till mig och frågade om jag hade en cigg. Jag hade ingen mer färdigrullad cigg en den jag hade i truten, så jag sa nej. Han gick fram till sin kompis som satt en bit bort från mig på den långa bänken och frågade honom om han hade några cigg. Gubben svarade att han letade fimpar på gatan. Sen rullade min spårvagn in. Gubben som letade fimpar frågade nu mig om jag hade en cigg. Jag sa nej först, sen sa jag att han kunde ta min nytända cigg eftersom jag ändå skulle med vagnen. En riktig grevefimp. Han lös upp och tog den under orden ”Ja, för fan!”
Jag hoppade på vagnen. Eller hoppade var ju en överdrift. Det var ju faktiskt på morgonen. Då kan man ju inte hålla på och hoppa.
Nåväl, när vagnen var framme i Brunnsparken såg jag gubben komma gående. Tydligen hade han åkt med samma vagn som mig. Med min cigg i munnen gick han där med blicken i marken. Troligtvis tittade han efter fler fimpar på gatan. Min cigg satt fint i hans mungipa. Han hade inte tänt den ännu.
Kanske han tänkte spara den till en speciell stund.

I en jourbutik och på ett café.

Mitt första möte med mänskligheten idag var ett gräl med en snubbe i en jourbutik. Utomordentligt perfekt sätt att börja dagen på.
Jag ville köpa John Silverpapper. Till min glädje så hade han det. Det är nämligen ganska många butiker som inte har det.
”Nej, nej.” ,sa han när jag tog fram kortet för att betala.
”Va?” ,undrade jag.
”Det går inte!”
”Ja, ja, skit samma.” ,sa jag. ”Jag betalar kortavgiften också. Jag behöver verkligen de där papperna.”
”Det går inte. Jag kan inte. Betala med pengar!”
Jag sa till honom att det inte finns några uttagsautomater i området.
”Gå ner till korsvägen!”
”Och sen tillbaka hit?” ,undrade jag.
Jag började surna till av denna fars. Jag sa till honom att jag tyckte det var dåligt och att i min jourbutik gick det alldeles utmärkt att betala med kort.
”Skyll på regeringen, det är dem som har bestämt!” ,svarade han då.
Jaha, det var alltså regeringen som låg bakom detta fuffens också, hmmm.
Jag sa till honom att han fick ringa till regeringen då och reda upp det här trasslet. Jag lade till att det är år 2014 nu och inte 1976.
”Du pratar för mycket!” ,blev hans svar.
Här någonstans blev det ganska otrevligt. Jag sa till honom att varje gång jag har gått in i den här jävla butiken så har det blivit tjafs.
Jag plockade upp mitt kort och stoppade i plånkan, bad honom dra åt hilviti och gick ut därifrån. Kanske inte så trevligt och överdrivet moget.
Det är dock sant. De tre, fyra gånger jag har varit i den där butiken har jag hamnat i tjafs med snubben bakom disken. JAG – som alltid är så trevlig!
Förbaskade drittsäck.

Nu sitter jag alltså på det där fiket som jag bestämde att jag skulle gå till igår. Trevligt ställe och trevlig personal. Jag har käkat en ostfralla och druckit kaffe. När hon frågade om jag ville ha skinka på mackan sa jag att det har varit alldeles för mycket skinka på sista tiden. Hon svarade att hon inte skulle spekulera vidare i vad det kunde betyda. Jag sa till henne att det var nog bäst så.
Hon har även varit ute och rökt och berättat lite lättsamt om sitt liv. Jag har berättat om mitt lite grann och om hur mycket jag älskar mitt jobb!

Nu måste jag gå hem snart. Eftersom jag inte fikar så ofta längre har jag glömt av hur jobbigt det kan bli för tarmarna med massa kaffe och cigaretter. Tarmarna känner sig trängda och jag måste hem och skita.

Vätskebalans.

20131105-144443.jpg
Sitter vid korsvägen och dricker en kaffe. Väntar på vagnen till jobbet. Vi ska ha personalmöte. Finns massa andra saker jag hellre hade gjort istället om jag fick välja: palla rabarber, tagit en eller två bärs, hej baberibbaknullat (om jag hade haft en tjej), gått en promenad fågelvägen rakt genom stan, osv.
Sitter ett gäng alkisar längre bort här. Helt enormt trasiga. Män och kvinnor. Ganska ilskna. En kvinna plockade nyss upp en flaska rödtjut ur en väska. Sen sa hon till en av männen som sitter på bänken:
”Det är bra för dig att dricka lite!”
Sen lyfte hon upp flaskan och tryckte upp den mot mannens mun som om det var en nappflaska och han var hennes bebis. Tydligen tyckte hon att han drack som en fjant, så hon upprepade proceduren en gång till samtidigt som hon sa:
”Drick nu gubbfan, så mår du bättre snart!”
Vet inte, hon kanske var mån om hans vätskebalans…