Att titta upp istället för ner. En söndagsbetraktelse från Köttbullekällaren.

img_2745.jpg
Sitter på köttbullekällarn för första gången sen jag opererades.
Med en Falcon halvliters flasköl framför mig. Hälften upphällt i ett glas på fot. Precis som det skall vara. Den ena kryckan vilar vid sidan av mig och den andra vilar framför mig.
I 180 grades synvinkel har jag massa människor som pratar om gud vet vad medan andra tittar tomt framför sig. Dästa av ett gäng bautaköttbullar kanske.
Dramatiken tätnar…kanske inte, men jag sitter mitt ute i verkligheten.

Jag såg nyss en familj kliva in här. Alla klädda leopardmönstrade jackor. Helt djuriskt ju.

En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon, i lockig och blonderad pagefrisyr med en stor dunjacka sitter mitt emot mig med en stor orörd stark framför sig…
En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon…sitter mitt emot mig.
Detta sa jag nyss va?
Men nu när jag tittade två minuter senare hade hon halsat hela härligheten i rasande fart. Redan på väg ut genom dörren och insidan på ölglaset där skummet jobbar sig neråt gravitationen.
Herregud, maken till pangig kvinna!

Vid bordet bredvid mig sitter en gubbe i ungefär samma ålder som den ölglupska kvinnan. Folk verkar känna honom. ”Hejsan svejsan” skickas ut till honom av den ena och andra som kommer in genom ytterdörren.
En köttbullekällar-kändis.
Fan nu blev jag starstrucked. Varför har man aldrig med sig autografblocket när man behöver det?

Till vänster om mig sitter en annan gosse i ungefär samma ålder som den andra mannen och kvinnan.
När han gick förbi för en stund sen tittade han suspekt på min krycka. Sen tittade han lika suspekt på mig som om han undrade vad en ung pöjkslyngel hade med sig en krycka ut på café för. Det är min bättre hälft hälsar jag då.
Även här gick det undan. Köttbullarna åkte in i truten på honom en efter en. Sicken köttbulliskung!
Nu sitter han och tittar ut genom fönstret och mumlar för sig själv.
Ibland tittar han ner i bordet, skakar på huvudet och flinar för sig själv.
Antar att han kanske är lite smartare än allmänheten och har räknat ut hela det här gatloppet där det står DUMHET på skylten vid mållinjen. Kanske han har svaret på allt.
Kanske han bara ångrar sitt sista köp av sina gröna strumpor.
Nu gestikulerar han med ena armen och pekar ut mot torget. Mumlandet kommer och går i taktfasta intervaller.
Då min hörsel är halvdan och hans mumlande ganska tyst så utgår jag från att han konstaterar att vi bor i ett tjyvsamhälle.

Det rinner jazz ur högtalarna på låg volym. Det passar bra in här.

Och så leopardfamiljen igen.
Förrymda från närmsta djurpark. Polis…polis!!!
Smälter in bra i stadsdjungeln bland hånglande hyenor, gapande babianer och köttbullesmaskande giraffer.
Fader leopard har satt på ljudet på mobilen. Högt. Så vi alla får njuta. Allt för att lille Leopard skall uthärda en skittråkig fika. Fadersfigur inom betéendevetande: 10 points.

Hur fan överlevde min och tidigare generationer i en monokrom värld där folk rörde sig i verkligheten och inte på skärm?

Och allt det här som jag har sett kan man se om man riktar upp blicken istället för ner…
På torg, på spårvagn, på gata…på Köttbullekällarn.

Och apropå far. Det är ju dennes dag idag. Min far har troligtvis hittat frid, förhoppningsvis sju våningar upp.
Rökandes pipa. Drickandes risvin. Allt till ljudet av en trumpet från mannen som visste hur man blåste en knivskarp och smeksam ton utan vibrator och massa annan skit.

Hur som helst:
Hail till Köttbullekällarn, att titta upp istället för ner och alla ölhävande quinns!

Sådant händer ibland eller man kan inte ha flyt jämnt.

Hade en dålig start på morgonen i Onsdags. Allt för att jag var tvingad att gå på något slags drop-in möte hos arbetsförmedlingen på förmiddagskvisten. En av mina enda lediga dagar i veckan efter att ha jobbat helg och tagit på mig extra pass i veckan. Varför gör man så mot sig själv? Typiskt exempel på destruktivt beteende…Nja.
För svagt kaffe, snubbla på dörrtröskeln och kesomackor som hamnar upp och ner. Ett och ett annat flygande könsord och en självklar nysattack. Vardagsmat. Och så den där skitnödigheten som uppenbarar sig som en knuten näve som borrar sig genom tarmarna efter en halvkopp kaffe.
Där satt jag och tänkte på våren som kommer komma någon dag, när jag torkade mig i rumpen. Vid 44-års ålder borde man klara av två saker samtidigt. Särskilt om vi pratar om en rutin som man lärde sig att utföra långt, långt innan man blev vuxen, alltså att torka sig i stjärten…och kanske kunna tänka på annat samtidigt.
Torka, vika papper, torka, slänga papper. Ta ett nytt papper, torka, vika, torka…
Där gick något snett. Ett papper som vecklade upp sig. Dansade iväg lite. Men med min fantastiska motorik smiter inte något dasspapper iväg från mina pianofingrar. Smack! Där satt det. Fastkletat på skinkan…
Bajs på vänster skinka. Att torka sig ren från förnedring med fuktigt och torrt papper. Att ta en oplanerad dusch och duscha och löddra och tvaga bort förnedringen som en mycket gammal människa. Som minns hur det kändes att bajsa ner sig i skogen när man var en liten pöjk. Och i stunden skyllde jag naturligtvis allt på arbetsförmedlingen.

Jag hann precis till bussen. En ledig plats fanns tillägnad till mig. Ny, fräsch och renare än en nyss uppackad, vakuumförpackad ros satt jag där och tittade ut på världen som jag älskar så enormt.
Efter några minuter kände jag att jag frös om den otursförföljda rumpen. Det var ett jävla kallt säte. Efter en liten stund till kände jag hur fukten trängde in i kalsippen.
-Men vad fan!? morrade jag för mig själv. Tillräckligt högt för att mina närmsta medresenärer skulle vända sig och glo på mig. Jag kände försiktigt med handen. Sätet var dyngsurt, och det här var inte en av dagarna då det regnade ute.
Sätet mitt emot var ledigt, så jag kastade mig över där och trängde mig ner bredvid en kvinna. Hon sneglade på mig som om mina hjärnceller låg huller om buller i skallen på mig. Jag försökte förklara för henne om sätet och hon log tvingat samtidigt som hon tittade bort.
Nyduschad, rena kläder. En fuktig och knottrig röv och förnedrad av gud vet vad för sorts vätska. I den här stunden glömde jag skylla allt på arbetsförmedlingen.
Vid nästa hållplats klev en äldre herre på. Han var på väg att sätta sig på sätet. Medmänniska som jag är ropade jag i panik:
-Neeeej, sätet är vått!!!
Han tittade på mig med uppspärrade ögon och gick längre fram i bussen.

Väl på arbetsförmedlingen stod jag framför en ledsen norrlänning till platsförmedlare. Han hade långt hår och glasögon. Kalaskula och rutig skjorta. Han var allt annat en käckheten själv. Han klagade på arbetsförmedlingens slöa datorer och undrade om jag trivdes på mitt jobb. Jag sa att min eufori över att kliva upp och gå till samma jobb efter elva år var lite smått dämpad. Han verkade förstå mig på den punkten. Han tipsade om något seminarium som han inte verkade tro på själv. Jag lämnade hans ledsna uppsyn och kände mig inte helt munter själv och fukten i kalsongen hade börjat torka in i…

Resten av dagen flöt på fint utan minsta missöde. Lunch på Hops. Två bärs till efterrätt och skinkorna verkade hyfsat nöjda över att…vara skinkor och sitta där de satt.
Senare på eftermiddagen gick jag på bokrean med morsan och gjorde några fina fynd. Efteråt hamnade vi på Köttbullekällaren. Öl, pizza och öl.
Min skomakarvän Erik hörde av sig. Han som brukar besöka samma kineseria som mig och som jag berättade om här på blogga för ett tag sen. Just denna kväll hade han frångått sina kineseriaprinciper och satt sig på Dubliners. Det var alltså okej att träffas då. Och jag var ju ändå i närheten…och jag är ju aldrig omöjlig.
Vi kom på att vi faktiskt inte hade druckit bärs med varann på flera år. Med detta konstaterande som grund tyckte vi nog ”omedvetet” att vi kunde fira detta lite extra, med några extra öl för mycket.
Där satt vi. På Irländsk pub och hade trevligt när trubaduren uppenbarade sig från ingenstans och sa:
-Hejsan, hejsan! Jag tänkte spela några godbitar.
Själv tycker jag trubadurer på krogar kan vara något av det mest deprimerande som finns. Ingen lyssnar. De bara finns där som en fuktig disktrasa på en skinka.
Vi stod ut ungefär tre låtar. När han sen gav sig på Amy Winehouse:s ”Back to black” hade jag fått nog. Vi bestämde oss för att gå någon annanstans.
Jag besökte pissrännan innan vi gick. Det gick vägen helt utan någon olycka, vilket gjorde mig misstänksam.
Jag drog upp kalsong lite extra efter att jag hade dragit åt skärpet i byxan. Ett trött och ritshigt ljud hördes. I mitt käcka och gladlynta tillstånd hade jag ryckt till i kalsippen lite väl hårt, vilket resulterade i att den sprack längs hela linningen. Varför blev jag inte förvånad?
Jag skrattade högt åt eländet medan jag tvättade händerna. Naturligtvis var både tvål och handdukar slut. Vad annars?

En halvtimme kvar på dygnet. Imorgon är en ny dag, vare sig man vill eller ej. Full av möjligheter, skrämmande nog, tänkte jag där jag stod och skakade av händerna.

Allt mellan mat och mat.

Har varit på jobbmöte idag. En timmes resväg dit. Två timmars möte och en timmes resa tillbaka igen. Tur att jag både älskar mitt jobb OCH världen, annars hade jag ju blivit ledsen.

Sitter nu på Köttbullekällarn. Det verkar råda någon slags fläskfilé med bearnaise-festival här. Väldigt många äter det helt enkelt när jag tittar mig runt omkring. Två ungdomar (känns bra att kunna använda ordet UNGDOMAR med tyngd på ett lagom avvägt vis nu när jag är dryga fyrtio) sitter och mumsar i sig denna paradrätt. Bredvid deras bord sitter en väldigt gammal tant och tittar på deras tallrikar. Hon ler lite och har något lurigt och knepigt i blicken. Kanske hon tänker:
”Anledningen till att jag blivit så här gammal är att jag inte har tuggat i mig sånt där klafs!”
Nyss stannade en färdtjänst här utanför. Chauffören klev in här och tog den gamle tanten under armen och ledde ut henne försiktigt till bilen. Det såg ut som hon var gjord av glas. Troligtvis körde han hem henne till ålderdomshemmet. Troligtvis tänkte hon snarare:
”Tänk om de kunde servera sånt där gott klafs på mitt ålderdomshem!”
Eller så tänkte hon på tulpaner eller benskörhet.

Själv sitter jag och tänker på vad jag ska äta när jag kommer hem. Denna fråga uppkommer väldigt ofta. Oftast är frågan klädd i totalt huvudbry. Vet iallafall att jag inte ska äta köttbullar för fjärde dagen i rad.
Igår på jobbet, en timme efter jag hade ätit mina köttbullar med potatismos och brunsås drabbades jag av plötslig magkatarr. I folkmun kan man även kalla det diare-attack. Inte en, utan två. Med kanske tio minuters intervall mellan den första och andra attacken.
Andra attacken var rejält svårt. Jag hann precis dunsa ner på porslinstolen i rättan tid. Det sved något så jävulusiskt i den runda muskeln när det brummade loss. När jag sen baddade mig med toapappret mellan schinkorna så trodde jag att jag skulle gråta i vånda och skrika i smärta. Hade jag stoppat ner labben i holken hade det fräst till. Sen hade den varit borta och man hade med nostalgi tänkt tillbaka på den tiden då man hade två händer.
Ja, det var en pärs!
Lite som att tänka på att en gång i tiden så hade jag massa hår på hodet, nu har jag bara hälften kvar.
Nu är det iallafall bra med tarmarna igen. Tycker jag är sköj! Och den halvan med hår som är kvar på hodet mår också bra. Man får vara glad för det lilla! Speciellt om det stora sitter mellan skinkorna…
Och där sätter vi stopp för denna fantastiskt eggande diskussion tycker jag!

Sitter fortfarande och funderar på vad jag skall äta när jag kommer hem.
Kanske jag köper en jättestor potatis, bakar den i ugnen. Kryper in i den med hela min ryggtavla insmord i räksallad. Sicket mys!
Eller så rotar jag bara fram mina stålmannenkalsonger som ligger gömda längst in i garderoben och käkar ett lass kryptonit en enda sista gång.
Eller så stannar jag kvar här på köttbullekällaren och käkar ett lass köttbullar för fjärde dagen i rad.
Äh, jag vet inte… Sätt eld på mitt huvudbry!

Bis bald!

Köttbullekällarn då och nu.

Det är ju självaste rövhål…
Jag tyckte något var skumt när jag kom gående här. Tyckte att uteserveringen såg upprustad och fräsch ut.
De har alltså renoverat och gjort om hela inredningen på köttbullekällarn. Ännu ett gammalt gubb och kärring-place som gått i graven. Varför kan inte det lilla gamla som är få finnas kvar undrar den morrande gubben nu.
Visst, de säljer köttbullar och det heter Köttbullekällarn. Kaffet verkar ha samma pris och ölen har gått upp fyra kronor. Men när man tittar in så har stället tappat sin charm och själ. Det är ju bara för trist.
Det enda som är oförändrat bajsbromssträckan i toalettstolen.
Oh, vad skönt det var att gnälla idag!

För kanske ett halv år sedan gick café junggrens samma öde till väga. Jag har inte varit där efter de byggde om. Jag har bara sett att de har tagit bort den täckta uteserveringen (alltså, jag pratar inte glasbur) som var perfekt att sitta på när det regnade. Den enda i sitt slag som jag känner till som man fick röka på. Förjävlit ju.
Både Köttbullekällarn och Ljungans är med i videoinlägg #2 om någon lirare inte har sett det ännu.

Ut med det gamla, in med det nya. Nu måste jag ha en öl så jag kommer över denna traumatiska stund.

20140514-173607.jpg
Köttbullekällarn förr och med själ (och med en sköjig regissör mitt i interiör).

20140514-173910.jpg
Köttbullekällarn nu.

Bishops Arms, en kineseria och det där sunkhaket.

Tar en bärs på Bishops arms på Avenyn. Det har jag inte gjort ensam innan. Sitter vid ett bord för sex. Det har jag inte haft på länge.
Var på väg till köttbullekällaren innan, men kände att va fan jag sätter mig ju alltid på samma ställen.
Gick till en kineseria istället som jag aldrig har druckit öl på innan.
Har varit där med farsan en gång. Han blev på dåligt humör för att det var för många trappor eftersom han hade svårt att gå. Stolarna fick sig också en utskällning eftersom han hade svårt att resa sig utan armstöd.
Nåväl, ”Jag vill ha något att dricka” sa jag. ”Något att dricka?” undrade hon med 150 frågetecken som om jag hade frågat om det var allright att jag satte mig ner och sket på golvet. ”Då får du sitta här” sa hon. ”Jaha, det undangömda alkoholistbordet” tänkte jag, eftersom hon fortfarande såg helt bestört ut över att jag ville dricka en öl.
Jag var den enda gästen därinne. De kinesiska fiolerna i musikenvar olidliga. Stråkarna tycktes pressa sig ut genom högtalarna för att skära köttsår i mitt ansikte. Jag tänkte att här inne blir man kristen eller besegrad eller djupt deprimerad. Jag hällde i mig ölen och gick därifrån med ett nickande tack som betydde Good Bajos Forevos!
Eftermiddagen utanför min dörr började med att jag tog en promenad till den där sunkkrogen i mitt område som jag berättade om i måndags. Tyvärr blir rapporten som jag lovade för tillfället lite skral. Jag tittade in genom fönstret. Borden låg välta på högkant. Först trodde jag att det hade varit en riktig fylleskiva därinne som hade urartat med slagsmål och trashad interiör. Sen såg jag att det sprang runt massa hängslebyxegubbar därinne. Tydligen höll de på att renovera eller bygga om placet.
Det är väl ett jävla sätt när ölfarbrorn kommer trippande med små luftiga fjät, runt sunkhak och stuva!

Nytt videoinlägg #2, del 1 (av 2)

Här kommer ett nyklippt, rafflande videoinlägg som spelades in i Göteborg i september 2013.
”Häng med hem till Johans lya i Johanneberg. Det blir kaffe och cigg på balkongen, sen tar vi en sväng ner på stan.”

Johans Yxa och Gloria #2 — sept 2013 del 1 (av 2) from Tegården produktion on Vimeo.

Del 2 läggs upp här i början av mars.

Vi jöbbar och sköjar.

Visar Johnny mina hak. Jungans. Och här på bilden köttbullekällaren. En räkmacka och två öl och en gammeldansk var senare ,ska jag nu visa upp några krogar jag brukar hänga på. Känns som ett uppdrag som kan gå lite hur som helst. Mellan varven filmar vi som tokar.
Mellan varven filmar vi inte som tokar. Vi alternerar mellan det ena och andra.
Snart kommer det hur som helst dyka upp lite sköjiga videoinlägg här.
Nu mellanlandar vi på pustervik. Väntar på att vakterna skall dyka upp. Sen blir det dokumentärfilm på allvar.

20130925-200712.jpg

Benfri kotlett, tiggare och byxdressar.

Den här dagen har inte hållt sig till ursprungsplanen som jag hade från början. Den blev liksom knappt ingenting. Problemet var att först efter två timmar efter att ha gått upp så började jag ifrågasätta om det verkligen var fredag. Innan hade jag varit helt säkert. Jag hade kollat upp lunchmenyn på Galliano. Fredagsflottig mat bestående av benfri kotlett, pepparsås och stekt potatis. Lät ju klockrent. Det var när jag stod där i duschen och fredagslöddrade in kroppen som det började slå mig att jag måste ha hoppat över en dag. Faran med att ha semester. Jag tittade upp Gallianos lunch meny igen: Torsdagstorr kyckling proppad med soltorkade tomater. Jag har aldrig förstått mig på soltorkade tomater. Lika lite som att äta lösgodis samtidigt som man lite käckt promenerar fram i urban miljö.

Eftermiddagen har istället spenderats med att kuta runt i försök att byta en jacka som jag köpte igår. Till en storlek mindre. Tänkte inte på att 52 betyder large. Och jag är ju en typisk medium-medel-average-guy. Helt vanlig är jag dessutom. Precis som alla andra. Jag älskar världen!

Okej, hur som helst. Nu sitter jag på köttbullekällarens uteservering. Druckit en kaffe och nu en öl som dessert. Snart ska jag äta hos min mor. Under de fyrtiofem minuter jag suttit här har fyra tiggare kommit fram till bordet. Det finns snart lika många tiggare som fiskmåsar. Vet inte riktigt vad man ska säga om det. Kanske att de som tror att ligor ligger bakom nog ska tänka om. Hur fan skulle det gå ihop sig ekonomiskt i slutändan om varje tiggare får ihop kanske max 100kr om dagen? En liga brukar väl, om inte jag har missuppfattat det bestå av ett gäng personer. Ska ligan sen plocka åt sig stålarna och sen köpa sig en kanelbulle var.

Däremot är det en hel liga med hjärnceller som ligger bakom den här bloggen. Ca 12-13 stycken. Det där tänk efter före-snacket som farsan alltid försökte pränta in i mig fungerar fortfarande sådär…

Nu är det fan tredje personen jag ser passera här som har en leopardmönstrad byxdress på sig. En utav dem var en man på kryckor. Vad fan är grejen? Spelar det där banangänget med Lasse Åberg i stan eller?

Hela stan är ett jippo på två räliga ben.

Imorgon är det fredag!

Statistiska centralbyrån och köttbullekällaren.

Dom håller på att ringa från statistiska centralbyrån. Minst två gånger i veckan. Jag svarar inte. Dom vill väl kartlägga mina porrvanor. Jo, jag svarade förra veckan. Jag sa att jag hade tid om det tog någon minut. Hon svarade att det tar nog bra mycket mer tid än så. Jag sa till henne att jag hade otroligt mycket att göra. Diska och piska mattor och baka surdegsbröd. Sen gick jag ut i köket. Drack kaffe och rökte. Beskådade pissvädret utanför fönstret. Funderade på mina p-vanor.
Sitter på köttbullekällaren. Hoppade över köttbullarna och tog en öl istället. Förra gången jag var här beställde en halt gubbe en fyra vodka med en fyra kaluha i. Servitrisen tittade på sprithyllan. De hade ingen kaluha. Inget annat sött heller. Bara riktig sprit. Den halte mannen suckade, sen sa han att han fick väl ta en fyra vodka med en fyra vodka i. Han bad henne hälla en skvätt ljummet vatten i den också. Absolut ingen is underströk han.
Var inne på dass för en stund sen. Ränder av kletigt bajs uppenbarade sig på ringen. Har aldrig fattat det där. Står människan upp och skiter?
Kanske det hade varit inbördeskrig i tarmarna?

Köttbullekällaren och rep.

Sitter på köttbullekällaren och tar en bärs. Klientelet är dominerat av gamla gubbs och gumms. Det här stället har funnits sen jag flyttade hit och har stått intakt medan mycket av stan blivit förändrad. Känns som en trygg oas.
Vi ska repa om en stund. Jag hoppas på ett glädjerus. Borde egentligen dyka upp i replokalen en timme försenad och redlös och skälla ut alla och tala om för dem att de kan dra åt helvete och är dåliga musiker. Bara några problem med följande scenario: jag dricker mig inte full för tilfället, jag är hyfsat punktlig och mina medmusiker är väldigt vassa på sina instrument. Dessutom väldigt trevliga pojkar. På det hela taget verkar iden ganska dålig, så jag skiter nog i det.
Dessutom är jag en ganska ödmjuk man numera.