Att titta upp istället för ner. En söndagsbetraktelse från Köttbullekällaren.

img_2745.jpg
Sitter på köttbullekällarn för första gången sen jag opererades.
Med en Falcon halvliters flasköl framför mig. Hälften upphällt i ett glas på fot. Precis som det skall vara. Den ena kryckan vilar vid sidan av mig och den andra vilar framför mig.
I 180 grades synvinkel har jag massa människor som pratar om gud vet vad medan andra tittar tomt framför sig. Dästa av ett gäng bautaköttbullar kanske.
Dramatiken tätnar…kanske inte, men jag sitter mitt ute i verkligheten.

Jag såg nyss en familj kliva in här. Alla klädda leopardmönstrade jackor. Helt djuriskt ju.

En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon, i lockig och blonderad pagefrisyr med en stor dunjacka sitter mitt emot mig med en stor orörd stark framför sig…
En lång kvinna i 70 års-åldern i glasögon…sitter mitt emot mig.
Detta sa jag nyss va?
Men nu när jag tittade två minuter senare hade hon halsat hela härligheten i rasande fart. Redan på väg ut genom dörren och insidan på ölglaset där skummet jobbar sig neråt gravitationen.
Herregud, maken till pangig kvinna!

Vid bordet bredvid mig sitter en gubbe i ungefär samma ålder som den ölglupska kvinnan. Folk verkar känna honom. ”Hejsan svejsan” skickas ut till honom av den ena och andra som kommer in genom ytterdörren.
En köttbullekällar-kändis.
Fan nu blev jag starstrucked. Varför har man aldrig med sig autografblocket när man behöver det?

Till vänster om mig sitter en annan gosse i ungefär samma ålder som den andra mannen och kvinnan.
När han gick förbi för en stund sen tittade han suspekt på min krycka. Sen tittade han lika suspekt på mig som om han undrade vad en ung pöjkslyngel hade med sig en krycka ut på café för. Det är min bättre hälft hälsar jag då.
Även här gick det undan. Köttbullarna åkte in i truten på honom en efter en. Sicken köttbulliskung!
Nu sitter han och tittar ut genom fönstret och mumlar för sig själv.
Ibland tittar han ner i bordet, skakar på huvudet och flinar för sig själv.
Antar att han kanske är lite smartare än allmänheten och har räknat ut hela det här gatloppet där det står DUMHET på skylten vid mållinjen. Kanske han har svaret på allt.
Kanske han bara ångrar sitt sista köp av sina gröna strumpor.
Nu gestikulerar han med ena armen och pekar ut mot torget. Mumlandet kommer och går i taktfasta intervaller.
Då min hörsel är halvdan och hans mumlande ganska tyst så utgår jag från att han konstaterar att vi bor i ett tjyvsamhälle.

Det rinner jazz ur högtalarna på låg volym. Det passar bra in här.

Och så leopardfamiljen igen.
Förrymda från närmsta djurpark. Polis…polis!!!
Smälter in bra i stadsdjungeln bland hånglande hyenor, gapande babianer och köttbullesmaskande giraffer.
Fader leopard har satt på ljudet på mobilen. Högt. Så vi alla får njuta. Allt för att lille Leopard skall uthärda en skittråkig fika. Fadersfigur inom betéendevetande: 10 points.

Hur fan överlevde min och tidigare generationer i en monokrom värld där folk rörde sig i verkligheten och inte på skärm?

Och allt det här som jag har sett kan man se om man riktar upp blicken istället för ner…
På torg, på spårvagn, på gata…på Köttbullekällarn.

Och apropå far. Det är ju dennes dag idag. Min far har troligtvis hittat frid, förhoppningsvis sju våningar upp.
Rökandes pipa. Drickandes risvin. Allt till ljudet av en trumpet från mannen som visste hur man blåste en knivskarp och smeksam ton utan vibrator och massa annan skit.

Hur som helst:
Hail till Köttbullekällarn, att titta upp istället för ner och alla ölhävande quinns!

Promenad, ääh riv skiten, för korta braxor och det där med föda.

Tog en planlös promenad i eftermiddags. Solen sken. Det var sju minusgrader och vindstilla. Upp för backar. Ner för backar. Hamnade i stan.
Glömde borsta tänderna. Glömde klocka och ring hemma. Glömde att jag glömde, så det är okej. Huvudet har jag dock med mig. Det vet jag bestämt.

Promenerade förbi Smedjegatan. Där finns det 1700-tals-hus och gårdar. Nu är det tal om det ska rivas för att någon lyxvärd äger marken och bostäderna och planerar att bygga flashiga lyxbostäder där. Lyx, lyx, lyx. Troligtvis sådan lyx och förtjänst med att bygga nytt så att inget dåligt samvete kan kännas eller kan hittas när stålarna börjar trilla in.
Man brukar säga att det revs något skamligt i Göteborg förr. Det är i efterhand svårt att förstå, men trenden är i gång för fullt igen.
Det här är inte det enda område som i så fall ryker. Röda bryggan, ett område i närheten av Järntorget med 1800-tals hus skall också rivas. Där, skall det byggas lyxkontor, lyxgalleria och lyxbostäder. Har en bekant som har en musikstudio i ett av husen som skall rivas. Stora musikakter har spelats in där.
Politikerna i Göteborg verkar vara en hög med dårar. Västlänkspaketet säger allt. Där har det varit sådana turer med dumheter till förslag så det har blivit halshuggarstämning i krönikor och insändarsidor. Ett tag hade man som förslag att plöja upp en tredjedel av Liseberg….
Varför började jag prata om det här? Blev jag smulan upprörd trrrrrrrrro? Kanske det ja…

Något helt annat. Det finns ett mode som jag inte begriper mig på riktigt. Jag har sett det flera gånger i vinter. Det bärs (för korta?) byxor som slutar ovanför ankelknödlarna. Till detta bärs det lågskor. Själva fossingarna är nedpressade där i utan strumpor. Idag är det som sagt minusgrader. Det måste ju bli svinkallt om anklarna. Känner att jag låter lite som min mormor eller morfar gjorde när man hade på sig jeans med hål på. De kopplade genast ihop det med att man inte hade råd (det vill säga min mor och far) att köpa hela kläder. Tvivlar dock att det är på det viset i det här fallet.
De för korta byxorna ihop med lågskorna har inköpts för en summa på 5000 spänn. Därav kanske man inte har råd att sen köpa strumpor?
För varje dag blir jag äldre…och visare, som ni hör!

Sitter på Köttbullekällarn. Ibland ligger det i närheten av där jag promenerar. Då slinker mina normallängdsbyxor och strumpbeklädda fötter in här innan jag själv hinner säga ifrån. Det förvånar mig lika stort varje gång.
Nyss sänkte de ner belysningen här och bytte musik och höjde volymen. Någon för mig okänd spansktalande smörsångare vibrerar ur sig sin saknad angående sin bättre hälft som inte är hans bättre hälft längre. Smärtan verkar självlysande. I varje ny låt kan det vara en ny hälft som inte är hans hälft längre. En jävel till att avverka kvinnor på löpande band. Hur bär karlfan sig åt?
Blir dock väldigt sugen på att bjuda upp en sommarklädd kvinna till vals. Min ensamhet kan mellan varven ta sig i uttryck lite hur som helst.
Istället borde jag börja fundera på vad jag skall äta när jag kommer hem. Detta är ju en ständigt återkommande fråga i mitt ständigt fantastiska liv.

Börjar nu tänka på detta så det knakar obehagligt på hela stället.

En regnig måndag.

Trodde aldrig jag skulle få uppleva att det regnar stenbumlingar utanför fönstret när jag sitter och dricker mitt förmiddagskaffe.
Nåväl, det gör det iallafall nu när de hackar loss fasaden på huset. Halva husets innanmäte är uppfläkt och det här är en vansinnes-symfoni och en följetång som verkar sakna ett slut. Jag tvingades återigen ut i verkligheten på grund av det genomträngande oljudet av hackande maskiner.

Åt en räkmacka på Jungans innan. De där räkmackorna har gått ner sig lite tycker jag. Varför vet jag inte riktigt.
Tog en promenad i regnet. Tätt pyttesmått regn. En huva på hodet och det var bara att promenera vidare. Sen blev jag plötsligt majonäsrälig i magen. Blev less på samma gång och tänkte vad fan går jag här för?

Nu sitter jag på Köttbullekällarn. Dricker en bärs och tittar på folk som promenerar runt i regnet. Sen jag började skriva det här har det promenerat förbi två tjackisar och tre alkoholister. De skiter i regnet.
Inne på detta place sitter en tjöck kvinna i orange täckjacka och glor ut på mig. Väldigt ofta och nästan hela tiden. Funderar på att gå in och fråga henne om hon har ätit tittsylta med glopudding.
Och vid huset bredvid…tro det eller ej, så står det byggnadsställningar uppställda. Täckta med sånt där blått nät. De hackar ner lite fasad. För de oljud? Äter måsar pommes frites? Känner mig förföljd av denna disharmoni.

Nej, det här håller inte. Det känner jag enda in märgen. Kanske jag ska ta en öl till och fundera över saken…vad för nåt förresten? Nej, jag vet inte.

Helfestligt.

Sitter på balkongen. Dricker uppvärmt, sönderbränt kaffe som är ljummet. Tycker jag är gött. Man måste ju bjuda lite på sig själv också.

Fikat med siss idag. Vi var på Köttbullekällarn. Det var väldigt mogen publik där. Skulle gissa på att mediantalet var 83. Klockan var halvtvå och det dracks vin och öl. Helfestligt.

Utanför systemet kom en riktig buse med sjögång gående. Ut med näven och ett bröl i form av ”Uuuhööööö!” Det är primitiva brölet som egentligen kan betyda lite vad som helst. Rakt in på bolaget gick han. Någon minut senare, rakt ut från bolaget gick han. Tomhänt.

Siss var på Dansken igår. Bartendern gjorde tricket med servetten som ni ser på bilden nedanför. Eftersom inte jag var där och syrran saknade mig ritade bartendern mig på servetten.
-Men varför har han mössa, undrade syrran.
-Din bror har alltid mössa, sa bartendern.
Jaha? sa syrran.
Nåväl, ibland har jag mössa rättar jag.
Vidare berättade bartendern något som han fann pinsamt.
-Alltid när din bror är här kallar mig för Anders. Jag heter ju inte Anders. Jag heter Thomas. I början sa han alltid Thomas, men helt plötsligt började han kalla mig Anders. Nu har han gjort det så länge så det har blivit en grej och jag vill inte säga till honom.
Jag medger att detta är ett väldigt skumt beteende från min sida och aningen pinsamt. Ber så hemskt mycket om ursäkt.
Vi kanske ses ikväll, Thomas!

Nu måste jag kamma mitt tjocka hår. Skall hem på middag hos Emma. Jag skall dricka öl till maten. Helfestligt tycker jag.

(null)Här är jag på servett, i mössa, på Dansken. Egentligen skall man ju aldrig avslöja ett trick, därför gör jag det. Man lägger en lime under servetten. När limen sätts i rullning ser det ut som servetten svävar ovanför bardisken. Första gången jag såg det kunde jag inte för mitt liv begripa vad som pågick. I detta fall är det jag som svävar ovanför bardisken. Det kan ju ha hänt innan. Alltså jag svävat ovanför en bardisk utan lime och servett.

Lite seghet i kolan.

Öööh, sitter på köttbullekällarn och dricker en kaffe efter jobbet. Helt schlaktad sa ja te daj.
Jag tittar på par som går förbi och jag tittar på kvinnor som går förbi. Sen tänker jag att kvinnan i fråga som jag ser kanske kommer hem till en bättre eller sämre hälft eller ingen hälft alls. Bara en guldfisk i en för liten skål och kalops och potatismos framför Tvn. Hon kanske tallar loss lite på sig själv och tänker på en het man innan hon släcker sänglampan och hon somnar för drömma om en man med tre bröstvårtor och en pungkula.

Det sitter en ruffig kvinna här och dricker en bärs. Det ser väldigt gott ut, men idag blir det inget sånt sköjande. Den här sommaren har det skojats så man knappt vet ut eller in. Det dåliga vädret har inte varit något hinder.

Jag har kritstrecksrandiga maffia-kalsipper på mig. Det regnar och sen regnar det inte och sen regnar det igen. Igår åt jag biff med bambuskott och idag åt jag upp resten av biffen med bambuskotten. Magen svällde upp och blev stenhård. I övrigt är jag en rätt soft dude.
Det är ungefär så mycket jag har att säga för tillfället.
Skall försöka skriva här oftare snart. Skall bara råna en kiosk först eller bryta ett ben eller sova i en ormgrop först, så jag har något riktigt raffigt att berätta.

En dröm och några ytterligare ord om magen.

Jag sitter på Köttbullekällarn. På uteservering och dricker en kaffe. Jag intalar mig att det är jättevarmt och skönt. Det är ju en lögn såklart, men det växer heller inte istappar i skägget.
Gick upp tjugo över fem i morse, och har sovit en timme inatt.
På jobbet slumrade jag till och drömde att jag var besök hos massa jobbcoachar. När de frågade vad jag ville jobba svarade jag att jag var för trött för att jobba. De tyckte jag hade en dålig inställning. När de frågade efter mitt personnummer så vägrade jag ge det till dem. På vägen ut skrattade jag högt ända tills jag var ute på gatan igen. Sen vaknade jag, lite orolig för att ha kunnat drunkna i mjölken med havrefrasen.

Angående följetången om min minskande vikt, så vägde jag mig på jobbet idag. Vågen var nere på 74 kilo. Jag har alltså gått ner 4kilo. Jag kanske blir besatt och genomskinlig och försvinner till slut.
Att allt beror på medvetenhet och en fantastisk karaktär är inte heller riktigt sant. Jag känner ingen hunger eller aptit. Att äta känns väldigt ointressant för tillfället. Jag äter dock ändå. Tycker det verkar onödigt och svimma av i en papperskorg eller i en busskur.
Cigg och folkölskonsumtion kan dock ha ökat en aning…

Det här inlägget skrev jag igår…

Frosseri och den 8:onde dödssynden: Melodifestivalen.

Angående förra inlägget: Tyvärr kan ni inte äta upp min papegoja. Den enkla förklaringen till det är att jag aldrig har ägt någon papegoja. Det hela var rent papejoganskt fylleprat…

Och så kom då elräkningen. Som ett brev på posten. Alltså i ett brev och hem till mig, och inte till posten.
Angående min värmefläkt, som jag nämnde tidigare i ett inlägg. Fläkten drar sina generösa watt får man säga. Det har jag papper på nu. Elräkningen hade höjts med 150 kr. Elförbrukningen är därmed fördubblad. Fläkten kostade 149 spänn. På något vis kan man säga att jag nu har ett fläktabonnemang. Passar mig perfekt eftersom jag är gjord av pengar och älskar att spendera cash!

Var på Köttbullekällarn igår igen. Med morsan. Vi gick runt på tio olika fik och letade semla. Överallt där det fanns semlor fanns halva Västra Götalands befolkning. Trängades och stånkande med något tokigt i blicken. Semlakrig (öh, nu fick jag en n-n-n-nyyyysATTACK!!!). När vi väl hittade ett ställe som hade semla, och med lite lagom med folk, ville morsan inte ha en så stor semla, utan en mini-semla. Då föreslog jag att vi skulle gå till Köttbullekällarn. Där har de garanterat inga semlor. På det sättet slapp vi tänka mer på saken.
Jag beställde in en jättebakelse. Sen en öl på det. Sen en öl till på den förra ölen. Som en efterrättsöl skulle man kunna säga. Vi avslutade besöket med att äta en entrecôte med pommes och bearnaise.
Det var skönt att tre timmar senare stånka sig ut därifrån med vetskapen om att man åtminstone hade uppfyllt en av de sju dödssynderna…

Annars är det jävligt mycket melodifestival. Vare sig man vill eller inte. Vill man inte så är det lika mycket melodifestival ändå. Eller mello som di säger. Det plingar till i telefonen och där står det att nu är rapportering för mello igång. Det plingar till i telefonen och det berättas vem som vann. Man tittar på tv och så tar programmet slut. Det är förhandsvisning för melodifestivalen. Man läser metro. Det är tre sidor om vilka låtar som är starka eller svaga inför nästa deltävling. Vilket i sig är ett skämt med tanke på den låga kvalité låtar och musik håller över lag. Överallt, överallt, överallt.
Som att bli tvångsmatad med mosad banan.
Igår, efter frosseriet på Köttbullekällarn, gick jag in på Willys och köpte lite mat ifall att jag skulle bli lite småhungrig på småtimmen. Jag gick förbi chipshyllan. Där var det krig bland halvkilo-påsarna med mello-snacks. Folk trängdes och hade något vansinnigt i blicken. Chipshyllorna var näst intill utplockade. Så som det skulle kunna se ut i en affär om man på grund av någon slags katastrof skulle behöva bunkra upp för att man inte kan lämna sin lägenhet på en vecka.
Tänker osökt på den där sketchen med Galenskaparna där en författare har skrivit en bok som heter ”Har Sverige blivit lite dumt i huvudet?”

-Och hur mår du idag Johan då?
-Va? Ja, ärligt talat är det lite si och sådär…jag känner mig lite mel(lo)ankolisk, men det går väl över…

Allt mellan mat och mat.

Har varit på jobbmöte idag. En timmes resväg dit. Två timmars möte och en timmes resa tillbaka igen. Tur att jag både älskar mitt jobb OCH världen, annars hade jag ju blivit ledsen.

Sitter nu på Köttbullekällarn. Det verkar råda någon slags fläskfilé med bearnaise-festival här. Väldigt många äter det helt enkelt när jag tittar mig runt omkring. Två ungdomar (känns bra att kunna använda ordet UNGDOMAR med tyngd på ett lagom avvägt vis nu när jag är dryga fyrtio) sitter och mumsar i sig denna paradrätt. Bredvid deras bord sitter en väldigt gammal tant och tittar på deras tallrikar. Hon ler lite och har något lurigt och knepigt i blicken. Kanske hon tänker:
”Anledningen till att jag blivit så här gammal är att jag inte har tuggat i mig sånt där klafs!”
Nyss stannade en färdtjänst här utanför. Chauffören klev in här och tog den gamle tanten under armen och ledde ut henne försiktigt till bilen. Det såg ut som hon var gjord av glas. Troligtvis körde han hem henne till ålderdomshemmet. Troligtvis tänkte hon snarare:
”Tänk om de kunde servera sånt där gott klafs på mitt ålderdomshem!”
Eller så tänkte hon på tulpaner eller benskörhet.

Själv sitter jag och tänker på vad jag ska äta när jag kommer hem. Denna fråga uppkommer väldigt ofta. Oftast är frågan klädd i totalt huvudbry. Vet iallafall att jag inte ska äta köttbullar för fjärde dagen i rad.
Igår på jobbet, en timme efter jag hade ätit mina köttbullar med potatismos och brunsås drabbades jag av plötslig magkatarr. I folkmun kan man även kalla det diare-attack. Inte en, utan två. Med kanske tio minuters intervall mellan den första och andra attacken.
Andra attacken var rejält svårt. Jag hann precis dunsa ner på porslinstolen i rättan tid. Det sved något så jävulusiskt i den runda muskeln när det brummade loss. När jag sen baddade mig med toapappret mellan schinkorna så trodde jag att jag skulle gråta i vånda och skrika i smärta. Hade jag stoppat ner labben i holken hade det fräst till. Sen hade den varit borta och man hade med nostalgi tänkt tillbaka på den tiden då man hade två händer.
Ja, det var en pärs!
Lite som att tänka på att en gång i tiden så hade jag massa hår på hodet, nu har jag bara hälften kvar.
Nu är det iallafall bra med tarmarna igen. Tycker jag är sköj! Och den halvan med hår som är kvar på hodet mår också bra. Man får vara glad för det lilla! Speciellt om det stora sitter mellan skinkorna…
Och där sätter vi stopp för denna fantastiskt eggande diskussion tycker jag!

Sitter fortfarande och funderar på vad jag skall äta när jag kommer hem.
Kanske jag köper en jättestor potatis, bakar den i ugnen. Kryper in i den med hela min ryggtavla insmord i räksallad. Sicket mys!
Eller så rotar jag bara fram mina stålmannenkalsonger som ligger gömda längst in i garderoben och käkar ett lass kryptonit en enda sista gång.
Eller så stannar jag kvar här på köttbullekällaren och käkar ett lass köttbullar för fjärde dagen i rad.
Äh, jag vet inte… Sätt eld på mitt huvudbry!

Bis bald!

Klappar och lite pang och pung i granen

(Skivet igår, ons den 17:e, men worldpress låg nere. Känn ingen press in the wörld)
Blev så akut braknödig innan. Var tvungen att springa in på kära Köttbullekällarn och brumma loss. Var nämligen i närheten. Precis när jag hade låst dörren och satt mig till rätta på porslinsstolen för att bränna av raketen så ryckte det i dörrhandtaget. Helvete, så typiskt. Nu står det säkert en jättesnygg donna och väntar på att få komma in i detta stinkande paradis, tänkte jag. Jag kämpade på. Spolade och började om. Öööhh! Det ryckte i handtaget igen. Jag tvättade händerna noggrant och pustade ut.
Jag öppnade dörren. Jesus! Där stod en vresig typ. I ryggsäck, vindställ, cykelglasögon och hjälm.
”Varsågod, kliv in din djävel” tänkte jag.
Jag blev kvar på en bärs. Bara för att visa min goda vilja, för mig själv.

Har varit ute och handlat klappar (men ingen ville klappa mig på maggen). De först klapparna. Till brorsbarnen. Pannå och penslar till den äldsta och små detaljrika plasthästar till den minsta. Gillade själv och måla och teckna när jag gick i mellanstadiet. Den enda tavla jag har kvar från den tiden föreställer en elefant på stäppen. Stäppen ser man inte så mycket av, men elefanten är ganska lik en elefant. Var dock inte så mycket inne på hästar, men jag hade ju Big Jim-docka. Otrolig status i mellanstadiet.

Nu har jag lämnat över klapparna till broshan. Vi har suttit på John Scott och snackat en stund. Några timmar. Trevligaste gången på länge. Sist på en krog gick det ju inte så bra. Det kan ha varit jag. Det hela är oklart.
Klart är att jag har en pung. Bägge kulorna är kvar. Hänger i granen jag inte har. Äh, nu vet jag inte…

Nu sitter jag på Tullen och sköjar med mig själv.
Sköja inte me maj!

Det här inlägget var tänkt att bli längre och mer detaljerat, men nu har jag inte tid med er mer era jävlar!
Genouft!
Skickat från min iPad

Mer svett, Hisingen och fika med Flytt-Erik.

Från det att jag har klivit ut ur duschen idag har jag svettats till och från. På hodet och i nunan. Nu svettas jag igen. Kanske håller jag på att förvandlas till en svettig tysk. Nu slutade jag svettas.
Jag kämpade mig upp till Hisingen tidigare idag. Var tvungen att lämna in studiecirkel-papper för vår repa hos ABF. På buss 16 var det 40 grader varmt. Fick halvstrippa ner mig bland alla jättejobbiga ungdomar. En gubbe bredvid mig frågade vad klockan var. Sen lade han till att den här stan var ett jävla ställe. Han hade borstigt skägg och pigga ögon som log under kepsen.
Jag gick runt en kvart och letade efter ABF:s lokaler, trots att basisten i bandet hade ritat en övertydlig karta till mig.
Fick mig att tänka på skogsorienteringen i skolan. Jag kom oftast tillbaka sist av alla i klassen och utan några av de där jävla kontrollhålen i pappret.
Om jag hade varit kartläsare till en rallyförare hade han mejat ner en folksamlingen för att slutligen köra in i en tall. Allt på grund av mig.

Har fikat med Erik på köttbullekällarn. Alltså Flytt-Erik. Idag provade jag dessutom att äta deras köttbullar för första gången. Konstigt nog har jag inte gjort det innan trots att jag har gått dit under flera år. De smakade köttbullar. Varken mer eller mindre. De var alltså inte så fantastiska så de gjorde skäl för ställets namn.
Jag och Erik pratade om Sons of Anarchy, musikbiografier och att vi inte skulle prata om det politiska läget i detta missmosterfosterland, vilket vi gjorde ändå.
Erik avslöjade även hur Sons of Anarchy-serien slutade, vilket resulterade i att vi gick ut på gatan och slogs i äkta Sons of Anarchy-anda. Erik fick en blå cirkel runt högeröga och jag blev av med fyra framtänder. Praktiskt, nu slipper man oroa sig för att det ska bli hål i gaddarna.
Vi avslutade det hela med en riktig dunk-ryggen-kram, gick in igen och beställde var sitt glas saft. Nu var vi vänner igen!
Allright, nu sköja jag allt igen. Tycker det är ett jävla sköjande hela tiden. Att sköja och älska världen är mina två största hobbies förutom att bli tysk.