Genom febrigt filter.

Har befunnit mig hemma i karantän sen Onsdagskväll.
Detta är inte för att jag är en samhällsfara eller har dåligt inflytande på min omgivning.
Blev helt enkelt förkyld. Pangförkyld.
Var ute på stan med syrran på eftermiddagen. Tyckte det var en eländigt dammig hosta som plötsligt uppenbarade sig från ingenstans.
Senare på kvällen när vi käkade pizza och kollade på Tv började jag huttra. Kände mig lite snurrig också. Fattade inte riktigt att jag kanske höll på att bli förkyld. Tänkte att det var ett jävla drag i de där två bärsen jag hade druckit medan vi väntade på pizzorna.
Sen var det bara att huttra sig hemåt och huttra ner sig under täcket på loftet.
Dagen efter när jag vaknade och klev ner från lofta satte jag på TVn på kanal 1.
Feber, matthet, ond hals och lungor som hettade som spisplattor.
TVn stod på på samma kanal till sändningsuppehåll vilket var runt klockan ett på natten. Tog det slut nu, tänkte jag. Det var ju synd…orkade med andra ord inte byta kanal en enda gång. Kanske förutom när någon repris av Duellen dök upp, som måste vara något av det mest stressande och hjärndöda program jag har skådat sen jag fick hårbeklädnad på mina ballar.
Annars tyckte jag tablån höll rätt bra stil. Same amount of dåreri som vanligt, fast genom ett febrigt filter.
Dagen efter, alltså i Fredags när jag slog på TVn var det en repris på samma Gokväll som jag hade sett kvällen innan, fast nu på morgonen istället. Samma kvinna som fick sitt hår tillpiffat och senare skulle lägga ett tjut när de rullade fram spegeln. Kändes för mycket och som tur var så hade jag lite mer ork denna dag, så jag sträckte mig efter fjärrkontrollen och slog över till nästa kanal.
Såg även lite på något nytt lekprogram på kvällen. Hette nåt. Typ: Allt eller inget. Fiskpinne eller fuskpinne. Torsk eller supertorsk. Ja, nåt sånt… Jönsigt, okontrollerat trams och omotiverat spring och studsande på stället. Begrep faktiskt ingenting. Med eller utan feber.
Nåväl, är på bättringsvägen igen. Överlevde denna gång med. Man skall dock aldrig ta ut nåt i förskott. Samma envetna hosta är tillbaka som förkylning inleddes med.
I helgen var det exakt ett år sen jag låg platt ute på trottoaren utanför tullen med en stor jävel ovanpå mig, som hade landat på mig.
Han vaknade väl upp med lite skrubbsår på handflatorna och jag bröt höften och fick en fraktur på handleden.
Rätt fantastiskt hur kroppen läker. Fast det har ju inte varit helt utan egen insats. Typ ett halvår med sjukgymnastik och lika lång tids promenerande med kryckor och senare med en krycka.
Den vanligaste kommentaren när man har berättat hur det hände har varit:
”Herregud vilken otur!”
Om det nu är möjligt att ha sådan otur, så borde det ju vara fullt möjligt att ha lika stor tur. Inom vad den turen skulle slå in vete fan…jag är skeptisk, så det är väl inget att snacka om.
Har nu i skrivandets stund tagit mig ut i verkligheten. Sitter på Solrosen och dricker en kaffe. Fantastiskt att komma ut i verkligheten igen.
Sen när man har sett tillräckligt med löst folk, luffare, tjackisar, sköjare, dårar är det fantastiskt att komma hem igen.
Allt är alltså bara fantastiskt. Snacka om att läsa världen!

Hejdå stygnen!

img_1412.jpg
Jag har varit på vårdcentralen idag.
Med andra ord har jag varit nedanför berget där syrran bor för första gången på över två veckor. Jag har nu sett en liten del av världen. Den där världen som jag brukar säga att jag älskar.
Ärendet hos vårdcentralen handlade om att ta bort stygnen och bli av med det blodfyllda förbandet som lät som en resonanslåda när man knackade på det på grund av allt torkat blod.
Kröp därmed ur mina pyjamasbyxor som jag har haltat runt med den sista tiden. Satte på mig jeans och en kofta. Kände mig som en mannekängmodell. En mannekäng modell på kryckor.

Åkte taxi till Gibraltargatans vårdcentral. En promenad som i friskt tillstånd tar ungefär tio minuter att gå. Det går inte att klara av med gipset på handen som tynger mot kryckan.
Tittade ut genom fönstret under färden. Världen var fan i mig där ute.
På Landala torg satt och promenerade folk runt och gjorde…vad de nu gjorde. Solen lös från en klarblå himmel. Den nykomna höstens hittills finaste dag.

Ett besök hos distriktsköterskan kostar 50 spänn. Det tyckte jag var billigt.
-Fyfan vad billigt era pangiga pajsare! fick jag lust att vråla när jag stod i min lytta position i receptionen, men jag lät bli. Man får hejda sig ibland.
Sen satt jag där i väntrummet och tittade svältfött på min omgivning och folk som glodde rakt ner i sina mobiler. Allt var uppenbarligen som vanligt trots att jag inte hade deltagit i världens spex på över två veckor…ända till den där vackra kvinnan kom in och satte sig i väntrummet. Fick genast lust att gå ner på ett knä framför henne och fråga om vi skulle gifta oss på stört vid Mölndalsån, men då skulle jag väl inte kommit upp på benen igen. Fick alltså åter hejda mig.

Såret såg fint ut sa sköterskan när hon fick av förbandet. Jag tittade fascinerat på såret. Åtta stygn lät hon mig veta att de hade sytt. Med pincett och skalpell i hennes hand försvann björntråden.
Hon berättade att det skulle kännas skönt nu när den feta omplåstringen var borta. Hon hade rätt. Endast med lite tejpremsor som täckte såret så svingade jag ner benen i golvet. Genast hoppade jag upp och satte mig på hennes axlar…gjorde jag inte. Däremot frågade om jag fick väga mig. Det fick jag.
Jag hade förlorat tre kilon. Det kan vara bristen på ölintag eller att jag har ätit mindre när jag gått på morfinet. Maggen är numera platt. Känns ju rätt fantastisk. Däremot är högerbenet kraftigare än vänsterbenet eftersom högerbenet får göra det största fysiska jobbet. Fontanellen är fortfarande skev och jag är helt odimensionerad, men magen är som sagt platt så då kan vi skita i övriga skavanker.

När jag kom ut i verkligheten igen fick jag syn på fiket mitt emot. Jag lyttade över.
-Här skall fan fikas mitt ute i verkligheten, tänkte jag.
Sen satt jag där på uteserveringen med en ostfralla och kaffe. Jag njöt av den svinkalla luften i skuggan och av att titta på folk som såg helt uttråkade när de kom gående.
Funderade på att bjuda upp kryckorna till en hederlig gammal schottis, men när jag reste mig hasade de istället längs bordets kant och åkte i gatan.
Med vissa svordomar sipprande ur min käft frågade en förbipasserande kvinna sig om hon skulle plocka upp kryckorna. Jag tackade henne ödmjukast.

Precis när jag gick över gatan igen så kom taxin jag hade beställt. Taxichauffören undrade vad jag hade att göra på andra sidan gatan trots att han var fem minuter för tidig och jag inte det minsta sen.
-Jag diggar läget, svarade jag och log ett litet rävflin. Han tittade på mig lite som om jag var sinnessjuk.
När vi passerade Landala torg tänkte jag:
-Hejdå lilla mänsklighet vi ses snart igen.

När tiden är mogen…