Spårvagnskontrollanter

Som fattig student med klumpfot och för tillfället taskig frisyr och en stundom värkande högerarm, så brukar jag ibland, alltså inte alltid (om nu någon moralko eller moralkossa skulle få panik), tjuvåka på buss och spårvagn lite kortare sträckor. Detta är varken något som gör mig mindre nervös eller stolt i mitt röda hjärta som sitter till vänster…men jag ska betala dubbelt upp, för dubbla säten när jag har blivit en hederlig arbete med mössan i hand.
Så i fredags efter skolan så hoppade (det där med att hoppa kan ju alltid diskuteras) jag på en buss vid Kungsportsplatsen efter att jag hade köpt tobak hos Gule Knut (Brune Bengt extraknäcker där ibland när han har lust). Jag hann åka en hållplats. Vid Valand klev det på en så där åtta kontrollanter och jag klev av obemärkt med massa och pöbel i fredagsgyttret. Jag var trött och ville bara komma hem. Sen kan man ju inte säga att de är så svåra att upptäcka. Alla har svarta vindjackor med klatschig Västrafiklogga på ryggen och det värsta av allt: Alla har vita kepsar! Va? Dessa vita kepsar lyser inte bara avslöjande i det färglösa och grådassiga Göteborg utan det plockar även bort allt som har med någon slags auktoritet att göra eftersom hela gänget ser ut som en förväxt dagisklass.
Nåväl. Jag ställde mig lydigt och väntade på nästa buss. 10 minuter… Jag såg mig själv i pyjamasbyxa drickandes kaffe hemma i köket medan blåst och regn piskade sönder mänskligheten. Sen kom jag på att jag hade tvätt-tid, vilket drog ner markören på mysskalan väsentligt.
När bussen kom ställde jag mig lydigt bredvid dörrarna och tittade på de som ställde sig framför dörrarna. Jag kom på först och fick därmed välja plats eftersom jag hade gjort rätt. Jag valde den bästa platsen för att hålla utkik om kepsgänget åter skulle dyka upp. Jag drog ner dragkedjan på jackan och rättade till rumpen, stånkade ut. Skönt! Och där mitt framför mig lite längre fram i bussen stod en hel familj med kontrollanter i sina vita kepsar. Jag reste mig lika fort som om någon hade kissat på sätet och vätan hade nått mig och traskade rakt ut genom dörrarna precis innan bussen hann åka. Med adrenalinet sprutande gick jag rakt in i klockaffären som ligger alldeles vid hållplatsen och köpte ett batteri. Jag visste att jag behövde det till en klocka där hemma.
-Ett LR44! hojtade jag ut som om det gällde livet ELLER döden.
När jag kom ut igen så kollade jag när nästa buss skulle gå. Fyra minuter verkade resonligt. Å andra sidan är jag ju inte född med en toalettsits runt halsen och kunde därmed räkna ut de säkert skulle stå redo på nästa hållplats med sina löjliga kepsar. I övrigt började det hela kännas totallöjligt. En överdiven kamp för att slippa köpa en biljett för 30 kronor, speciellt när klockbatteriet kostade 50 kronor. Fast nu hade jag bara 24 kronor kvar på kontot och jag orkade inte föra över pengar och greja!
Jag bestämde mig för att traska upp till nästa hållplats för att se om keps-klubben stod redo på plats…och där stod de i en ring och tjoade och skrattade åt något suspekt. Precis när jag passerade kom det två bussar samtidigt som åker förbi mitt hem. Jag stannade och kollade hur de tänkte lösa uppgiften. Den ena bussen körde runt Korsvägen och den andra genom Johanneberg. Alla klev på genom bakdörrarna på den första bussen. Märklig teknik kan jag tycka asså. Lite som att trycka ut fuskåkarna genom framdörrarna. Sköter de verkligen sina jobb som de ska eller ska man behöva gå fram och berätta fördem hur man sköter sitt jobb? Funderade på att springa fram till den andra bussen och kasta mig in i den kepsfria miljön. När den dock åkte iväg såg jag att det stack upp små vita kepsar från de låga sätena även där. Har nog faktiskt aldrig sett en sån kontrollantrajd innan.
Gav upp och bestämde mig för att promenera hem. Det är ju kul att promenera. Speciellt när det är fredag och motvinden bjuder på en känsla av 17 minus och det är uppförsbacke hela vägen. Det är kul. Lite som en utmaning kan man säga.
När nästa buss passerade stack det upp massa kepsprydda skallar även i den bussen och på nästa hållplats…det ska vi ens inte prata om. De stod iallafall där och älskade världen på ett helt annat plan än jag någonsin gjort.
Kanske alla var på väg till en gigantisk personalfest med gratis sprit och varmkorv. Kanske de firade den internationella keps-bytardagen. Fan vet…

Jag var ju som sagt var bara på väg hem.

Ett snack med värden.

Har promenerat ändå från Kungsportsplatsen till slutet av långgatorna. Till det glödgade anus of hell… Det var någon slags hämnd. Dels för att jag var tvungen att droppa dagens rehabträning och dels för att jag käkade fläsk med löksås till lunch.

Och varför har du inte tränat då din lytte djävol?
Joo…för att när jag lade ner hodet på kudden för att bege mig in i sömnens land, då!: satte min lätt debile granne igång och tvätta. Klockan ett på natten. Va? Vem är såpass väck i roten så att man inte fattar att man inte kan tvätta mitt natten?
Väggarna vibrerar som en rumbatok. Sen stod tvättmaskinen på standby-läge och satte igång en gång i minuten fram till fyra på morgonen.

Gick upp klockan nio. Med ett svällhode ringde jag till värden. För andra gången. Jag frågade om han hade lämpat ner de där anslagen om att det är förbjudet att tvätta nattetid, som han hade lovat att han skulle göra för två veckor sen.
-Nej, det har jag inte gjort.
Jag suckade honom i örat med mulfladder som en åsna.
-Men vad fan? Varför inte då? frågade jag argt.
-Ja, anledningen att jag inte har gjort det är för att…det helt enkelt inte blev av.
-Va? undrade jag. Men snälla bara gör det nu! sa jag.
-Jag ska, svarade han som ett barn som man har sagt till gång på gång att städa sitt rum.
-Det är bara det att människor som struntar i regler är resistenta mot lappar.
Jag trodde inte mina öron.
-Gör det helst idag, för i natt vill jag sova!
-Ja jag ska… Jag väntade. Jag gör det idag!
-Bra! Tack och hej!

Vad falls? Sicken pajas! Man blir ju ledsen. På riktigt.

Därav blev det ingen sjukgymnastik idag. Men det blev fläsk med löksås. Och sen en lång och bajsnödig promenad och det Är ju nästan samma sak.

Som ni hör är allt bara fantastiskt hela tiden.
Värden och världen visar upp sin fulaste sida av sitt ruttna jag.

Att traska vidare.

Kan inte beskriva denna trötthet som breder ut sig som giftig rök eller dimma.
De flesta skulle skylla på årstiden och klimatet, men det känns som ett billigt sätt att komma undan. Visst, det här vädret tar ju död på en. Grått och mörkt på dagen och svart och mörkt på eftermiddagen och kvällen. Och så regn och blåst på det. Det uppmuntrar ju inte en att dra på brallorna och springa ut och skutta ner sig! Möjligtvis lägga sig en pöl som kan fungera som aktiv dödshjälp… Nja nu var jag lite för positiv för att vara Johan.
Minns att det var så här för ett tag sen. Ett år sen, eller två år sen, eller tre. Jag var helt enkelt dålig på att ta mig utanför dörren (förutom när jag skulle jobba). Då var jag tvungen.
Folk ringde och frågade om jag skulle komma ut och ta en öl (vilket oftast betyder mellan åtta och tolv öl i min vänkrets).
-Kanske imorn, svarade jag. Eller:
-Inte ikväll.
-En annan kväll.
-Nej, jag orkar inte.
Hur som helst. Jag tänkte gå ut i eftermiddags. Fixa några grejor (bara skum skit såklart). Promenera. Släppa en brakskit inne på NK om jag kände mig uppåt. Kanske ta några bärs.
-Måste bara lägga mig på soffan lite.
-Eller, jag kanske inte orkar.
-Eller så gör jag det, kanske. Senare…
-Fan vad klockan blev mycket. Jag skiter i det. Men vad i helvete, jag behöver ju tobak.
Nu sitter jag alltså här sex timmar senare från det att jag skulle ta mig ut, i en bar och dricker en öl och tittar på två bartendrar som fipplar med sina mobiler och trycker sina trutar fulla med lösgodis.
-Nej nu slutar vi att gnälla över detta såsiga faktum. Du är ju utanför din dörr nu. Det är väl roligt Johan?
-Roligt? Vad är det för prat?

Var tvungen att lämna det där stället efter den där ölen. Ensam därinne, förutom en tjej som satt längst upp i lokalen. Bartendrarna var så uttråkade så de gäspade och visslade om vartannat. När sen den ena bartendern satte sig på en stol ifrån mig och blängde in i ölkylen med öppen mun fick jag nog och reste mig upp och gick.
Jag skulle gått upp till den där tjejen som satt där uppe i hörnet. Hon satt och skrev ner massa saker på små lappar och tittade mystiskt på mig varje gång jag vände på mig och gluttade på henne.
-Får jag slå mig ner? kunde jag frågat.
-Bara om jag får slå ner dig först, kanske hon hade svarat.
-Vad skriver du på de små lapparna?
-Att din säd smakar vitlökspulver.
Då hade jag skridit till verket…sen kanske vi hade varit ihop och firat jul ihop i något gammal skjul vid riksgränsen

Tog en promenad från Kungsportsplatsen till Valand. En promenad på tio minuter. Luvan på jackan blåste av från hodet hela tiden. Det sviniga grisregnet sprutade mig som en duschstråle i fejset. Två bloss, sen var det bara att slänga den nytända cigaretten. Jag trillade ner i en gatubrunn också förresten. Passade på att språka lite med en dude som bodde där nere. Han bjöd på schampo så det var lika bra att tvätta skalpen och vaska av pungen. Ingen att gnälla över.
Bara att kravla upp och traska vidare…
Det är det livet handlar om mellan varven.

Att vaska av det där dåliga och traska vidare…
För ty, det kommer tusend gånger åter.

Dröm nr.1 – En återkommande dröm om en galleria.

Har en dröm som brukar återkomma. Alltså när jag ligger och sover. Jag drömde den i morse igen. Den utspelar sig i en liten galleria. En rätt gammal och sunkig sådan, där kommersen inte verkar vara så hysteriskt stor.
På nedervåningen ligger ett gammalt klassikt och spartanskt fik. Bryggkaffe, ostfrallor och kanelbullar. På övervåningen ligger ett flottigt lunchhak. Det speciella med de här två ställena är att rökförbudet inte verkar ha hittat dit. Det står askfat på borden och man får röka mellan klockan 12-17.
Det verkar vara någon slags nostalgi drömmen är uppbyggd på. Hur jävla sunkigt det än må vara med ett igenbolmat hak så talar alltså min nostalgiska känsla om något annat.
Första gången jag drömde denna dröm gick jag in för att avjnuta en kaffe och en cigg på undervåningen. ”Tyvärr”, lät damen meddela. ”Klockan är fem nu, så rökning är inte tillåten längre. Du är välkommen tillbaka imorgon.” I drömmen bestämde jag mig för att gå dit åter, dagen efter.
Mäkta besviken var jag när jag vaknade upp och insåg att allt var en bluff och bara i mitt arma hode.
Inatt när jag drömde om drömmen igen hade jag sällskap med någon rökfri typ som rynkade på näsan och stönade fram ett litet ”usch” när vi gick förbi. ”Imorn ska jag gå hit”, tänkte jag i drömmen och vaknade upp direkt efter. Lika besviken denna gång.
Spännande att se hur utfallet blir nästa gång jag drömmer om detta ställe. Kanske jag bolmar ner mig totalt, och vaknar röksugen på loftet…
Med några efterforskningar i vaket tillstånd tror jag att denna gamla sunkgalleria ligger placerad på en bakgata (som inte heller finns i vaket tillstånd) någonstans i närheten av Kungsportsplatsen.

Nu sitter jag iallafall under en väl tilltagen markis på Vasagatan och dricker en cider. Och röker en cigarett. Det funkar det med.

Att åka hem från jobbet.

Jag har glömt min ajpäd på jobbet. Skriver detta på mobilen, därför får det bli ett kort inlägg.
Jag jobbar alltså helg igen. Har precis kommit hem. Fredags och lördagsresan hem som tar en timme styck kan lätt vara sammanlagt de två jobbigaste timmarna på månaden. Trött och smånervös sitter man där på vagn och buss och iaktar människor som går på och av vagnen. Det gapas och skriks. Folk är fulla och högljudda. Jag höjer volymen i hörlurarna. Ibland hjälper det inte.
Jag byter till bussen hem vid kungsportsplatsen. Folk raglar runt och vrålar. Någon spyr över broräcket. Det väller in folk i bussen som ska göra avenyn. Det fnittras, gapas, raglas, lyssnas på musik från mobiltelefonen. Man behöver en 75:a för att stå ut. Minst, men vill bara komma hem till tystnaden. Där mitt i kakafonin sitter han som älskar världen och blänger med nervös blick ut på en stad som håller på att rämna mitt itu.

Tre snabba från min arbetsdag

Fick höra av min brukare idag att rökning är skadligt om man har MS. Hans neurolog hade sagt det. Jag själv trodde rökning var skadligt för ALLA människor. Min brukare skrattade åt det och kontrade med att ”Det är farligt att leva, man kan dö…” På detta tog vi varsin cigarett.

När vi åkte färdtjänst idag stannade föraren på kungsportsplatsen för att plocka upp en passagerare till. När föraren kom tillbaka gav han mig ett frågande påstående. ”Inga böter?”. Antar att han undrade om det hade varit någon p-vakt i närheten. Så jag svarade honom att han kunde ge mig femhundra spänn istället när han nu hade sluppit böter. Han skrattade. Sen sa han ”Javisst, om du sen ger mig en tusenlapp så delar vi på den och tar femhundra kronor var… Det tyckte han var sköj.

Väl tillbaka hemma hos min brukare läste jag en medlemstidning om olika sjukdomar. Där var en kille som både var CP-skadad och hade fått MS. Snacka om taskigt läge. Det mest absurda i det hela var att han hette Frisk i efternamn.