Ett snack med värden.

Har promenerat ändå från Kungsportsplatsen till slutet av långgatorna. Till det glödgade anus of hell… Det var någon slags hämnd. Dels för att jag var tvungen att droppa dagens rehabträning och dels för att jag käkade fläsk med löksås till lunch.

Och varför har du inte tränat då din lytte djävol?
Joo…för att när jag lade ner hodet på kudden för att bege mig in i sömnens land, då!: satte min lätt debile granne igång och tvätta. Klockan ett på natten. Va? Vem är såpass väck i roten så att man inte fattar att man inte kan tvätta mitt natten?
Väggarna vibrerar som en rumbatok. Sen stod tvättmaskinen på standby-läge och satte igång en gång i minuten fram till fyra på morgonen.

Gick upp klockan nio. Med ett svällhode ringde jag till värden. För andra gången. Jag frågade om han hade lämpat ner de där anslagen om att det är förbjudet att tvätta nattetid, som han hade lovat att han skulle göra för två veckor sen.
-Nej, det har jag inte gjort.
Jag suckade honom i örat med mulfladder som en åsna.
-Men vad fan? Varför inte då? frågade jag argt.
-Ja, anledningen att jag inte har gjort det är för att…det helt enkelt inte blev av.
-Va? undrade jag. Men snälla bara gör det nu! sa jag.
-Jag ska, svarade han som ett barn som man har sagt till gång på gång att städa sitt rum.
-Det är bara det att människor som struntar i regler är resistenta mot lappar.
Jag trodde inte mina öron.
-Gör det helst idag, för i natt vill jag sova!
-Ja jag ska… Jag väntade. Jag gör det idag!
-Bra! Tack och hej!

Vad falls? Sicken pajas! Man blir ju ledsen. På riktigt.

Därav blev det ingen sjukgymnastik idag. Men det blev fläsk med löksås. Och sen en lång och bajsnödig promenad och det Är ju nästan samma sak.

Som ni hör är allt bara fantastiskt hela tiden.
Värden och världen visar upp sin fulaste sida av sitt ruttna jag.

Att traska vidare.

Kan inte beskriva denna trötthet som breder ut sig som giftig rök eller dimma.
De flesta skulle skylla på årstiden och klimatet, men det känns som ett billigt sätt att komma undan. Visst, det här vädret tar ju död på en. Grått och mörkt på dagen och svart och mörkt på eftermiddagen och kvällen. Och så regn och blåst på det. Det uppmuntrar ju inte en att dra på brallorna och springa ut och skutta ner sig! Möjligtvis lägga sig en pöl som kan fungera som aktiv dödshjälp… Nja nu var jag lite för positiv för att vara Johan.
Minns att det var så här för ett tag sen. Ett år sen, eller två år sen, eller tre. Jag var helt enkelt dålig på att ta mig utanför dörren (förutom när jag skulle jobba). Då var jag tvungen.
Folk ringde och frågade om jag skulle komma ut och ta en öl (vilket oftast betyder mellan åtta och tolv öl i min vänkrets).
-Kanske imorn, svarade jag. Eller:
-Inte ikväll.
-En annan kväll.
-Nej, jag orkar inte.
Hur som helst. Jag tänkte gå ut i eftermiddags. Fixa några grejor (bara skum skit såklart). Promenera. Släppa en brakskit inne på NK om jag kände mig uppåt. Kanske ta några bärs.
-Måste bara lägga mig på soffan lite.
-Eller, jag kanske inte orkar.
-Eller så gör jag det, kanske. Senare…
-Fan vad klockan blev mycket. Jag skiter i det. Men vad i helvete, jag behöver ju tobak.
Nu sitter jag alltså här sex timmar senare från det att jag skulle ta mig ut, i en bar och dricker en öl och tittar på två bartendrar som fipplar med sina mobiler och trycker sina trutar fulla med lösgodis.
-Nej nu slutar vi att gnälla över detta såsiga faktum. Du är ju utanför din dörr nu. Det är väl roligt Johan?
-Roligt? Vad är det för prat?

Var tvungen att lämna det där stället efter den där ölen. Ensam därinne, förutom en tjej som satt längst upp i lokalen. Bartendrarna var så uttråkade så de gäspade och visslade om vartannat. När sen den ena bartendern satte sig på en stol ifrån mig och blängde in i ölkylen med öppen mun fick jag nog och reste mig upp och gick.
Jag skulle gått upp till den där tjejen som satt där uppe i hörnet. Hon satt och skrev ner massa saker på små lappar och tittade mystiskt på mig varje gång jag vände på mig och gluttade på henne.
-Får jag slå mig ner? kunde jag frågat.
-Bara om jag får slå ner dig först, kanske hon hade svarat.
-Vad skriver du på de små lapparna?
-Att din säd smakar vitlökspulver.
Då hade jag skridit till verket…sen kanske vi hade varit ihop och firat jul ihop i något gammal skjul vid riksgränsen

Tog en promenad från Kungsportsplatsen till Valand. En promenad på tio minuter. Luvan på jackan blåste av från hodet hela tiden. Det sviniga grisregnet sprutade mig som en duschstråle i fejset. Två bloss, sen var det bara att slänga den nytända cigaretten. Jag trillade ner i en gatubrunn också förresten. Passade på att språka lite med en dude som bodde där nere. Han bjöd på schampo så det var lika bra att tvätta skalpen och vaska av pungen. Ingen att gnälla över.
Bara att kravla upp och traska vidare…
Det är det livet handlar om mellan varven.

Att vaska av det där dåliga och traska vidare…
För ty, det kommer tusend gånger åter.

Dröm nr.1 – En återkommande dröm om en galleria.

Har en dröm som brukar återkomma. Alltså när jag ligger och sover. Jag drömde den i morse igen. Den utspelar sig i en liten galleria. En rätt gammal och sunkig sådan, där kommersen inte verkar vara så hysteriskt stor.
På nedervåningen ligger ett gammalt klassikt och spartanskt fik. Bryggkaffe, ostfrallor och kanelbullar. På övervåningen ligger ett flottigt lunchhak. Det speciella med de här två ställena är att rökförbudet inte verkar ha hittat dit. Det står askfat på borden och man får röka mellan klockan 12-17.
Det verkar vara någon slags nostalgi drömmen är uppbyggd på. Hur jävla sunkigt det än må vara med ett igenbolmat hak så talar alltså min nostalgiska känsla om något annat.
Första gången jag drömde denna dröm gick jag in för att avjnuta en kaffe och en cigg på undervåningen. ”Tyvärr”, lät damen meddela. ”Klockan är fem nu, så rökning är inte tillåten längre. Du är välkommen tillbaka imorgon.” I drömmen bestämde jag mig för att gå dit åter, dagen efter.
Mäkta besviken var jag när jag vaknade upp och insåg att allt var en bluff och bara i mitt arma hode.
Inatt när jag drömde om drömmen igen hade jag sällskap med någon rökfri typ som rynkade på näsan och stönade fram ett litet ”usch” när vi gick förbi. ”Imorn ska jag gå hit”, tänkte jag i drömmen och vaknade upp direkt efter. Lika besviken denna gång.
Spännande att se hur utfallet blir nästa gång jag drömmer om detta ställe. Kanske jag bolmar ner mig totalt, och vaknar röksugen på loftet…
Med några efterforskningar i vaket tillstånd tror jag att denna gamla sunkgalleria ligger placerad på en bakgata (som inte heller finns i vaket tillstånd) någonstans i närheten av Kungsportsplatsen.

Nu sitter jag iallafall under en väl tilltagen markis på Vasagatan och dricker en cider. Och röker en cigarett. Det funkar det med.

Att åka hem från jobbet.

Jag har glömt min ajpäd på jobbet. Skriver detta på mobilen, därför får det bli ett kort inlägg.
Jag jobbar alltså helg igen. Har precis kommit hem. Fredags och lördagsresan hem som tar en timme styck kan lätt vara sammanlagt de två jobbigaste timmarna på månaden. Trött och smånervös sitter man där på vagn och buss och iaktar människor som går på och av vagnen. Det gapas och skriks. Folk är fulla och högljudda. Jag höjer volymen i hörlurarna. Ibland hjälper det inte.
Jag byter till bussen hem vid kungsportsplatsen. Folk raglar runt och vrålar. Någon spyr över broräcket. Det väller in folk i bussen som ska göra avenyn. Det fnittras, gapas, raglas, lyssnas på musik från mobiltelefonen. Man behöver en 75:a för att stå ut. Minst, men vill bara komma hem till tystnaden. Där mitt i kakafonin sitter han som älskar världen och blänger med nervös blick ut på en stad som håller på att rämna mitt itu.

Tre snabba från min arbetsdag

Fick höra av min brukare idag att rökning är skadligt om man har MS. Hans neurolog hade sagt det. Jag själv trodde rökning var skadligt för ALLA människor. Min brukare skrattade åt det och kontrade med att ”Det är farligt att leva, man kan dö…” På detta tog vi varsin cigarett.

När vi åkte färdtjänst idag stannade föraren på kungsportsplatsen för att plocka upp en passagerare till. När föraren kom tillbaka gav han mig ett frågande påstående. ”Inga böter?”. Antar att han undrade om det hade varit någon p-vakt i närheten. Så jag svarade honom att han kunde ge mig femhundra spänn istället när han nu hade sluppit böter. Han skrattade. Sen sa han ”Javisst, om du sen ger mig en tusenlapp så delar vi på den och tar femhundra kronor var… Det tyckte han var sköj.

Väl tillbaka hemma hos min brukare läste jag en medlemstidning om olika sjukdomar. Där var en kille som både var CP-skadad och hade fått MS. Snacka om taskigt läge. Det mest absurda i det hela var att han hette Frisk i efternamn.