En första vecka på utbildningen.

Har nu gått min första vecka på utbildningen. Kan inte minnas när jag var så slaktad och urlakad sist. Vända på dygn med blandat resultat. Beblandas med nya människor i en studiesal i storleken och formen av en skolåda. Äta med andra. Förvandla två år av ingenting och ingenting som har varit mitt allting till någonting. Vad fan hände liksom. Jag går väl upp när jag vill och äter frukost när jag vill. Fast det gör jag ju tydligen inte längre. Den omställningen är som en stol i ansiktet.
Grymt mjuk start på denna första vecka. Och det är ju tur, annars kanske jag hade ringt mig sjuk i påssjuka eller kaninfrossa. Hade jag varit 25 eller 30 år så hade jag lagt ner det hela efter två dagar och älskat min arbetslöshet åter. Fast den här gången tänker jag fullfölja. Tror det hela kan bli bra och det verkar som det kan vara ett kul jobb.
I Torsdags gick jag och två snubbar från utbildningen och åt på Biltema. Det är det enda som ligger i närheten av skolan. Biltema har utökat sitt utbud från kokt korv till korvmenyer, sallader och baguetter. Fantastisk restaurang asså. Så jävla deppigt ställe att äta på. Fatta dramatiken om man skulle skära halsen av sig i kön till Biltemas Restaurang. Folk skulle kliva över ens kropp för att nå sin körv.
Den ena snubben som är hårdrockare och ser ut som en riktig hisingshårdrockare och såklart bor på Hisingen skrattade högt när jag konstaterade hur deppigt det var. Den andra snubben undrade vad vi menade…
Efter dagens slut gick jag och hårdrockaren och tog ett par bärs på Kvilletorget. Vi hade ju hemstudier på Fredagen så det var lugnt. Kvilletorget har blommat upp med restauranger och krogar. Något som alltid verkar hända så fort jag flyttar ifrån en stadsdel. Då lever den upp…
Efter två bärs skildes vi åt. Jag åkte ner och träffade Maja. Fick typ i mig sex öl på sju-åtta timmar. Blev lika full som jag brukade bli när jag hade jobbat helg. Fast blev nog ännu fullare för att jag var så slut i skallen efter den ansträngande veckan. När Maja hade åkt hem försökte jag prata med folk i baren, men det kom knappt några ord ut ur munnen längre. Bara små stön och puffande utandningar. Folk vände bort sina huvuden och jag hittade en intressant fläck på bardisken som jag kunde suttit och stirrat på tills att jag hade hamnat på ett demensboende.
När jag någonstans i detta tillstånd insåg att jag var föcked in da head så beställde jag en taxi. När kvinnan i växeln frågade var jag skulle åka hade jag glömt av namnet på min gata. Hon suckade trött när jag berättade att jag bodde i närheten av Willys i Johanneberg. Förvånande nog fick jag en bil ändå. Plågade taxichauffören med ständiga frågor om han trivdes på sitt jobb…
Somnade klockan två och vaknade klockan åtta redo att gå till utbildningen, men som sagt vi hade ju hemstudier. Speedad i huvudet somnade jag inte om förrän två timmar senare. Det hela blev ganska stökigt alltså…
Men nu tar vi nya tag fleckor å pöjkar.
Ska bli underbart att gå upp tidigt imorn och schlööö ner tuppjäveln!

En dag på Hisingen.

IMG_0604.JPG
Hade någon slags Hisingsdag igår. Var på Emmaus på Backaplan. Letade efter en vårjacka. Hittade ingen. Kollade byxor. Hittade inga. Kollade böcker. Ville inte ha några. För mycket junk. Kände mig plötsligt klubbad och nedslagen. Visste inte varför. Ibland vet jag inte varför.

Tog en promenad till Kvilletorget. Tänkte jag kunde testa nya Tullen som har öppnat där, men de hade inte öppnat ännu.

Hamnade på Kville biljard. Bartenderna frågade om jag hade en bror som brukar gå dit. Han tyckte nämligen jag var lik någon annan som brukar gå dit. Jag svarade att jag hade en bror, fast som jag inte trodde gick dit.
Såg en gubbe i det längsta skägg jag har sett. Han hade även en enda ihopväxt jättetjock dreadlock som räckte långt ner på ryggen. Han hade ledsna och snälla ögon.
Iakttog även ett par som satt och drack varsin öl. Det verkade som om de hade fått slut på samtalsämnen för längesen. Det finns jättemånga sådana par. De satt där kanske i 45 minuter och tittade åt olika håll. Av de få meningar som de sa till varandra, så lät ingen bra.
Började tänka på alla par som är ihop fast de inte borde. Tror de flesta bara kan räkna upp ett fåtal par i sin bekantskapskrets som verkligen ska leva ihop. Som är ämnade för varann. Kan man inte prata med varann eller om skälet är att man inte vill vara ensam som man stannar kvar så tycker jag man ska lägga ner. På stört. Då är jag hellre, just ensam.

Gick och tog en vagn vid Vågmästare-platsen. Tittade ut över det som en gång var ett rejält sunkområde när jag bodde i Kville (Bodde där i åtta år). Lagerlokaler, second handaffärer och svartklubbar. Nu, allt jämnat med marken. Allt har fått ge plats för ett helt nybyggt bostadsområde med bostadsrätter, vad jag gissar.
Jag tog vagnen till andra lång, och om det lilla äventyret kanske jag berättar om i nästa inlägg.

Tre korta drömmar till.

Det var ett fasligt snoozande i förmiddags. Närmare bestämt sju gånger. Snoozade i liggande läge. I sittande skräddarställning. Lyckades falla in i flera korta tio minuters-drömmar. För tillfället dröms det något alldeles kopiöst.

I en av drömmarna hade någon gjort fysiskt inbrott i min dator. Alltså slitit loss bakstycket på datorn och huggit ut datorprocessorn med kniv. Ramminnet var också borta. Hälften av tangentbordet bokstäver saknades och hårddisken hängde och slängde i en lös sladd.

PLING PLONG, PLING PLONG. Jävla snoze!

Nästa dröm:
Jag var tillbaka i källaren på Kvilletorget. Jag klev ner i källaren. Där satt han, Sopan (Jag delade lya med en väldigt märklig britt vid namn Martin, men som vi kallade sopan, under första halvan av 2000-talet. Varje dag när jag kom hem önskade jag att han skulle spårlöst försvunnen. För alltid).
Eller satt? Han halvlåg i soffan med fötterna upp på vardagsrumsbordet och med skorna på. Han skrattade högt och hysteriskt åt någon poänglös och kass serie på TV-serie som vanligt. Mellan varven vrålade han ut sina gäspningar som en brittisk babianhövding.
”Ska han alltid bo här, den jäveln?” tänkte jag.
-What’s up Martin, sa jag
-Not much. I couldn’t be bothered. Sod it. Im just nacked!
Jag gick in i mitt blåmålade rum och funderade på att hänga mig.

SNOOOOOOOZ. PLING PLONG. Skräddarställning. Oj en liten dräggelpöl på maggen. Sicken tur att det bara var en dröm.

Jag la mig ner igen. Bara några minuter. Jag somnade om på stuberten. Maken till trött människa. Ingen hejd ju.
Jag drömde att jag var omfamnad av två babes. På loftet. Jag i mitten. En donna vid var sida. Som flåsade i mina öron. Där låg jag och stortrivdes som bäst…när det pling plongade igen.
-Öh, är jag vaken eller? Och vart tog donnorna vägen?
Det var lätt den kortaste och gemytligaste drömmen. Vilken besvikelse!

Jag klev upp. Tog en cigg på balkongen i nyvaket tillstånd. Väderleken börjar ordna till sig. Förmiddagsolen lös genom ett tunt molntäcke av mänsklig prutt och stank.
Annars verkade det mesta som vanligt.

Utdrag ur en dagbok, anno 2003.

IMG_0418.JPG

Det kostar på att spela hjälte på krogen. Idag är ångesten ruffig. Jag mår illa. Nervös och vettskrämd. Allting hopar sig. Imorgon ska jag lura socialen på pengar, helt ordagrant, med ett förfalskat lönebesked. Jag kommer sluta på dårhus eller i fängelse.

Texten ovan är från mina dagboksanteckningar skrivna år 2003. Har inte läst dem på en herrans massa år. Hade för mig att jag mådde ganska bra då. Så var det tydligen inte. Åtminstone om man skall tro på dagboken.

Någon annanstans, någon månad senare står det så här:
Herre Jesus. Jag har supit upp såna summor stålar att jag måste beställa in en bärs för att tänka klarare.
Förra veckans krogbesök och annat krökeri: Onsdag/Torsdag/Fredag/Lördag
Denna vecka:Måndag/Onsdag/Torsdag/Fredag/Lördag/Söndag
Jag blir nervös bara jag tänker på det. Allt detta supande har gjort mig vettskrämd, sömnlös, labil, förvirrad, lättretlig, aggressiv och deprimerad. Rastlösheten gör mig skitnödig. Den är jävligare än någonsin. Allt gör mig nervös.

Har haft någon känsla av att man har blivit tröttare och tråkigare med tiden. Nu för tiden. Att saker inte är lika intressanta längre på samma vis. Att nerven i tillvaron ofta saknas. Jämfört med tidsperioden i dagboken ser det ut att stämma. Hade bara glömt av hur kass jag verkade må och vilken ständig misär som utspelade sig i vardagen…

Jag har slutat skriva dikter och noveller. Har inget att säga längre. Därför skriver jag i dig kära slyn-dagbok. Utekväll med siss, Martin, Maja, Emma på Skål. Vi firade att Martin hade kommit hem från England. När ölen började komma in sket vi väl att den jävla soooopan hade kommit hem. Åk hem igen din råsopa!!!
Sen blev det efterfest med May och Em. Två sexpack. Sen fick jag händerna på en halv literflaska Gin. Jag vaknade på morgonen under ett bord. Flaskan var tom och fortfarande kvar i min näve.
Herregud! Nu har jag inga stålar kvar. Helt pank och månaden har knappt börjat. Hur ska jag klara mig denna gång? Äta wellpapp? Idag åt jag upp mitt sista pulvermos. Det var en tragisk och klumpig sörja.
Jag och min syster har ett internt skämt: Om jag tröttnar på alltihop en vacker eller ful dag, då har hon lovat att vara hygglig och sparka undan pallen. Fan vilken yrsel jag har.

Mycket av dagboken innehåller en del kärleksaffärer som har gått i stöpet. De styckena går knappt att läsa. De är för sorgliga, genanta och deprimerande att ta sig genom.
I slutet av de där anteckningarna år 2003 verkar jag gripa efter en lösning. Det låter nästan som jag har kommit på den ultimata lösningen på den rådande misären och mitt problem:

…nu har jag varit arbetslös i över tre år och nästan gått på socbidrag lika länge. Vilken rehabilitering det skull krävas för att börja jobba.
Min socassistent sliter sitt hår i vånda och får nervösa sammanbrott nästan varannan gång jag dyker upp. Speciellt för att jag har nya idéer över vad jag ska bli varannan gång jag dyker upp. Nästa vecka när jag dyker upp skall jag inte bli det. Eller så har jag plötsligt kommit på att jag inte kan bli det och tänker bli något annat smart. Då får hon nervösa utbrott. Hon har påpekat att jag ibland stinker gammal krogurinoar när jag kommer in på hennes lilla kontor. Om jag har sådana problem har hon sagt att hon kan ordna mitt socbidrag på annat sätt.
Jag kanske ens inte vill jobba? Kanske jag ens inte behöver något jobb för att må bättre? Jag behöver ju bara stålar.
Jag behöver nog träffa en tjej. Bli kär. Det kan vara lösningen! Känna kärleken. Omfamnas av en vacker donna. Sväva på röda bloody mary-moln.

Jooo, så var det tydligen då. År 2003. …Blev dock lite förvånad nu att det var sådan kaos. Känns lite overkligt. Det tyckte jag väl inte då. Eftersom kaosen var vardag och jag levde i den. Eller så tyckte jag det… (Boendes i den där blåmålade källaren på Kvilletorget. Med en gråhårig sopa vid namn Martin som inneboende som samlade på stekpannor och kastruller och gäspade högt och visslade och alltid var parkerad framför Tv:n, och som jag hatade).

Lektionen i efterhand får kanske bli att inte gny så mycket mellan varven över den rådande och ibland trötta, men förhållandevis ordnade vardagen. Tyckte dock det kunde glimma till lite oftare. Nerven.
Lite kaos för stunden kan aldrig vara fel, men den där misären skulle jag hur som helst aldrig vilja tillbaka till…