Torsdag V.23. En minnesvärd dag att ta med sig till ålderdomshemmet.

(null)
-Chao Bello!
-Macchiato, Bolognese!
-Maniana mozarella!!
-Ahh, Chao Bella!

Jag har varit italienare när jag städade ordning i köket idag. Maffiaboss med skrövlig röst.
Ibland är jag tysk när jag diskar. Då är jag oftast en arg tysk i läderkeps som kanske är förbannad på att min påhittade bratwurst inte var tillräckligt genomstekt.
Men nu när jag sitter här igen så är jag svensk. En svensk med dagens nysattack.

Något av det trevligaste jag vet är att efter frukost sitta och dricka kaffe i köket. Om det regnar ute blir känslan ännu bättre. Jag sitter här inne och därute regnar det. Regndropparna smattrar som små sköjiga bömber på fönsterbläcket. Allt därute är vått och sköljs rent. Härinne sitter jag torr som ett fnöske och njutningen är till fullo.
Så här hade det kunnat vara om det inte vore för dessa jävla byggjobbare som nu och för månader sen tillbaka intagit sin knullfest med att rusta upp huset mitt emot mitt hus.
Just nu håller de på att rengöra taket med någon slags bauta-högtryckstvätt. Ingen sån där löjlig liten manick som vissa går och köper för sina skattepengar på något löjligt byggvaruhus. Nej, den här maskinen verkar vara tillverkad i helvetet. Maken till att föra oljud när det ekar mellan husen går knappt att beskriva. Ljudet av det njutfulla regnet som småpiskar mot fönstret sväljs av ett helvetesvrål från denna helvetesmaskin. Jag ger mig fan på att den kan blåsa bort Göran Persson från en Midsommaräng. Och precis när de slutar och man blir lite hoppfull…så börjar de igen. Det låter som man sitter i maskinen.
Så där brakade den njutningsfyllda kaffestunden åt fanders.

Och nu blev det en rejäl dipp.
Efter att ha duschat och varit sugen på att gå ut, kanske klippa mig och ta mig en sköjarkväll blev jag sittande i köket. Ett otal gånger när jag reste mig för att gå ut kom en ny störtskur som fick mig att stanna hemma.
Och efter en kebabrulle inlindad i ett bröd som smulade sönder och med såsen rinnande ner på handlederna så sitter jag nu på Old Town och dricker en bärs.
Regnet öser ner därute. Lågvatten ända upp till kulorna. En dolk i nacken.

De spelar en indisk låt här. Den går så här:
-Sun, sun, sun sun aaahaaha!
-Dum, dum, dum, dum aaahaaha!
-Chop, chop, chop, chop aaahaaha!
-Hun, hun, hun, hun aaahaaha!
Om man sitter här i mer än i en timme så kommer den alltid en gång till. Den har en verkligt glädjande effekt den där låten. Fast inte idag.
Skall nog vare indier imorrn när jag torkar diskbänken.

Fan, man skulle åka till Magaluf och fråga nån:
-Ska du ha en flaska vin din jävla bluff?
Kanske ställa sig i kö till någon öde ö.
Vilket helt saknar logik…för är det kö, så är den ju inte en öde ö längre. Då bor det såna som mig och dig där och då är det ju lika bra att stanna här.

Blev ingen öde ö. Gick hem i regnet. Blöt som taskspelare. Kom hem med ett sexpack och en påse frysta grönsaker.

En skedposition med en halvgalen donna och ett redigt hästaklafs så loftet skakade hade satt tillvaron i lite gungning.

Får nog bli en folköl och La Isla Bonita med Madonna istället…
För den som väntar på nåt gott väntar väldigt ofta för länge.

Ajöko kockobollo barna knudelhös!

Långt inlägg om ingenting och någonting och lite till och massa annan skit. Som en fartygs-logg. Men jag är ju sjösjuk, så allt hamnade på min blogg.

Men herregud sicket lågvatten herrn befinner sig i idag.
Eller som min vän regissören har uttryckt: ”Här står man ankeldjupt i arselklafs. Det är inte så roligt precis.”

Var på Ikea med familjen i Lördags. Redan tio meter in på möbelavdelning låg en unge på mage, på golvet och gallskrek. Det satte standarden på något vis.
Vi käkade Ikeas semla. Massa grädde och obefintligt med mandelmassa. Det är ju mandelmassa som är gött! Fattar du inte det Herr Kramprad?!
I kön till kaffet höll jag på att bli nermejad av en ilsken morsa. Jag skulle precis sträcka fram min kopp till kranen när hon kom bakifrån och trängde in sig från sidan som ett lokomotiv. På samma sätt som man välter en ko i en hage. Jag var kossan (även om det i det här fallet är en klar bedömningsfråga). Hon hann före till kranen precis när jag skulle sätta min mugg där. Arg och flåsande.
-Jaha? frågade jag.
-Jaaa! Det är faktiskt kö här!!!
Jag tittade bakom mig och förväntade mig en lång ringlande kö med mördarblick som ångade av ilska och ville skära upp mig till bacon. Inte en människa. Inte en enda kö. Sicken jävla rabiat hittpå-människa.
Köpte en del grunkor som jag behövde. Dörrmatta, durkslag, dlakan och dumstrut. Dörrmattan har jag spikat upp på väggen. Durkslaget har jag som geni-mössa på loftet. Dlakanet virar jag in hela mig i och kryper in i garderoben när jag tappar tron på tillvaron. Vilket händer oftare än sällan. Dumstruten har jag inte använt än, men tänker att den kan vara bra att ha och kräkas i om man känner sig lite rälig när man kommer hem från krogen.

Hemkommen och lite senare åkte jag ner och träffade Ed med väninna på Gyllen Prag. Sket i att äta för de hade redan ätit klart när jag kom. Sen är ju rätterna på Gyllene Prag så jävla stora så man måste beställa en sjukhussäng efteråt. Jag tog några bärs istället.
”Vi ska ju ändå inte dricka så många öl ikväll, eftersom vi ska ut i morgon.”, sa Ed. Det är nämligen jazzkvällar på Söndagar på Hakelverket. Det hade vi bestämt att vi skulle gå på. Otroligt moget och vuxet uttalande av gode Ed.
Lite senare på Andra lång bjöd vi varann på öl. Fram och tillbaka. Krog efter krog. Om och om igen, som om det inte fanns någon morgondag.

Dagen efter, alltså igår, var väl inte överdrivet humoristisk, fantastisk och pangig. Men den fanns där som ett knytnäves slag. Inte ett fläskigt knytnäveslag av värsta sort, men ett knytnäveslag som sa: Du lever Johan, men det här får du klara dig genom på egen hand…
-Öööh, stånkade jag till svar.
Jag tog en promenad med min vän Erik. Gamle Flytt-Erik. Nu även min kineseria-vän som jag aldrig träffar på en kineseria. Gudskelov.
Vi promenerade med hunden Lucas som jag brukar passa ibland. Genom en snöbeklädd och enorm Västra kyrkogård. Sen genom hela Majorna och tillbaka genom Majorna igen. En jävla promenad som tog nästan två timmar. Jag drog även in Erik på okända villovägar så vi kunde låtsas att vi befann oss i en okänd stad.
Som tur var så var Erik också lite bakis så vi kämpade oss igenom knytnäveslagen som efter ett tag förvandlades till lite halvblöta halvslappa lavetter. Promenera i halvbedrövligt tillstånd är nästan det bästa man kan göra. Det liksom renar en på något vis.
Bakfylleknulla dock. Det är något annat. Det är som en Treo och en Samarin samtidigt. Som genom ett trollslag är man friskare än någon som fått nya lungor. Men jag är en människa som nöjer mig med det lilla. Det ska ni veta!

Den här dagen kunde börjat bättre…
Halv tio på knäckt morgonkvist plingade på dörren. Jag trodde det var Angloianska Saxistiga-krigare med Ivanhora som ville bryta sig in och sno min enda stekspade.
Jag tänkte om och insåg att jag hade glömt att de skulle komma och besikta ombyggnationen. Yrvaken låste jag upp dörren. Där stod en skara på fem personer och unisont önskade mig God morgon.
I yrvaket tillstånd kan jag nästan säga vad som helst. Oftast det som man inte borde säga, och ändå tro att jag är trevlig och speciellt utvald. Kan påminna väldigt mycket om en oönskad fylla.
-God morgon, sa de.
-Det har jag aldrig varit med om, svarade jag. Ska ni komma in eller?
Fem människor som plöjer runt i lägenheten som om man har ställt till med en loppis är ingen önskad situation. Att bjuda in världen innan man ens vet om man existerar eller om man vaknat från de döda…brrrr
Jag ljög och sa att jag har jobbat hela helgen när de fick syn smutsig disk, pizzakartong och läskburkar. Det skulle jag inte ha gjort…
-Vad jobbar du med? frågade han på rekyl.
-Va, vadå jobbar med? Jag är ju ledig idag!
Jag följde med på distanserat avstånd när de promenerade omkring, så att de inte skulle sno med sig mina dyra konst på väggarna i bara farten.
Han som förde antecningar och ställde obehagliga frågor på min brutna kvist gick ut på balkongen.
-Oj vad det ligger massa långa spikar här ute!
Han stack in näven genom balkongdörren och ropade till mig:
-Är det dina spikar?
-Nej,jag är inte lagd åt det hållet.
Han klev in igen. Sen berättade han för den övriga skocken att det hade rasat bitar från väggen under fönsterbläcket. De hummade till svar, inte vidare överraskade. ”Fuskbygge”, tänkte jag för mig själv. Den här gången lyckades jag dock hålla tyst, vilket var lite synd, eftersom det här var den enda gången jag borde sagt något.
De klev ut genom dörren. Tror aldrig jag har ropat ut ett sådant muntert och entusiastiskt ”Hejdå!” vid något tillfälle innan.

Ja, nu har jag bjudit på mina senaste och fantastiska dagar. På något vis har de bara löpt på. På ett sätt. På ett annat sätt inte… Friktion eller fiction.
Men glöm aldrig: Life is a box of karamellos! Det är bara det att jag är lite rädd om mina tänder.
Och förresten, apropå tänder, vad är det för ena jävla grunkor egentligen?

Klantsonen.

Himlen är rosa där ute. Jag är mörk under ögonen och befinner mig i något slags dyartat lågvatten.
Jag började fundera över mitt liv, men kom inte längre än så.

Solen kom fram i Onsdags. Den lade sig perfekt över en uteservering i Guldheden. Klockan var väl två på eftermiddagen. Sen satt vi där. Jag och Ed med varsin öl i näven. Som gifte sig med nästa och nästa öl och nästa…till att mörkret och månen fanns där och vi befann oss på andra lång.
Fick ringa till mor och ställa in den där middagen som hon egentligen skulle bjuda på. Hon blev inte så glad…
Igår var ångesten stor. Tittade på tio avsnitt av ”Pablo Escobar-serien”.
Ringde till mor igen för att försäkra mig om att hon inte var ledsen på mig vilket jag blev försäkrad om att hon var. Ångest. Dålig klant-son…

Jobbar helg igen. Det blir ingen glad av. Speciellt inte jag.

Nu är han med Sveriges vitaste tänder på Tv. Känner hur glädjen spirar genom hela kroppen.

Solen och lite vardagsmisär.

Den här helgen har handlat väldigt mycket om att sitta i solen. På torg, i parker på bänk. Ensam och i sällskap. Har även druckit två bärs på Lilla London med familjen. Sextiofem spänn för en bärs. Det köstar att ligga på toppjävel.
Annars har det varit otippat lite öldrickande. Brukar ju bara säga smack när solen kommer fram, sen sitter man där på uteserveringen med en bärs i näven som en fullfjättrad sköjare!

Dricker en bärs på Landala Krog. Det är mörkt och tomt på folk. Det är en livsbejakande miljö som om och om igen får mig att känna att jag älskar världen.
De har på någon slags Rix Fm eller Energy eller Sug Kuk 96,7. Förutom musiken som är helt bedrövlig och radioreklamen som är totalstressande verkar det vara ett krav på att verka helt hjärndöd för att få öppna munnen och sprida sitt dyngprat mellan låtarna.
”Öhö öhö öhö. Det är så skönt o bara spela den här sköna låten på sin boomblaster på högsta volym! Öhö öhö öhö. Klia mig på pungen.”
Naj, jag vet inte. Jag ber om ursäkt. Befinner mig i lågvatten. Kanske upp till anklarna. Med grumligt avloppsvatten.
Saknar förmåga att känna exaltering över mitt fantastiskt spännande liv idag. Lite vanlig vardagsmisär. Inget allvarligt, inget nytt.

Fika och lovefest.

Sitta på nåt ställe i skuggan och dricka kaffe. Sitta på nåt annat ställe och dricka en cola. Det är vad jag har gjort idag.

Var på någon slags ”Love fest” på Villa bel parc igår. Där fanns hoppborg, speeddating och hångelrum. Det delades ut ballonger. Nästan alla var runt tjugoårsåldern. Det hela var ganska olidligt faktiskt. En katt bland hermeliner. En skäggig pappa bland tjejer som kunde varit mina döttrar. Koncentrerade mig på ölen. Gav upp efter nån timme, kräktes på vägen ut och åkte hem. Det sägs att det finns någon därute för alla. Jag verkar bevisa motsatsen. Idag känns det lite som att jag kippar efter andan i mitt eget lågvatten.