Sallad och Larsa Kronér.

(null)
Sex pass kvar till semestern.
Känns som jag och min brukare blir mer och mer trötta på varandra för varje pass som närmar sig semestern…och igår fick jag ett utbrott på honom. Kändes inte bra, men helt nödvändigt. Åtminstone när det begav sig.

Har käkat lunch med Ed idag. Vi intog vår restaurang Da vinci. Pizzorna är helt lovely där. Men nu säger magen till mig:
”Hörru pöjkjävel, jag diggar inte din degiga stil!”
Tror inte min mage gillar mig alls längre. Den är trött på att vara en del av mig.
Tänker att jag skall börja mata den med nyttiga sallader så att den minskar och blir mindre pompös och lugnar ner sitt mullrande morreri.

Sitter på en sylta mitt i en korsning på Linnégatan och dricker en bärs. Från detta håll ser denna stora korsning väldigt Paris ut. Detta gör det hela mycket trevligare. Genast låtsas jag att jag är utomlands. Eller att jag är en fransk pajsare som lever på frasiga baguetter.
-Tjö mapäll Sköjarn. Merd. Tjoplait!
Drömmen brister genast när en spårvagn viner förbi och alkisarnas skrål utanför Hagabion skallrar på ilsken göteborska.

Vi såg Lasse Kroner på andra sidan gatan när vi satt och käkade lunch. Han klev in på Manfreds Brasseri. Hans kala hode blänkte vackert i solen.
Tänker att Lasse Kroner verkar vara en helt genuint trevlig person. Trevlig i alla väder kan man säga.
Honom skulle man vilja sitta och hinka bärs med en hel eftermiddag och lyssna på rafflande och skojiga anekdoter.
Det har jag sannerligen aldrig tänkt om Rickard Sjöberg.
Här sitter jag alltså och tänker på Lasse Kroner. Det verkar ju inte riktigt vettigt ändå…

Det blev en sallad. Detta kan man skåda på bilden.
Tycker inte magen verkar vara något vidare gladare för det.

Hål i plånkan.

Tänkte gå och panta lite burkar och sen laga hamburgare. Är lite av ett socfall till löningen som kommer nästa vecka. Har varit smått generös mot mig själv denna månad. Man får vara generös mot sig själv när ingen annan är det.

Sköjade ut påsken med syrran och man på annandagen eftersom jag jobbade hela påsken. Vi började lite stillsamt med en sådär 6-7 öl var på en uteservering på Linnégatan.
När jag sen skulle gå till Tullen på Andra lång för att betala tillbaka några sedlar som jag hade lånat av en bartender på påskdagen till taxi för att mitt kort inte fungerar och för att jag saknade cash såååååå…blev det några bärs till som bara rann ner för strupen alldeles av sig själv (Fan vilken lång mening det här blev då!).
Att jobba dagen efter, det vill säga igår, var en utmaning. En mycket svår och trist utmaning. Att lida med en sprängande huvudvärk på högra sidan av hodet och tänka ”Varför jag?” Jo du, Johan! Det ska ja berätta för dig: som man bäddar vänder man tuva om…och om igen” Lite som att bestiga Kebnekaise med brutna ben. Dumt av mig kan tyckas, och jag kan tänka mig att hålla med.
Har ändå inte varit ute och sköjat så mycket den här månaden som jag brukar. Ändå sitter jag här med 400 spänn i plånkan. Men när jag har varit ute har jag varit ute på riktigt kan man kanske säga. Och när jag inte har varit ute på riktigt har jag inte varit ute på låtsas. Så kan man också säga.

Bytte bort morgondagens knegdag till en extra knegdag nästa vecka. För att vara snäll mot den andra assistenten. Så nu är jag ledig till Måndag. Frågan är vad jag ska hitta på med 400 bagis på fickan i fyra dagar. Det får bli något som inte kostar något. Spela yatzi (med mig själv). Göra som mors lilla olle och plocka blommor till mamma. Frysa vatten och kalla det för isglass.
Ja, möjligheterna är oändliga. Vem fan behöver stålar?

Annars har känslan av tomhet haft mig i ett järngrepp under större delen av dagen. Vissa dagar är sådana. Det vet jag nu efter 44 år. Som människa.

Nu ska jag nog gå och panta burkar iallafall.

Pensionärer…

Jag har suttit på en bänk i Slottskogen och ätit en kycklingrulle idag. I det fina vädret. I den fantastiska världen.
Det kom två damer i 80-års åldern och frågade om de fick göra mig sällskap på bänken.
-Naturligtvis, svarade tjejtjusaren Johan.

De var två väldigt pigga pensionärer. Piggare än mig till och med, och då är man pigg…
De pratade om ett seniorcafé de brukade besöka. En del krämpor ingick såklart i samtalsämnerna. Dåliga fötter och ben.
Innan jag hann gå räknade de ut hur längesen det var som deras män hade gått bort.
Tantorna överlever männen. Nästan alltid.
Minns när jag brukade handla på Ica på Olskroken förr i tiden och hur överbefolkad mataffären av änkor som köpte ärtsoppa på burk.

När jag åkte bussen till Linnégatan i fredags hamnade jag inklämd i ett pensionärsgäng som klev på. Gubben hade ett tennisracket nerkörd i hans sportbag. De andra två damerna som också klivit på vurmade runt honom och pepprade honom med frågor som han var hetast på hemmaplan. Han var väldigt socialt trevlig. Lite så att man tänkte ”så ska jag också bli när jag redan har varit stor.”
De pratade om lite allt möjligt…
Helt plötsligt sa han, med en mer uppgiven och trött stämma:
-Jaha, så var man på gubbdagis i veckan…
Sen satt han där tyst, som att luften hade gått ur honom.
Efter en paus undrade damerna vad man gör på ett gubbdagis. Jag undrade också kan jag säga.

-Näää, man umgås med andra gubbar.
-Är det fritt från kvinnor där då?
-Ja kvinnofolket är inte välkomna.
-Men vad gör ni då? undrade kvinnan som fann honom mest fantastisk.
-Näää, sist var en gubbe där som hade jobbat för Nasa och berättade. Gången innan var det en annan gubbe som hade varit uppe på K2.
-Vad är det? undrade den andra kvinnan.
-Ja men berget, förklarade han lite irriterad, som om det var den dummaste fråga han hade hört.
-Jaha, förlåt, sa hon. Jag trodde det var någon känd trappuppgång…

Det var tyst en liten stund. Fram till att alla tre skulle av vid samma hållplats. Han verkade gilla den ena damen mer den andra. Medan bägge damerna verkade gilla honom minst lika mycket.
När de skulle kliva av glömde han bort vänligheten mot de där två kvinnorna. Han glömde faktiskt bort dem överhuvudtaget.
En vacker kvinna i 30-års åldern skulle kliva av samtidigt.
-Varsågod, sa han till henne och lade upp sitt mest våta leende. Sen svepte han ut hela armen som att visa vägen genom bussdörrarna för henne.
-Gå du av först så slipper jag tränga mig med barnagnen, svarade hon.
-Aldrig i livet! svarade han på rekyl.

Den unga kvinnan stressade ihop sina påsar och rullade ut barnvagen medan han ropade efter henne om hon behövde hjälp med att få av vagnen.
-Nej tack, sa hon blixtsnabbt.

Sen gick tennischarmören av. Efter följde de jämnåriga kvinnor som han hade glömt bort tillfälligt…

Min mor tränar ju på ett gym tre gånger i veckan. Pensionärerna är väldigt bundis med varandra där. De är kompisar som hjälper varandra med de avancerade träningsredskapen. Kan dock se framför mig hur obalunsen dyker upp när en het 30 åring promenerar in i lokalen…och aldrig gör om det igen.

En bra lunch och en dålig promenad och övriga ord om det helt fantastiska.

Har käkat lunch med morsan idag. På Joe Farelli’s. På Avenyn.
Någon slags färsbiff med gratinerade rotfrukter. Smakade riktigt bra faktiskt. Kommer dock alltid tycka det här med att byta ut potatis, pasta eller ris till något grönt är konstigt. Man kan väl få både och för bövlars?! Morsan fick en hög med kyckling på en grönsalladbädd. Efter den här trenden med att välja bort basingredienser så kommer fölk kasta kokt potatis i munnen på varandra på samma sätt som man gör med vindruvor och jordnötter. Ris kastar man ju på brudpar fortfarande. Kanske ska börja kasta överkokt pasta på brudparet istället eftersom det gamla inte verkar duga längre…
Morsan var hur som helst nöjd. Det är roligt att äta lunch med morsan när hon tycker det är gott. Hon säger det nämligen väldigt många gånger. ”Gud vad gott det var!” säger hon när vi sitter och äter. Sen säger hon det tio gånger till när vi dricker kaffe och sen säger hon det fem gånger till på promenaden efter den goda maten innan man skiljs åt.
De gånger maten är kass och trist får man höra det lika många gånger. Då är det lite mer tröttsamt.

Och nu dricker jag en dansk öl på Dansken. Poff! Helt sänkt blev jag. Som genom ett trollslag. Tröttheten slog en kil mellan hjärnhalvorna.
Och det är någon här inne som skrattar för högt. Revbenen får sprickor av det där skrattet.
På varje krog, café, inrättning, park, biograf, instans, affär, uteservering, spårvagn så finns det alltid någon som skrattar för högt. Ett sådant där skratt som suger livsglädjen ur en. Som får tändernas emalj att spricka. Tänk på det och bli glad.
Ska jag berätta en rolig historia? …tror jag inte!

Var ute och tog en promenad i eftermiddags. Efter lunchen med morsan. Promenerade som en tok med Johnossi i lurarna. Upp för Sprängknullegatan och ner för Linnégatan. Brukar gilla den där promenadrundan och den där musiken, men det kändes tomt och poänglöst.
Dessutom brummade och vibrerade det i magen efter den där färsbiffen. Efter halva rundan fick jag ont i vänstra benet. Ända upp till ändan. Den gamla värkande vänsteraxeln började värka. Jag började svettas och blev skitnödig.
Lika bra att kapa av hela vänstersidan av kroppen och hoppa runt på höger ben tänkte jag och satte mig på en iskall mur och tog en cigg.

I övrigt finns ingenting att klaga på. Skulle väl vara den här jävla svinkylan då…

En lunch i solen.

Tar en bärs på Sejdeln efter att ha jobbat hos Ed idag.
Vi käkade lunch ute i solen på linnégatan. Det var så varmt så jag var tvungen att vädra pungen och blev sen tagen av polisen på bar gärning.
-Stoppa in nötterna i påsen igen, sa de.
Nej det kanske inte riktigt var så varmt, men när blåsten höll käften var det riktigt skönt.

Lunchen i sig var rena skämtet. Två små kycklingbitar med ris. Som en förrätt. Eds lasagne var en fjärdedels bit av en lasagne i normal storlek.
När jag sen gick in för att hämta en påtår på kaffet sa snubben bakom disken tack så mycket och gick iväg med kopparna. Jag förklarade för honom att jag ville ha påtår. Han sa att det gick absolut inte för sig. Då skulle jag få köpa två nya kaffe. Jag frågade om han hade dålig humor eller om han var ett skämt.
När jag vidare berättade för honom att om det var lunch och kaffet ingick i densamma så var det självklart att man borde få sig en påtår. Jag har aldrig varit med om något annat. Då undrade token var jag hade ätit lunch någonstans, för det hade han aldrig varit med om. Jag tyckte frågan var mer relevant var han hade ätit sin lunch någonstans, vilket jag också frågade.
Hela tiden stod han och log med ett påklistrat léende som om han jobbade på en stor kedja överdränkt med policy. Funderade på att göra krokar av mina pekfinger och hänga mig med mina 73 kg i hans gipor så det där klibbiga léendet försvann.
Kände hur det bubblade i mig. Var tvungen att lugna ner mig. Berättade för honom att lunchen smakade okej och så, men att portionen var rena sköjeriet. Han svar var mycket proffesionellt. Fortfarande med samma dränerande léende.
”Vad har du väntat dig när lunchen kostar 79 kronor?”
”Ja du…jag brukar förvänta mig att bli mätt. Det är vanligt förekommande när man just äter lunch.”
Vilken yrkesstolthet… Han höll alltså indirekt med om att portionen var ett skämt.
Till slut och mycket motvilligt gick han med på att jag pröjsade för två påtår.

Komma här och sköja med lunch-hobby-diktatorn…

Solen lös fint när jag kom ut igen. Nästan som den ville säga:
-Johan, världen är full med dårar, men nu sätter vi i gång och älskar världen.
En klunk kaffe. Ett bloss på ciggen. Sen var det bara att omfamna och le tillbaka igen.

Nytt videoinlägg #2, del 1 (av 2)

Här kommer ett nyklippt, rafflande videoinlägg som spelades in i Göteborg i september 2013.
”Häng med hem till Johans lya i Johanneberg. Det blir kaffe och cigg på balkongen, sen tar vi en sväng ner på stan.”

Johans Yxa och Gloria #2 — sept 2013 del 1 (av 2) from Tegården produktion on Vimeo.

Del 2 läggs upp här i början av mars.