Löv och löve.

Försökte mig på att skriva en vacker story om alla löv som fallit ner på gatan , efter att jag hade tagit några bärs igår. Det gick väl sådär.

”Det är löv överallt. Och över allt. På gatan. Vissa delar av gatorna ser helt blöta ut. Som om det precis har regnat. Det är dagg. Klistrig dagg som gör ett konstigt klibbljud under sulorna.
Man fortsätter att gå. Marken är plötsligt torr. Som om det inte har regnat. Att det regnar lokalt har man ju hört, men inte att det regnar enbart på en kvadratmeter.
Sen, mitt i det torra, ligger en svettig lövansamling. Man kliver på den. Plötsligt har man halkat eller brutit bäckenet när man parerar med det icke halkande benet.
Det är även denna årstid som västtrafik går ut och varnar i varje tidning och berättar att det kan komma sig att spårvagnarna har en sjukligt lång bromssträcka eller ingen alls och sen mejar spårvagnen ner ett gäng cyklister.

Allt hade varit mycket mer fantastiskt om det hade bara hade varit löve (love alltså) på gatorna istället. Inga halkincidenter. Väldigt få knäckta bäcken, inga benbrott itu-delade boråsare.

Bara en jävla tjosan lövestämning och ett jävla hånglande och knådande i lövhögarna på gatorna.

Peace, löv & löve.”

Ibland kan jag i efterhand skratta högt åt vad jag har skrivit. Vad annat ska man göra. Bli nervös och sinnesundersökas?
Nej, den stora, törstande poeten har slagit in ännu en spik i vedboden!

Inte JUST mig

Hittade den här lilla skriften bland mina dikter som jag trodde var försvunna. Skriven för många år sen. Undrar vem den är riktad mot… Keine anung! Kan vara en riktigt kallhamrad bitch. Kan vara ett fantasispöke. Hur som helst är det lite trist att man sällan är så kompromisslös som personen (jag i detta fall) i fråga är i skriften. Bara ett kort tag kanske, precis i det läge när man verkligen har fått nog…

Hon säger att hon har längtat efter mig och vill ses. Men jag säger som det är. Att hon inte har längtat efter JUST mig, utan bara någon. Hon säger att så är det inte alls, men jag avbryter och säger att det är jag som har längtat efter JUST henne och att hon betyder för mycket för mig och att jag inte bara är någon. Vill inte bara vara någon. Då kan hon lika väl sätta mig i koppel. Sen kan vi gå ut och göra stan. Jag bränner alla mina stålar på dricka till oss, jag bränner upp mitt hjärta på en enda kväll, på en enda person som bara vill ha någon. Hon virar in mig och kan göra precis vad hon vill för nu lyder jag hennes minsta lilla vink. Under knullet så tittar jag henne i ögonen och ser henne, men hon ser bara någon. När hon somnat så ligger jag vaken och tittar på hennes lena rygg och hur hennes hårsvall breder ut sig över kudden. Jag kliver ut därifrån tidigare än väntat och är nu den kärlekskranka polaren Pär med skjortan smutsig och blicken blank. Hon hör att det är någon som stänger hennes dörr. Men jag vet att det inte är någon: det är JUST jag. Det känner jag lika tydligt som mitt hjärta som håller på att explodera eller implodera som degig modell-lera.
Så jag säger.. Nej vi ska inte ses och du har inte längtat efter JUST mig, du har bara längtat efter någon. Jag vet inte vem det är. Jag bara vet att det inte är jag, för jag är inte bara någon.

Inte om du frågar JUST mig.

I could have walked a thousand miles just for one of your smiles.

Johan, kärlekskrank på morgonkvisten.

Robert Smith sa i en intervju när han just hade fyllt fyrtio, att han var lycklig för första gången i sitt liv. Han hade träffat den stora kärleken.

Girlie, woman, löve, honeybunny, baby, just bring me some love.