1a Maj sa ja te daj

1:A Maj. Upp till kamp och såna grejor. Håller fanan högt här i köket med ännu en nysattack som jag genomlider just nu.

Annars vet jag inte. Jag vaknade klockan fem i morse av att ett gäng måsar som fullkomligt skrek i vansinne utanför fönsterna. Fyllesvin, tänkte jag. Vet inte vad deras exaltation handlade om. Kanske någon hade lagt en liten valborgsspya, och nu skulle det huggas in på banketten. Måsar är Nordens gamar.

Skall ner och kolla in demonstrationerna om en stund. Blir betraktare i år.
Jag och syrran gick Vänsterns tåg för några år sen. Efter att ha stått och väntat i 45 minuter på att vi skulle börja gå var vi helt sönderfrusna om fossingarna. Och när vi väl promenerade lyckades vi hamna i en del av tåget som var helt extremt trött och lamt. Det kändes som ett gravfölje. Frusna och helt ledsna gav vi upp när vi passerade en krog som badade i vårsolen. Vi klev ur tåget och satte oss på uteserveringen. Konstaterade med en bärs i handen att vi minsann visste på vilken sida hjärtat satt ändå.

Det sägs att den riktiga våren skall komma den här veckan. Tur att jag jobbar extra så jag slipper njuta av den lille gule förrädiska fan med en öl i näven på en soldränkt uteservering.
Sådant okristligt beteende kan man ju inte hålla på med.

40-plus-åkommor.

Har fått en vaxpropp i örat.
Den satt där i högra örat när jag vaknade igår morse. Sen dess har jag roat mig med att stoppa vattendränkta papperstussar i örat. Det hjälper en stund sen ”goes the world mono” igen.
Igår var helt enkelt ingen bra dag. Elva och en halv timmar kneg. Ett icke fungerande öra.
Vissa andra små åkommor gjorde sig gällande också. Folk säger att livet börjar efter fyrtio…
Hostan:En märklig hosta. Sådan hosta som ligger kvar i veckor när man har varit sjuk, men jag har ju inte varit sjuk. Varje gång jag hostade gungade världen till och det täppta örat blev ännu mer täppt.
Nacken:Det knakade i nacken. I vissa ställningar kördes en kniv in i nacken.
Mitt i allt detta så skulle man vara en hygglig assistent till ljudet av helt fantastiskt katastrofdåliga filmer som min brukare tittade på. Livet är ett äventyr. På gott och ont.
Idag mår jag lite bättre…

När jag kom hem, helt slaktad och slog på TVn höll ceremonin (om det nu var en sån) till fotbolls-VM på. De släppte lös två vita fåglar. Gissar på att det var duvor…
Hade det varit VM i Göteborg hade man släppt loss två måsar (eller möjligtvis trutar). Måsarna hade flaxat runt en stund. Beräknande. Onda. Sen roffat åt sig en körv från någon i publiken. Skitit på någon annan och avslutningsvis käkat upp ögonvitorna på ett tredje publikoffer. Kamerorna hade stängts av. Testbild…
Jävla schweinbörds!

Nu ska jag snart bege mig hem. Får ju som sagt besök ikväll av en liten rufsig sköjare på fyra ben som ska stanna hela helgen.
Han är önskad, till skillnad från den här jävla pröppen i örat.

Tillbaks ute i världen och lite tankar i salig röra.

Jag är tillbaks ut i världen. Jag dricker en öl på Landala torg. Försöker intala mig att jag är friskare än vad jag är. Genom ett öppet fönster mitt på torget dånar musik som jag aldrig skulle sätta på i min egen stereo. Mellan varven hör man en röst gapa i tokvansinne: ”Kom igen då!!! Nu kör vi!!!” Det är friskis och svettiga svinis musiken kommer ifrån. De flesta under 60 skulle säkert tycka det är jättetreeevlit att få massa musik dånande över sin fredagsöl. Nåväl, inte jag. Jag är en avig jävel och tillbaks ute i världen. ”Koooom igeeeen nuuuu, rör påå det där jäääävla squaaaat-arslet!!!”

Tänker att man tänker oerhört många tankar när man är ensam mellan fyra väggar i för många dagar i streck. Tror på Buks tes att det kan vara rent skadligt att tänka för mycket. De flesta människor verkar på något vis vara överens om att man inte ska se tillbaka på det som har varit. Jag gillar att reflektera. Att se tillbaka. Från då till nu. Det kanske är skadligt. Då må jag vara otroligt skadlig för mig själv. ”Dont look back in anger” sjöng väl Oasis på nittiotalet. Det kan jag halvköpa. Trots att det kan vara svårt ibland. ”Titta inte tillbaka, det finns ingen framtid där” var ett citat som dök upp i Tom Alandh-dokumentären om Ingemar Johansson som gick på TV idag. Det verkar helt enkelt vara en dödssynd att reflektera, se tillbaka eller gud förbjude ångra ett beslut som man tog någon gång tidigare i sitt liv.

Efter all TV igår såg jag sex avsnitt av Weeds. Gillar serien även fast den ibland är ganska ojämn i handlingen, och ja det har varit samma manusförfattare till alla avsnitt hitills om nu någon trodde att det kunde vara orsaken. Roligast är karaktärerna. Känns faktiskt enormt starka och trovärdiga.

Har även och slutligen funderat varför jag hatar måsar så mycket. De är gapiga och oharmoniska och råffar åt sig som svin med vingar. Såg en mås som formligen tuggade i sig en kvarts lång pizzakant i ett sug. De utmärker sig på samma sätt som äckelgrisiga människor på avenyn en fredagskväll. Man kan jämföra måsar med en viss typ av människor. De som är allmänt störiga, oharmoniska och ska höras mest. Jag har kommit på att jag gillar duvor. Otroligt lugna och laidback. De går runt och pickar. Har ett ganska trevligt och kurrande läte. Det ser ut som de tager dagen som den kommer. Om jag hade fått vara en fågel, så hade jag valt att vara en duva direkt.

Alla intryck den här veckan har sugits in från TV. Tur att jag ALDRIG tittar på reklamkanaler.

Mås och duvpratet har jag kommit fram till alldeles själv.