Ett lagerjobb anno 1993.

Nån gång i tjugo årsåldern jobbade jag på ett lager.
En kväll gick jag och min polare ut på krogen. Efteråt gick vi hem till mig och hade efterfest. Vi partajade in på morgonkvisten, tills det var dags att gå till jobbet. Vi drack upp de sista ölen på promenaden till jobbet. Vi kom i tid, stämplade in och vinglade in rejält fulla i omklädningsrummet och klädde om. Minerna från arbetskamraterna var inte glada. Vi gick ut på lagret och satte oss och somnade på varsin stol. Vi vaknade av att någon stod och vrålade oss i ansiktet. Det var lagerchefen. Han var arg och stod och hoppade på stället. Vi gnuggade oss i ögonen och vaknade till. Plötsligt efter alla haranger frågade han i skrikande ton:
”Och vem i helvete ska nu ta trucken?”
Jag reste mig hurtfriskt från stolen, gjorde officerhälsning och svarade glatt:
”Jag tar trucken!!!”
Hans ögon spärrades upp Det såg ut som de skulle ploppa ut som champagnekorkar ur skallen på honom. Sen tog han ett steg fram och tog ett djupt andetag. Troligtvis fick han med sig min inte helt kristliga andedräkt ner i lungorna för han såg halvgrön ut i ansiktet och grimasherade svårt. Han tryckte till mig i bröstet med pekfingret så jag trillade bakåt och satte mig i stolen igen. Sen pekade han mig i ansiktet och skrek: ”Du ska bara sitta där och inte göra ett skit förutom att nyktra till.”
Min vän satt bredvid och sluddrade lite för sig själv. Vi somnade om. Vid tiorasten skickade han hem oss. Det tyckte vi var hygglig stil. Vi tackade vår lagerchef och gjorde som han sa. Gick hem och sov ruset av oss.

Man brydde sig inte så mycket i den där åldern. Inställningen till det mesta var ganska förslappad.
Tror så här i efterhand att det just var vår ringa ålder som räddade oss. Pojkslynglar, ungjävlar. Hade vi varit fyrtio hade det klassats som allvarliga alkoholproblem. Vi hade nog fått sparken på stående fot. I just det här läget på sittande, sovande arsle.

Bland butchar och råttor och avsugningar.


Nyvaken. Det hör väl till saken…

Jag röker en cigg och dricker en kaffe vid frukostbordet i mitt nya smala kök i min nya lya. Jag drömde att jag fick mig en rejäl avsugning i natt. Eller om det var på tidig morgonkvist. Naturligtvis var det bara en dröm. Jag vaknade nämligen ensam i sängen. Funderar på om det var en vacker kvinna eller en hårig neandertalare som utförde jobbet. Jag hoppas på den förstnämnde.
Det bodde ett lesbiskt par här innan jag flyttade in. Den ena tjejen, ganska blyg och mjuk till sättet och hennes partner, mycket riktigt raka motsatsen. Macho och butchig. Skrattade och rörde sig som en sjörövare. Jag var nere i förrådet i källaren för att stuva in tomkartonger för några dagar sen när miss Butch plötsligt uppenbarade sig från ingenstans. Hon passade på att påpeka att det har varit problem med råttor i källaren tidigare vintrar. En fet råtta hade obekymrat suttit och tittat på henne när hon hängde tvätt i torkrummet. Med uppenbar skräck i mina ögon frågade jag om det hade varit problem med råttor den här vintern. Hon log, sen sa hon: ”Nej inte hittills. Men du kan vara lugn…” Hon pausade sig. Jag utrönte något halvsadistiskt i hennes ögonvrå. Sen sa hon: ”De kommer med all säkerhet komma tillbaka och hälsa på snart igen!” Hon bullrade igång sitt sjörövarskratt. Hon skrattade hela vägen upp från källaren och jag fick bråttom upp till min lägenhet. Nåväl, Butch och Timid har flyttat ner till första våningen.
Själv bor jag på tredje. Trippar omkring med passgång i mittt 35 kvadratiga palats. Sovandes på ett loft. Drömmer om saker som jag inte berättar för mamma.

Ibland

Till och från, har jag funderat på om jag kan skriva ner något kul eller läsvärt här idag. Men det verkar inte så. Ibland står det still i huvudet. Ibland vid sällsamma tillfällen kan jag nästan känna blyghet inför att skriva något här…
Nåväl, ibland är jag rädd för döden. För egen del och för dem man älskar. Men också för faktumet att man en dag inte ska få trampa runt här och kolla in dårar, att inte vakna på morgonkvisten och känna glädje eller surstinkande baksmälla.
”Om inget plötsligt sätter stopp för allt är livet ganska långt”, sa en kompis till mig. Det lugnade mig en aning, i ungefär fem till tio minuter.
Lite ord om döden är väl aldrig fel, Ibland.
Ibland undrar man var snubben som gick ut för att köpa en tidning men aldrig kom tillbaks, egentligen tog vägen.
Ibland tänker eller undrar man inte alls.

Published with Blogger-droid v1.6.7