Där ute i julkommersen eller i Mammons tempel.

Det sägs att folk blir snälla till jul. Ingenting kan vara mindre sant. Det knuffas och man blir trampad på tårna och det buffas och trängs. Klimatet är varmare och människor kallare. En dålig kombination.

Såg eller snarare hörde en snubbe när jag var inne i en bokhandel. Han pratade med sin morsa i mobilen. Mången människor verkar ju tycka det är fruktansvärt att kalla sin mamma för morsan. Jag kan dock intyga att det låter trevligare att säga:
-Tjena morsan hur är läget? när vederbörande i fråga ringer, än det jag hörde från denna dude.
Han sa mamma hela tiden. I början lät han rätt normal och promenerade runt i långsamt tempo i affären som folk gör när de pratar i telefon. Lite disträ sådär. Sen fick han mer och mer nog av sin ”kära” mamma.
Plötsligt klampade han runt i gångarna i blixtfart och lät som en pipande tekokare som blivit kvarglömd på spisen. Med denna falsettröst ropade han:
-MEN FAN MAMMAAAAA!! Kan vi prata om det här någon annan gång!
-MEN FÖR I HELVETE MAMMAAAA. Jag har ju sagt till dig.
Han smet runt min rygg där jag stod vid någon hylla och iaktog honom. Han var som ett tåg på räls mellan hyllorna. Färdig att spåra ur. Sorlet i affären började försvinna mer och mer…
-MEN NU ÄR JAG SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ DIG MAMMAAAA SÅ JAG ORKAR FAN INTE PRATA MED DIG MAMMAAAAA. FÖR SATAN MAMMAAAA NU LÄGGER JAG PÅ!
Jag smygtittade på honom. Han såg helt slut ut där han stod och vilade sig över en bokhylla med memoarer och biografier…

Den dåliga julstämningen märks dock extra mycket om man promenerar runt där fotgängare och bilister möts. Ganska vanligt förekommande i en stad. Obevakade övergångsställen är en livsfara. Höll på att bli påkörd tre gånger. Då pratar vi om en promenad på tio minuter. Folk är ju fan inte kloka. Antingen försöker bilisten slinka före innan man hamnat i mitten av övergångsstället eller så slinker de bakom ens rygg när man har promenerat över samma halva övergångsställe. Det kanske kan ha att göra med att det är 200 spänn rea på årets julklapp: EN ROBOTDAMMSUGARE…

Trevligast var dock stämningen på 52:ans buss. En gammal farbror som verkade ha smitit från ålderdomshemmet satt och fibblade ner sin käpp på golvet i bussen. Varje gång den hamnade på golvet var det någon som plockade upp den. Varje gång han fick tillbaka käppen tackade han. Jag som satt bakom honom hörde hur han flabbade nöjt för sig själv. Sen släppte han käppen igen med ett brak.
När han sen skulle gå av ställde han sig i gången så ingen kom förbi. Han liksom stod där och gungade och smådansade. Utan käpp. Detta höll på ganska länge. Så pass länge så busschauffören frågade i mikrofonen:
-Vad händer i min buss? Så länge det här håller på så kan jag inte köra vidare!
Gubben gick ut utan större problem. Käppen fick han tillbaka utav någon som hade klivit ut efter honom.

Slutligen har vi farmor eller mormor med tillhörande barnbarn. På Clas Ohlson kan stämningen vara ganska stressande (kan ha att göra med att de har så in i helvete med grunkor att frossa i. OCH alltid bra pris på robotdammsugare).
I Nordstan har de en rulltrappa upp till markplan när man lämnar affären.
Mormor eller farmor hade helt sonika klampat upp för rulltrappan och kanske glömt bort sitt barnbarn. Detta vet inte jag exakt. Jag dök nämligen upp i scenen där tanten var på väg ner för rulltrappan. Alltså i fel riktning. Hon trampade på utav bara helvete. Som om hon trampade vatten. Allt medan hennes barnbarn stod längst ner vid rulltrappans början. Barnbarnet bara stod där och blängde med öppen mun. Jag själv ställde mig bredvid och blängde. ”Vad gör tanten?” tänkte jag. ”Och i så fall varför?”
Mormor eller farmor trampade på ännu vildare nu. Hon började närma sig början av rulltrappan. När hon hade tre trappsteg kvar höll hon på att snava till ordentligt. ”Oj oj oj!” tänkte jag. ”Kanske bäst att rycka in.” Det hela började likna en kommande katastrof.
En vaknare individ än mig dök upp bakom min rygg. Han sa till tanten:
-Det du håller på med är väldigt farligt!
Sen gled han förbi mig och svingade upp ungen i famnen och åkte upp hela vägen med henne så. Sicken hjälte. Farmor eller mormor åkte med upp per automatik. Jag åkte upp kort efter. Jag såg hur han satte ner ungen på marken. Sen sa han till tanten att sluta leka på ett sånt farligt vis i rulltrappan igen…

Nu är jag hemma igen. Här finns bara jag. Känns just nu tryggt på något vis. Glöggen värmer och smakar fantastiskt.
Om några dagar är det jul. Detta vet jag bestämt.

En första bärs i solen, en låt och ett telefonsamtal.

Jag har precis tagit årets första bärs i solen på en uteservering. Det var kanske inte helt överdriven värme så man fick svettattacker och pustade och stånkade, men solen fanns där som en puss på munnen.
Bakom mig satt ett franskt sällskap. De pratade i jämn ström på det sätt som fransmän brukar prata i fransk film.
Framför mig satt ett par. Eller om de var bror och syster eller om de var kompisar. De kändes väldigt brattiga. Åtminstone han. Backslicken, kavajen och de slitna jeansen fanns där iallafall. Och han lät som en ganska dålig människa när han öppnade truten. Kan ju vara mina fördomar. Han kanske var lokalvårdare som hade en dålig dag, fast…
Hon verkade vara deprimerad.
Hon sa till honom att ”de” inte behövde vara oroliga för henne. Han undrade varför de inte skulle vara oroliga när hon betedde sig som hon gjorde. Sen så berättade hon något för honom om ett jobb hon trodde att hon inte skulle få. Vilket han besvarade med:
”Att hon var en negativ människa som skulle rycka upp sig. 99% av mänskligheten rycker upp sig och har inte så negativ inställning som du har. Det är därför det går som det gör. För dig.”
Det hela lät ganska hemskt. Han hade en väldigt aggig attityd och det lät hela tiden som han skällde på henne och var förbannad med en ton som tydde på att han tyckte hon var lite dum i huvet. På det hela kändes han som ett ganska taskigt stöd som bror eller kompis eller äkta hälft.
Sen beklagade han sig över att han var tvungen att gå upp klockan nio nästa lördag för att hjälpa sin far att såga ner två äppelträd som stod i deras trädgård. I den gigantiska brat-trädgården någonstans ute i Näset. Jag led med honom så jag nästan började gråta inombords…
…men solen lös hela tiden på alla. På min för ljusa lagerbärs. På flanörer, brats. Skelögda, långa, korta, fula. Lokalvårdare, negativa kryp och försvarsadvokater. Typiskt solen. Den gör så…

Annars kan jag haft historiens tråkigaste helg. Inte träffat någon. Inte varit utanför dörren sen i fredag eftermiddag, förutom en sväng till Willys för inhandling av ett sexpack.
Sexpacket dracks nästan uteslutande till tonerna av Pharrel Williams låt ”Happy”. Inte för att jag var direkt glad. Inte indirekt glad heller. Inte speciellt glad heller. Inte alls glad helt enkelt, men jag har insett vilken sjukt genialisk låt det är. I övrigt är jag väl inget jättefan.
Tydligen har det spelats in en musikvideo som sträcker sig över ett dygn. Historiens första 24 timmars långa musikvideo. Man kan välja vilken tid på dygnet man vill titta på genom att välja klockslaget på en klocka. Sköj, tycker jag.

Morsan ringde för en stund sen. Hon ville kolla läget. Hon tyckte jag lät låg. Jag sa att jag var lite låg. Då sa hon att hon var låg. Sen berättade hon varför hon var låg. Min förklaring var bara för att det fan inte händer någonting. Hennes förklaring var att ibland händer det ingenting.
Sen pratade vi om vädret. Sen sa vi hej då.

Moder Porträtt och Fader Avtryckare.

Det här är mamma. Hon är runt 20 år på bilden och ligger i sängen och pluggar latin. Det är farsan som har tagit bilden. Han var ganska duktig på att fota på den tiden. Speciellt porträttbilder. Besatt av att ta bilder på min mor. Det finns en uppsjö med bilder från den här perioden på henne. När hon sitter på en stol. När hon äter. Sitter i bilen osv. Just den här bilden är nog min favorit. Jag känner igen hennes snälla och vackra ögon. Sen har ljuset fallit väldigt vackert på hennes skalp också. Jag har fått höra, att min farfar var vädigt duktig på att fotografera också. Han fotade farmor på samma vis. Det var han som lärde upp farsan. Farsan var tokkär i morsan när de träffades. Näst intill besatt. Han lät henne mer eller mindre aldrig vara ifred. Något hon emellan varven fann lite kvävande. ”Jag måste plugga!”, sa hon. ”Det gör inget jag följer med och läser en bok under tiden.” svarade han. När jag hälsade på morsan på sjukhuset i Skövde för två veckor sen berättade hon om en gång när hon och farsan var på väg hem till några bekanta på middag. Farsan hade fått syn på en skogsglänta med perfekt solljus. Han ville åter fota min mor. De kämpade sig genom buskar och snår. Bilderna sköts av. Sen klev de tillbaka samma omständiga väg. Morsan kämpades med högklackade, smått iriterad. Väl tillbaka i bilen hade hon stora revor i strumpbyxorna. Farsan fick sig en lektion om hållbarhet i strumpbyxor. Syrran har fotot hemma. Det är värt minst fyrtioåtta tjog strumpbyxor. Åtmindstonde nu. I efterhand…

Morsan och farsan

Morsan har slutat röka. Efter typ femtio år som rökare. Hon hade sett en bild på Lena Nyman. En bild som var tagen för några år sedan. ”Hon var sextio på bilden”, sa morsan. ”Hon såg ut som nittio.” Morsan hade suttit och läst om Lena Nymans död samtidigt som hon tog en cigarett. ”Nej nu jävlar räcker det!” hade hon tänkt. Sen hade hon fimpat den halvrökta ciggen och nu har hon inte rökt sen dess. Detta var i lördags. Nyman var en ut av morsans största ”idoler”. Morsan var mäkta stolt när hon berättade att hon slutat blossa. Kan misstänka att man kommer får höra mycket om hennes icke-rökar-liv framöver, kontra min bolmiga vardag.

Ska förresten hämta min farsa på landvetter kvart i elva ikväll. Han har bott i Spanien i drygt ett år. De två sista månaderna har han spenderat på spanskt sjukhus. Allt efter att njutit av livet för stort med troligtvis för feta mängder alkohol i kroppens alla skrymslen. Detta är andra gången levern säger ifrån. Första gången hittade jag honom helt uttorkad i lägenheten och en femton minuter från att kyssa döden välkommen .Dessutom sitter gubben på två hjärtattacker. Undrar om han nu har fem liv kvar. Tror snarare han lever på lånad tid. När man får leverskador kan det sätta sig på hjärnan. Man får svårt att organisera, tidsuppfattningen försämras. Man blir helt enkelt jävligt förvirrad.
Vi ska bege oss direkt till en akut. Sen får vi se var han hamnar, alltså på vilken avdelning. Sen är det något slags hem som gäller. Får tyvärr inte med mig några utav mina välbehövda syskon på kvällens äventyr. Känns inget vidare. Hoppas bara det går vägen. Han har ju dessutom en höftskada som gör att han inte kan gå utan rullator. Dessutom har han redan bett mig att leta upp en rullstol när han anländer. Har ju inte sett honom på över ett år. Han är 67 år, men han kan se ut som en manlig kopia av Lena Nyman.
Apropå rökning igen. När farsan för slutade röka för några år sen blev han som en sinnessjuk. Han bara pratade och pratade. Visst han drack ju hårt då, men jag har aldrig hört någon prata så konstigt. Efter nån månad när ciggbegäret var borta var han ungefär som vanligt igen.

Tager en öl på sejdeln i skrivandets stund. Säger som Obelix: ”När jag blir orolig, då äter jag”. Den enda skillnaden är att jag tar en bärs istället. Njae, eller två… vid enstaka tillfällen en hel del fler.

Morsan, farsan och en tavla.

Morsan berättade en anekdot för mig för några dagar sen om min far och en tavla.
Det hela utspelade sig i jultid. Då man ska vara snälla mot varandra. I början av nittiotalet. Familjens ekonomi hade kollapsat totalt. För att lösa läget bestämde sig farsan att ta en av våra tavlor till stampen. För att rädda julen. Det var ett arv från min farmor och farfar som hade avlidit ganska nyligen. Det uppstod ordväxling mellan morsan och farsan som mynnade ut i ett av alla deras tusen gräl. Morsan ställde ett ultimatum som löd: går du iväg med den där tavlan tar jag ut skilsmässa. Farsan tog ner tavlan under tystnad och klev ut genom dörren. Äktenskapet var redan nere i botten, men morsan hävdade efteråt att den här grejen var den avgörande spiken.
Tavlan var målad av Olle Hjortzberg och var värderad till 50 000:-. Farsan fick 3000 spänn för den. Antar att farmor och farfar bröt ihop i graven.
Julen var räddad. Men ekonomin var fortfarande katastrof. Han ringde flertal gånger till stampen och bad dem hålla tavlan. Till slut kunde de inte hålla den längre. Han fick aldrig råd att hämta ut tavlan.
Anledning att morsan berättade det här nu var att hon hade sett i tidningen att ett utav hans liknande verk hade sålts på auktion. Gamle olle hade fått uppsving. Tavlan hon sett i tidningen hade sålts för 620.000:-.
Med andra ord, så här i efterhand en ganska dålig affär.
Kort efter tog morsan ut skilsmässa och flyttade till Tibro. Själv var jag 21 år. En jobbig tid följde. Farsan som många gånger vrålat i morsans fejs att han sket i vilket huruvida hon tog ut skilsmässa eller ej, satt nu där kvarlämnad i ett ekande radhus. Jag hade precis flyttat hemifrån. Som tur var. Jag hälsade på honom då och då för att hitta en nerbruten och söndersupen man. Min farsa.

Visste inte då att jag långt senare skulle ta hand om honom under två års tid, men det är en annan historia.

Hur som helst… Pang, tavlan är såld!