Peter Criss-biografin. Igen.

Läser fortfarande Peter Criss-biografin. 

Nu har han precis fått sparken från Kiss. I boken alltså. Då gråter han massa och fattar inte hur människor kan vara så onda. Samtidigt gör han allt för att själv få sparken eftersom han är så jävla trött på Paul och Gene:s spårvagnskontrollant-stil. De där två typerna verkar ärligt talat vara riktig manipulerande sweinhonds. Sen är han ju helt paj på kokain vid denna tidsperiod. 

Det urartar live också några gånger. De har alltså börjart hysa sådan avsky mot varann i bandet att de ens inte klarar att dölja det live. Criss spelar för fort i någon låt. Paul Stanley ställer sig demonstrativt bara för att göra bort honom inför publik och gestikulerar att han skall sänka tempot. Då sänker Criss tempot i låten i ren överdrift bara för att jävlas. Tempot går så långsamt att låten inte går att spela. 
När Peter Criss sätter sig för att sjunga Beth längst fram på scenen så ställer sig Paul och Gene framför honom så han inte syns. Sen när konserten är slut kastar Criss ut sina trummstockar som vanligt.  Men istället för att hiva ut dem i publiken kastar han dem i huvudet på Gene. De träffar så bra i bakhuvudet att Gene håller på att svimma av smärta. När sen Peter sitter backstage kommer Gene in och sparkar Peter hårt på smalbenet med sina spikskor och säger till honom att aldrig mer kasta stockar på honom. När de sedan kör extranummer så är smalbenet helt uppsvällt. Efter extranumrerna kommer Peter in i Gene:s rum och hotar honom med livet. Sådär håller det på. Ända till Peter Criss blir sparkad. 
När de väl inser att de inte får tag i en ny trummis för kommande turné ger de Peter en ny chans att komma tillbaka till bandet. Han dyker upp helt kokainnojig på genrepet och med ett notställ med jazzrytmer. Så fort de ska öva Kisslåtar börjar han spela sina nyinlärda jazztakter. Ingen klarar att hänga på. De lämnar honom i replokalen och Peter gråter floder. 
Igen.
Det hela är väldigt dramatiskt.

Två kokta ägg, avkalkning och en biografi.

Har en bedrövelsens halsbränna. Åt nämligen två kokta ägg till frukost. Med massa kaviar och hårt bröd till. Alltså kaviaren hade jag till äggen. Ägghuve! Nu med denna halsbränna i görningen känns det som äggen vill hoppa upp på tungan igen. Trevligt!
Jag pressar ner äggen och halsbrännan med svart nybryggt kaffe. Och nu sitter jag här och skriver dumheter på bloggen igen…

Vad jag vill ha sagt med att jag dricker kaffe är att jag har avkalkat kaffebryggaren för en stund sen.
”Idag vill jag ha gött och fräsht kaffe eftersom jag aldrig knullar nowadays.”, mumlade jag för mig själv. Sen började jag sjunga på ”Hodet är jättelitet” med Eddie Meduza, vilket förvisso inte hör hit överhode taget.
Nåväl, när väl avkalkningen var klar insåg jag att kaffet var slut. Något jag skulle kommit ihåg att köpa igår, men som jag hade glömt bort. Förbannelse! Hodet kanske är jättelitet?
Det var bara och promenera ut i den hårda vinden och ner till affären. Jag tänkte att ”Nu kommer kaffet smaka dubbelt så gott när jag har fått jobba lite för det.”
Och nu har halsbrännan under de aromrika klunkarna kaffe jobbat upp sig till maximalläge. Och yes! Där kom dagens första nysattack.
Hipp hipp hurra för ingenting!
Jag har haft lika många nysattacker som Gene Simmons har knullat med diverse kvinns.
-Hörru Gene? Ska vi byta hobby du och jag, alltså bara för en dag?

Och apropå Kiss så har jag precis börjat läsa Peter Criss biografi. Hittade den för 79 skrala kronor på bokrean.
Läste Kiss-biografin för ett tag sen. En ganska torr och trist historia. Säkert kontrolläst av den kontrollerande och stiffa halvan Kiss: Gene och Paul. I slutet av den där Kiss-biografin nämns det att någon med nära band till Kiss (vem kommer jag inte ihåg) har läst utdrag ur Peter Criss biografi. Personen hade blivit äcklad och att de grejer som stod i Peter Criss biografi om Paul och Gene var totalt fabricerade eftersom han saknade verklighetsförankring av allt supande och allt pundande.
Den biografin måste jag läsa när den kommer ut tänkte jag. Åtminstone för att skapa lite jämnvikt i Kiss-storyn. Så, nu läser jag den.

Det stämmer ändå som min kompis regissören har sagt, ”Man kan nöja sig med att läsa ”The dirt” sen behöver man inte läsa fler biografier.” Det kan vara den enda biografi jag har läst som faktiskt fastnar i huvudet efteråt. Det lilla hodet!
Sen har det ju gått en väldig inflation inom musikbiografier efter att ”The dirt” kom ut. Vissa är bra andra är fnösketorra.

Halsbränna, nysattack och nu rumlar det loss i kappsäcken av allt kaffe. Det är ett glamoröst liv som utspelar sig på Stuartsgatan.
Man kanske skulle ge sig på att skriva en biografi?
Arbetsnamn: ”Mannen med det jättelilla hodet”

IMG_0467.JPGFr v till h: en biografi, avkalkningspulver, äggskal i äggköpp och kaffe.