Sköj på balkong och en gammal gitarr.

På fotot i det förra inlägget så var jag inte så nykter… Jag hade slängt i mig en helflaska gin och satt och grät vid köksbordet och läste Bamse och hans vänner.
Nej, riktigt så var det inte…

På bilden är jag nyss hemkommen från min gamle gode vän Erik. Även kallad Flytt-Erik här på bloggen. Fast nu kallar jag honom Sulan eftersom han är skomakare.
Vi hade balkongfest. Fuktade våra organ med öl, alkoläsk och whiskey & cola drinkar till att organen dröp som disktrasor.
Vi pratade om livet. Vad det innehåller och bristen på innehållet i det. Att det är skönare att vara mitt mellan 40 och 50 istället för mellan 20 och 30 och att numera hitta harmoni i att inte förvänta sig någonting.
Vi pratade om syskon och föräldrar och om dödsångest och här någonstans åkte whiskyn och colan fram tror jag. Erik kunde ta fler klunkar på komprimerad tid eftersom det var jag som pratade mest och Erik inte har någon dödsångest. Allt till tonerna av Another perfect day med Motörhead.
Vi pratade även om våra nörderier. Jag om mitt klockfixande som för tillfället mest ger upphov till irritation och svettningar och om Eriks fixande med guror.
Sen blev det väl lite suddigare och suddigare och sluddrigare och sluddrigare och förmågan att avbryta i tid uteblev, men se trevligt det hade vi!
Vinglade ut på Eriks gård vid tretiden med en cigg i mungipan och en gitarr i hardcase som en gammal lönnfet och bortglömd rockstar.

Och den där gitarren har en liten speciell historia. För typ tio år sen eller mer hade jag och Erik och en kompis till honom varit ute pajsat på krogen. När vi kom till 7-11, som man oftast gör när det roliga börjar ta slut, så stod det en ensam och bortglömd gitarr innanför entrédörren. Vi stod och tittade på den länge och tittade på varann. Sen gick Erik rakt fram till gitarren och plockade upp den. Vi gick därifrån med raska steg som inte alls såg suspekta ut. Jag gick väl sist i ledet med ett sexpack.
Vi hade efterfest hos Eriks kompis som nästan bodde granne med mig. Vi och guran. Den skickades fram och tillbaka. Jag vågade inte spela framför dem med mina sex ackord som jag inte tog helt friktionsfritt. Argumenten började hagla om vem som skulle få lägga vantarna på guran. Att såga upp den i tre lika delar uteslöts. Vi var ju hemma hos Eriks kompis och han var bäst på gitarr. Fast Erik hade ju gjort allt jobb och saknade en stålsträngad gitarr. Jag saknade också en bra gitarr och kunde ju lära mig två ackord till.
Jag var först att gå hem från efterfesten. Utan gitarr.
Några år senare när jag var hemma hos Erik stod en gitarr där.
-Är det gitarren? frågade jag.
-Ja.
-Jaha.
-Är det en bra gitarr?
-Ja.
-Jaha.
Det hela kändes lite jobbigt och tabu och prata om. Erik hade fått överta den av sin kompis.

Och nu så där tio år senare så stod jag där på Eriks gård kanonfuller och väntade på en taxi med guran i min hand. Erik tyckte det var min tur att äga guran nu. Dessutom hade han aldrig riktigt blivit av med det dåliga samvetet över tjuveriet så det kändes samtidigt som en lättnad att bli av med detta stränginstrument för honom. Dock ska väl sägas att ingen av oss är den rättmätiga ägaren av denna gitarr. Men lite fint är det ändå att den nu har vandrat runt i ägarskapet, så att cirkeln är sluten.
Skulle nu någon som läser detta veta med sig att han eller hon har blivit av med en kvarglömd gura på 7-11 för en sådär tio år sen, så får man mer än gärna berätta det i kommentarsfältet här på blogga!
I övrigt kan jag även nämna i ursäktande syfte att ingen av oss egentligen är några tjuvar. Vi betalar alla skatt, lider av hög moral och ser på när tjyvsamhället lurendrejar oss dagligen.

Nåväl, nästa gång Erik och jag ses skall vi prata om skägg, IPA och APA, dubbla förgasare, sportbilar och tatueringar. Inget jävla trams om dödsångest.
Vi har även sköjat om att vi nån gång i framtiden skall öppna ett kombinerat skomakeri och urmakeri.
Jag tycker att det skall heta Sulan & Klockan. Detta är naturligtvis något vi får komma överens om i god ton.

Att nörda ner sig eller skaffa sig en hobby.

Det var längesen jag skrev något vettigt här. Eller har jag någonsin gjort det?

Kan berätta om mitt nyfunna nörderi. Att skruva med armbandsur….eller snarare i urverk…eller snarare skruva isär för att sedan skruva ihop. Och kanske en vacker dag faktiskt få ett gammalt nerlagt urverk att börja ticka.

Har budat hem lite gamla reparationsobjekt på Tradera för att träna på. Och sen några till också…och några till.
Oj, där flög den lilla fjädern. Den landade nog på loftet. Eller i Mölndal. Det var den klockan. Nästa! Allt är sjukt smått nämligen. Jag blev förvånad hur smått allt var när jag skruvade och bytte delar i iphones, men det här är småttare kan jag säga.
Nu har jag faktiskt lyckas plocka isär en hel klocka som jag har börjat sätta ihop igen.
Ett smart och nästan nödvändigt trix är att ta foton på nästan allt man gör. Alltså varje litet hjul som man plockar bort så att det hittar tillbaka till rätt ställe. En annan sak som är viktig är att man lägger allt i en viss ordning på arbetsbänken. Alltså ”balansen”, där ihop med sin skruv till exempel. Men det gjorde inte jag. Jag lade bara alla små reservdelar i högar i en liten specialbox som jag hade köpt med olika fack, lite huller om buller medan jag mumlade: Där kan ni ligga era små svinpellets. Frågan är om jag kommer få ihop den där klockan igen. Och några speciella foton började jag inte ta förrän klockan nästan var isärplockad…men man lär sig av sina misstag, säger de där typerna på klockforumet som jag följer.

En annan sak är alla verktyg man behöver (och kanske inte behöver helt nödvändigt, om man inte är helt söndernördad vill säga). Men billigt junk är inget att föredra. Om man inte skall bli förgrymmad. Billiga mejslar som är skevt slipade och går sönder. Eller pincetter som man rycker hår från snoken med. Nej, det håller inte. Den där kinesiska urmakarlådan för 329 kronor som jag köpte först borde sålts i en leksaksaffär, förutom några verktyg som var helt okej.
Beställde hem fina mejslar från ett engelskt företag som säljer klockgrunkor. Slängde in en mejselslip också i beställningen också. Några pincetter (korntänger heter det faktiskt om man vet vad man pratar om) behöver man ju och sen lite fingertoppar så inte klockdelarna blir flottiga som min panna och stekpanna. Fingertöpparna kan även med fördel användas om man skall klia sig på privata ställen utan att smutsa ner fingrarna. Praktiskt! En liten luftpump behövdes också för att blåsa bort damm. Och sen lite olika boxar. En optivisor (Luppglasögon med pannband och belysning som man även kan använda på nattklubb eller i joggingspåret för att smälta in) behöver man ju för att se vad man pysslar med också. Och sen var det ju… och sen. Det där var en dyr hobby, tänkte jag.
Igår köpte jag en ultraljuds-tvätt och idag beställde jag olja för att smörja upp diverse klockdelar. Lite ”pipetter” (heter det verkligen inte på urmakarspråk!) för att dutta ut oljan och sen ett litet oljefat där man häller oljan, för det går minsann inte att dutta ner pipetten rakt ner i oljeflaskan. Och sen några mässing-korntänger så man inte repar de ömtåliga delarna.
Herregud vilken dyr hobby det här var. Kanske man borde köpt en morakniv och hyrt sig en snickeboa istället och täljt ut jättepungar i balsaträ som man kunde sålt på Kiviks marknad?

Nu har jag iallafall allt jag behöver för att kunna plocka isär en klocka och kanske till och med få den att ticka loss när den är ihopsatt igen…

Arbetsmönstret sker som följer för en hobbymakare i ur och skur:
-Skruva isär uret (Helt utan lite halvslapp inställning som att: ”Äh, det ordnar sig, det blir bra ändå. Noggrannhet kompis!)
-Rengöra alla små delar i UL-tvätten så de skiner värre än ABBA:s scenkläder.
-Sen, under projektets gång, olja de delar som ska oljas allt medan man sätter ihop urverket.

Utöver detta, som rörande alla nörderier är det bra att läsa så mycket som möjligt och följa sjukt tråkiga videos på the yöutöbe där det sitter någon gammal gubbe som mumlar obegripligheter, glömmer att ställa in skärpan på kameran, som fortfarande bor hemma hos sin mamma och inte har knullat sen våren-97 då han blev ilurad kokain och inte tvättad sig på två veckor.

Det är en rolig hobby dock, nästan så jag inte har tid att sitta här och balla och dricka folköl. Och pengamässigt så är det ungefär lika dyrt som ett par helkvällar på krogen inkluderat taxiresor, fast utan att vakna upp be till en skumgummi-gud i papiljotter dagen efter medan fingrarna krampar runt ett glas där det simmar runt två löddriga treo.
Då kan man fingra runt sina dyra skruvmejslar istället!

Så de så, edra hobbylösa hobbyalkoholister!

Nonsens och rapakalja.

Fy sätan vad det regnar och blåser ute. Rena svinvädret om man ska vara ärlig. Rena svinhösten om man skall vara ärlig igen.
Sitter i sängen och äter rabarberpaj och glass. Ja, alltså jag sitter ju inte och äter pajen direkt från täcket. Sånt snusk sysslas det inte med här på Landalakullen. I övrigt är det syrran som har gjort pajen. Hon är för jävla pangig med pajen. Vad jag vet har jag aldrig ätit paj i sängen förr så det känns lite sköj faktiskt. Till pajen har jag valijglass och te.
Pang! Där slog klockan INGENTING eftersom intressehalten i detta inlägg saknar motstycke.

Har jag berättat om den där gången när jag klättrade upp på en bergstopp i Bollnäs och bet av Göran Kropps tumme? Jag tyckte helt enkelt han hade en tumme för mycket. Gå runt och stila med två tummar kan andra göra.
Men varför har du aldrig berättat det? undrar kanske någon nu.
Jo det ska jag med nöje berätta. Det är för att jag sitter här och hittar på. Fabricerar. Sotar i oeldad spis. Ljuger…för att jag inte har något att berätta.

Tack vare det här pisspottiga vädret så har jag stannat hemma idag. Jag skulle egentligen tagit en promenad hem till min lya. Kollat post och berättat göteborgsvitsar för mina gröna växter.
Det kan ju ha kommit en räkning på mitt kondomabonnemang också. Sådana räkningar bör betalas i tid, så de inte avbryter abonnemanget.
Får hoppas på bättre väder imorn så jag kan ta mig en krycktur bland dårar och jeppar.

Fick hem ännu en e-cigg nyligen. Vapor Storm 80V heter den. Så jävla tufft namn så det börjar rycka i öronsnibbisarna. Den här är en så kallad mod (tror jag det heter). Man kan ställa in watt och volt-styrka för att få mer eller mindre ånga och på det viset få ut mer personlig touch på sitt ångande. Sicket nörderi. Jag lägger mig i närmsta vattenpöl och erkänner på studs!
På undersidan finns även en knapp. Om man trycker på den så ringer den upp till en nordkoreansk Fröken Ur som heter Kimmy Jong Bonk Ronk. Rösten berättar att tiden rusar och sen dör man…
Gick ner till en e-ciggbutik för att köpa ett batteri. Därinne var det oborstat och burrigt och jämnt skägg över hela banan. Alltså bakom kassan. Mitt skägg såg jämförelsevis ut som en liten tofs under armhålan. Det verkar obligatoriskt att ha jätteskägg. Lite samma sorts nörderi som hos de som lapar IPA och APA i EPA-traktor och gillar mikrobryggerier som heter ”Lennart och hans trasiga kalsonger”.
Han hade lite roligt åt mig som var ganska okunnig på området…
-Jag skulle vilja ha ett sånt där Sonybatteri, sa jag. Jag tror det heter VT…
-VTC4 18650, fyllde han i med Ferrarifart så man trodde blixten hade slagit ner i hodet på honom.
Men lugna ner dig några hekto din plojpöjk, tänkte jag och suckade ut ett ”jaaaaa…”
Passade även på att köpa lite e-juice. Vanilla cream hette den. Smakade fint. Ungefär som vanilj kan man säga. Vanilj i vajpen och vanilj till pajen. Tjoflöjt!

Så där ja. Det blev ju ett inlägg ändå. Även om man kanske efter att ha läst det känner att den här stunden hade jag kunnat göra något nyttigare med…men gå runt och vara nyttig hela tiden: Vad ska det tjäna till?

Men nu ska vi inte skabrera om detta något mera. Frans har köpt frack och äter man sula till frukost får man skylla sig själv. Där är vi överens.

Hejsan Svejsan!