Bergsget och overcomb.

Skulle bara nämna att snart kommer det ett blogginlägg här, så ingen tror att bloggen är nerlagd.
Under tiden får ni nöja er med en bild på bergsgeten Knull-Frasse och hans bror Fetmaröven.

img_1321.jpg

I övrigt kan jag berätta att jag är tillbaka på jobbet efter min sjukskrivning för ryggen.
Tillbaka bland Lejonkungen och Beck-filmer. Bland Björn Rosenström och Nordman. Av det kan man få Taskspelar-yrsel. Och för det måste man absolut sjukskrivas för och omedelbart sättas i smittokarantän.

Har nu även en längre tid undrat varför dagens moderna frisyrer som innebär att man har kort hår på sidorna och sen kammar skallhåret åt sidan (en frisyret som även jag numera innehar)… Jag undrar alltså varför själva overcomben alltid kammas från vänster till höger? Jag har inte sett en enda sådan häringa frisyret som kammas från höger till vänster.
Kanske obalansen i världen skulle bli ännu skevare då. Fan vet asså.

En förkyld paparazzi pratar om det ena och det andra.

Den här jävla förkylning börjar gå mig på nerverna. Varje morgon vaknar man helt tjöck och paj i halsen. Som om det ligger en våt och utslättat pannkaka i svaljet. Efter att klivit upp och en eländig hostarstund tagit plats är allt plötsligt över. Sen är allt som vanligt. Framåt eftermiddagen kommer torrhost-attacken, då man tror man ska hosta ihjäl sig och på kvällen börjar man känna sig sjuk igen. Det är hela dramat som går om och om igen. Som melodifestivalen som aldrig blir färdig.
Förkylning påminner om låten ”Vandraren” med Nordman. Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren?
Det är vandraren och Johans förkylning.

Har fått ihop min kamera nu. En snubbe har skickat kamerahuset från Umeå. En annan snubbe har skickat objektivet från Helsingborg. Kamerahusets postlapp har redan anlänt och objektivet kommer imorn eller på fredag. Ett objektiv med så kort skärpedjup att endast dammkornet på en rumpa blir skarpt.
Tänk om inte Helsingborg och Umeå gillar varann. Likt rivaliserande fotbollssupportrar som slår ut tänderna på varandra i en skog vill inte gängorna i objektivet passa i kamerahuset.
Varje gång jag trycker ner avtryckaren på kameran kommer det istället ut en liten seg spysträng. Vore ju förfärligt…
Själv bor jag i Göteborg någonstans mellan dessa orter och förbereder mig genom att köpa oömma kläder i galon ämnade för att hoppa jämnfot in i stickiga rosenbuskar med kameran hängande runt halsen när scoopet uppenbarar sig.
Kanske det bara blir oscoopiga bilder när jag ligger på alla fyra i vardagsrummet och klöser damm och ångest ur mattan.
Kanske jag fotar pungen på kungen.

Åt en pizza på Kellys tidigare. Blev rund om magen och tom i huvudet.
En tiggare gick förbi när jag stod ute och rökte. Hon frågade om jag hade några pengar.
”Not this time”, svarade jag
”Ah, next time!”, svarade hon med ett leende. ”I will remeber you!”
Kändes som att jag precis skrivit på ett abonnemang.

Nu måste jag lägga mig och vila lite. Kolla på några avsnitt av Pablo Escobar kanske.
Orden ”plata” och ”tranqilo” myntas väldigt ofta.
Av pengar blir man lugn med andra ord.

En intim kväll av rang!

Den här affischen såg jag i veckan när jag käkade lunch på Västerhus.
Känns som en ganska vågad bokning. Ärligt talat, är det nån som vill ha ett intimt möte med Nordman? Och speciellt nu tjugo år efter hans storhetstid? Är inte han lite dammig och bortglömd, så att säga? Ja frågorna hopar sig…
Hans musik kan ju dessutom vara bland det sämsta som hamnat på svenska skivdiskar någonsin.
Nu kommer han iallafall till Västerhus om någon känner sig sugen på att gå… Fantastisk bokning på fantastiskt ställe.
Ser framför mig hur stammisarna får komma in till det reducerade priset av en bärs eftersom de vägrar att betala fullt biljettpriser. Vrålandes efter den fantastiska låten ”vandraren.” Eller så förblir alla biljetter osålda och vandraren får låta bli att vandra och sätta sig ner istället. Under tystnad.
Priset för en helkväll med Bordman alias Ostman alias Nordman är nämligen också smått fantastiskt!20140905-160343-57823660.jpg
”Det gör ont, men gå ändå, du är här och kom hit som en vandrare.”

Back in business 2

Semestern är slut. Fyra veckor är ingenting. Minns att jag hade sammanlagt en drygt två månader lång semester för flera år sen. Först hade jag 5 veckor semester. Direkt efter var jag sjukskriven i en månad. Min dåvarande tjej hade lämnat mig och en vecka senare blev jag av med lägenheten. Människan jag hyrde av dog av cancer. Själv mådde jag dåligt. Sjukskriven för brustet hjärta och dåliga nerver över att kanske flytta in under Älvsborgsbron. Jag var under isen…
Nu är man tillbaka på kneget. Det är Nordman och galenskaparna. Medeciner, välling och sprutor. Rökpauser och kaffe. Dammsugning och disk. Blickar på klockan. Det är riktigt fint väder där ute. Det där vädret som höll sig borta nästan hela semestern.

Solen har gått ner lagom till att man kommit hem efter jobbet.

Published with Blogger-droid v1.7.2

En rapport om nuläget.

Vart tog den soliga våren vägen?
Det hela är tungt nu. Därav frånvaron av ord här. Jag verkar sakna dom. Orden alltså.
Jag och min tjej har stagnerat. Vi klarar knappt av att prata med varann längre. Allt missförstårs av varann. Vi har pratat om parterapi, men för tillfället vet jag inte. Annars är vårt hem tyst som döden. Lite som i Kents ”400 slag”. Jag saknar vad vi en gång hade.

Knegar. Min brukare gillar Drängarnas ”om du vill bli min fru”. Ren och skär terror för öronen. Han gillar även Nordman. Ett själsligt mord. Smaken är delad – som baken. Det är en jävla tur.

Published with Blogger-droid v1.6.9