En story om en permobil.

(null)
För många år sen, femton år eller mer, så var jag personlig assistent åt en cp-skadad grabb. Han kallade mig mongo och jag kallade honom för nollan.
Han hade en permobil. Den snabbaste sorten. Sportmodell och inget pensionärs-åk enligt hans egna utsagor. Mycket av arbetstiden handlade om detta vrålåk.
Vi ägnade tid åt att försöka trimma den. Enligt honom kunde man koppla om vissa kablar så gick den snabbare.

En vanlig och tråkig mening som man ibland var tvungen att säga var:
-Tror du verkligen det här en bra idé?
Det var det alltid.
Jag skruvade isär kåpan till styr och gasreglaget. Vi mixtrade på i en den där källargången där han hade laddstationen till sin permobil. Han satt redo i sätet när jag skruvade på och tyckte jag var en långsam jävel. När kåpan var på plats drog han gasen i botten och tvärnitade och hoppades på sladdspår på källargolvet.
-Den är snabbare! konstaterade han.

När vi tog oss ner på stan fick jag ofta låna en cykel. Att jag skulle promenera bredvid var inte hans grej. Det gick för långsamt. Och i uppförsbackar när han tyckte jag cyklade för långsamt gav han mig skjuts med min hand på hans axel som innebar vrålspeed så det vibrerade och fladdrade i framhjulet på cykeln.

En annan gång fick han en idé att jag skulle stå bakom honom på permon på den lilla batterilådan. Fäst med en rem runt sätet och min röv så jag inte skulle trilla av.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Du får inte vara rädd.
-Okej…

Vi glassade och brände runt på stan och inne i Nordstan. Han i sätet och jag ståendes där bak på permobilen. Folk glodde så ögonen höll på att ploppa ut och studsa ut på gatan.
Självklart tog det inte så lång stund innan en snutbil gled upp vid vår sida.
-Det där är inte lagligt. Hoppa av permobilen, ropade de genom sin nedvevade ruta.
Jag hoppade av. När Polisbilen var ur syne igen så var det dags att spänna fast sig för en ny helvetesfärd.

Och en annan gång…av ren vältanke tyckte han att det verkade jobbigt för mig att stå där bak.
Vi fäste en huvudkudde på batterilådan. Sen satt jag där bak med fötterna uppslängda på hans armstöd. Liggandes i tandläkarstol-ställning.
När folk väl fick syn på mig trillade inte bara ögonloberna ut. Deras hakor rasade rakt ner i backen.
Det var fredagkväll och jag jobbade. Sommar och varmt väder. Massa raggarbilar hade samlats på Götaplatsen. Den här grabben var galen i fordon. Han gled runt långsamt och inspekterade varje fordon noggrant. Hans egen antenn med raggarsvans var jag på kudden där bak på permobilen.
Raggarna stod samlade vid ett fordon och inspekterade åket.
Min förare gled upp längs sidan av raggarbilen och ställde sig sen bredvid alla raggare.
-Tjena! sa jag och tittade fram bakom stolen.
Raggarna tittade först på vårt ekipage
-Herrijävlar, fick en av raggarna fram medan de tittade på varann med öppna munnar.
Detta trissade så klart min brukare. Han började köra fram och tillbaka och bromsade hårt om och om igen. Sen körde han runt en cirkel och ställde sig bredvid igen och gav dem en jävligt tuff blick. Här fick jag små impulser av att stiga av. Tyckte cirkusshowen började närma sig sitt slut.
Till slut drog han gasen i botten gasen och brände iväg från platsen samtidigt som han släppte ifrån sig rakt ett jättevrål.
På väg runt runt hörnet tittade jag bakom mig. Där stod ett gäng med tuffa raggers vid sina lika tuffa bilar. Hakorna hängde ner någonstans vid knähöjd.

Ibland ville han att jag skulle gå och ta ut pengar till honom när han var kvar hemma.
-Ta permobilen, sa han.
Detta var en av mina favoritsysslor. Roligt på jobbet kallas det och det var verkligen bra drag i den där maskinen.
Väl framme vid bankomaten så parkerade jag permobilen. Folks reaktioner var alltid det roligaste. Jag väntade ofta en liten stund med att kliva ur för att breda på dramatiken. Sen reste jag mig på mina friska ben och ställde mig i kön. Vissa människor såg ut att bli väldigt provocerade. Som att jag var en lite väl frisk jävel eller att jag hade stulit brakfordonet eller som att jag drev med handikappade människor.
Enligt min brukare var jag ett mongo, så jag tyckte inte mitt brott var så omfattande. När jag hade plockat ut pengarna gick jag och satte mig i permobilen igen. Sen körde jag iväg igen som om det var jättesynd om mina friska ben.

Min anställning hos denna lirare upphörde när han flyttade ut till skärgården.
För att kunna flytta ut till skärgården måste man ju kunna frakta ut sitt stuff på egen hand.
De två sista veckorna ägnade vi oss åt att få tag i en cykelkärra till permobilen. Storlek XXXL. Jag kan lova att det inte tillhör standard att fästa en stor cykelkärra i trä och stål på en permobil.
När hjälpmedelscentralen fick reda på detta projekt var de redo att bryta det lilla permobilkontraktet. Detta sket han såklart i.
-Tror du verkligen det här en bra idé?
-Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! vrålade han mig i mitt ansikte.
Jag kände mig ändå inte riktigt övertygad.
När vi hade fått tag i den enorma kärran letade vi oss ner till en bilverkstad som skulle ordna en fästanordnig så schabraket satt fast.
De hävdade att det inte gick, vilket slutade med att han tvingade dem att svetsa fast kärrans handtag direkt i permobilens bakstycke.
Stoltheten som lös i denna grabbs ögon när vi gled därifrån är svår att beskriva. Kraftig uppförsbacke hem. Självklart satt jag i kärran i skräddarställning och höll mig i kärrans sidor för att inte trilla ut medan vi långsamt krängde oss upp för backen.

Min sista dag hjölpte jag honom att packa kärran. Jag fick ner honom i permobilen och satte mig såklart i mitten i kärran med fullt av grunkor runt omkring mig. Han släppte av mig i Nordstan.
Vi tackade varann med en kram för att vi lärt känna varandra.
Han lade gasen i botten och brände rakt genom köpcentrumet. Körde slalom genom folkmassorna samtidigt som hans vrål ekade där inne.
Jag stod och tittade efter honom tills att han var helt uppslukad av den fredagsshoppande folkmassan.

Lite mer vagelsnack, ett tveksamt beteende och lite prat om 40 minuter.

FullSizeRender
Vaknade upp så här i morse…
With my good eye closed. Tack vare denna vagel så klibbar ögonlocket fast på natten. Jaha, det var ju skönt tänkte jag. Nu slipper man se halva världen. Då kanske man tyar.
Får gå runt med glasögon istället för linser. Glasögonen tynger ner snoken och det fortsätter rinna vätska ur ögat och ner på kinden. Sicket hilvidi!

Nu är Gothia Cup igång för fullt. Detta erfarade jag igår morse när jag var på väg till jobbet. Ett helt tjejlag från Mexico knödde sig in på bussen. Hela resan ner till Brunnsparken skrölade de ut någon låt på spanska och jag vaknade till. Jag låtsades intresserat titta ut genom fönstret, på vår stad. Ah, där ligger biblioteket. Oh där är jordens fulaste fontän. När jag skulle kliva av bussen trängde sig ett nytt fotbollslag på. Från Dortmund tror jag. Det är fan i mig vad jag kallar hej baberibba på morgonkvisten.

Jag och min brukare tog oss ner till Nordstan på eftermiddagen. Han har fått dille på någon skiva med Hasse Andersson. Den där skäggige jönsen från Skåne. Här kunde jag känna att min semester aldrig varit bättre tajmad, så jag slipper höra eländet.
Efter att promenerat runt ett tag i detta helvetescenter märkte vi att det inte finns några skivaffärer kvar längre. Åhlens hade slutat sälja cd-skivor och Rocks i källaren hade klappat igen. Ingen köper skivor längre. Alla streamar snoken av sig. Dagens hem saknar Skivor, filmer, stereoapparater och böcker och bokhyllor. Folk läser förnuftiga och präktiga krönikor och inlägg på Facebook. Och läser de en bok så ställer de ner den i hyllan i tvättstugan som någon annan kan läsa och ställa tillbaka i tvättstugan när den är färdigläst… Påp detta vis slipper man riskera att ens hem ser intellektuellt ut.
Personligen tycker jag ett hem utan bokhyllor, böcker, film, musik är som ett dass utan porslinstol. Som århundradets knull med ett uteblivet explosionsartat klimax. Som överkokt spaghetti.
Det blev alltså inte någon ”Guld och gröna skogar”, vilket förvisso räddade mig från blödande öron. Det räcker väl för fan med att det rinner ur ögat konstant.

Nej, nu måste jag vila snoken från dessa brillors tyngd. Är bågarna tillverkade av bautasten tro?

När vi stod där utanför Nordstan och väntade på färdtjänsten klev det fram en väldigt blåklädd gubbe i glasögon till min brukare. Han böjde sig ner och började prata:
”Oj oj oj! Är du varm idag lilla gubbe? Du ser verkligen trött ut.”
Jag tittade på honom. Sen på min brukare. Känner de här två varandra eller? tänkte jag.
Min brukare såg förskräckt. Jag sökte ögonkontakt med gubben. Med ond, vagelfylld blick och med uppraggade ögonbryn. Gubbens lite smått nervösa blick nådde min. Sen sa han:
”Ja, jag jobbar som sjukvårdare, så jag går runt och pratar med alla.” Sen gick han bara.
Allvarligt snackat, sicken komplett dåre alltså.
Ja, Jag är ju personlig assistent, så på min fritid går jag fram till folk i rullstol och frågar om deras tillstånd. Helst av allt förminskar jag dem genom att klappa dem på huvudet för att sen tala om för dem att de verkligen ser helt slut ut. Det är en mission jag har. Och den är fantastisk!

Suttit och googlat kaffekokare. Tänkte inleda semestern med att dricka kaffe från en ny kaffekokare. Eftersom det troligtvis är det som jag kommer göra mest på min semester (bortsett från en och annan bärs som bara kommer att råka slinka ner utan större ansträngning eller huvudbry). Röd ska den vara. Bra ska den vara. Och den ska kunna streama över kaffet från kannan direkt till koppen.
En sak som är direkt dålig är att alla kaffekokare som säljs har automatisk avstängning. Det är ett nytt EU-direktiv. Det är ju bra säger ni? Ja, det säger jag också. Men efter bara 40 minuter? Vad är det för amatörmässigt kaffedrickande. Tror de att jag är en man i farten eller? Här har vi fan kaffesessioner på två och en halv timmar. Här dricks det kaffe tills man blir yr och går in i väggen. Här dricks kaffe så att man ser monster klättra ut ur kökslådorna. Här dricks kaffe som att det voro den maffigaste livsstil som någonsin har existerat. Jag sätter på mig slips varje morgon och hedrar kaffets påfund!
40 minuter och sen stängs grunkan av. Vad är det för löjeväckande trams?

Ska man ha en sista köpp tro?
Börjar känna mig lite klibbig och jag kan se hur det börjar skaka i kökslådorna…

Två dygn tills man sitter här igen och plötsligt har semester. Inga mer spårvagnar ut till Angered på nästan sex veckor. Är det fantastiskt eller fantastico?

https://vimeo.com/63939277
Lägger även upp denna låt för att trissa upp dramatiken runt en vagel. Texten handlar om en nagel i ögat.

En sämre dag…än en bättre dag.

IMG_0475.JPG
Jag bor i denna stad, i detta land enkom för det underbara vädret. Jag älskar världen osv…

Så jävla deppigt och mörkt och blåsigt och regnigt och jävligt ute. Det är ju bara och titta på bilden! Gick upp klockan nio i morse och möttes av totalt jävla mörker. Gjorde ingen skillnad när jag rullade upp gardinerna.

Har käkat en flottig lunch på lokal. Snubben som jobbade där var något ofattbart pratig. Han blev helt uppeldad av att jag trodde det var tisdag och jag ville ha fläsk med löksås. istället var det måndag.
-Varför tror du det är tisdag, frågade han. Vad är det för dag du har hoppat över? Är det söndagen eller lördagen?
Han gav sig inte, trots att jag varken hade någon förklaring eller ville diskutera vidare.
Det hela slutade med att han kollade upp vilket datum påsken är. Förstod inte riktigt kopplingen här. Brydde mig inte om att fråga. Ville inte veta eller prata mer. Ville äta. När jag gick för att sätta mig ropade han efter mig:
-Vill du att jag ska påminna dig om att det är måndag innan du går sen?
Jag sa att det inte behövdes. Lustigkurre minus lustig. Under hela intagandet av min lunch stod han och visslade högt i baren. Mellan varven sneglade han bort mot mitt bord. Han kom även bort minst två gånger till mitt bord och undrade om det smakade bra.
Jag proppade i mig schnitzeln som täckte halva tallriken, i våld, och smet ut i regnet och blåsten och mörkret igen.

Vad mer? Vet faktiskt inte riktigt… Känner mig djupt låg idag. Jag åkte ner till Nordstan och handlade en anteckningsbok. Letade efter en med tomma blad. Alltså utan rutor eller linjer. Svårt att hitta, men lyckades till slut. Gick och kollade på träningsskor, men det fanns för många att välja på. Hade ingen lust att ställa mig på ett springband för att kolla ut passande dojor. Var inte på humör för förnedreriet helt enkelt. Inte idag. Gick in på elgiganten. Tänkte jag kunde köpa en tvättmaskin och släpa upp på loftet. Där i kunde jag blanda diverse drinkar i centrifugläge.
Såg en pöjk och en annan pöjk. Den ena satt och spelade gitarr. Den andra spelade bongotrummor. De tyckte de var jättebra, men det var en hörselvilla. Hellre än bra. Borde varit ”helst inte alls”.

Orkade inte med något svettigt köpcenter mer. Hamnade på Stellas på Landala torg istället. Tog en snabb jävla öljävel. Gick upp till syrran. Hade lämnat massa jox i lördags när jag gick ut på krogen med Emma. Hade först tänkt ta med alla kaffekoppar i påsen ut på krogen i lördags, som jag köpte på second hand-rundan tidigare under dagen. Kunde dock se framför mig hur det hade slutat. Under skrattande former i fullt tillstånd hade jag antingen dukat upp med dem på krogen och druckit öl ur dem eller så hade jag gång på gång sköjat till det och dragit påsen i backen tills varenda kopp var pulvriserad. Helsköj under kvällens gång. Helt ledsamt dagen efter (det var ungefär så det gick till den där natten när jag helpacked kom hem med tygväskan och slängde den i en båge i hallen. När jag sen vaknade dagen efter och letade efter iPaden utan att hitta den tänkte jag: nej, nej, nej!!! Den ligger ju i tygpåsen…som jag vevade runt i hallen igår.
Jag plockade upp en väldigt ledsen ipad ur påsen med ett ganska intressant mönster i glaset. Tilläggas skall, till mitt klena försvar, att jag hade ett fodral som inte skyddade hörnen på plattan).
Kanske man ändock borde låta bli att skicka runt sina grunkor i packat tillstånd. Speciellt i bågar och cirklar i fullt tillstånd. Nästa gång kan det ju vara ett marsvin (har även jämnfota hoppat sönder en helgrillad kyckling en gång, men det är en annan story).
Lånade även deras borrmaskin. Tänkte göra hål i öronen. Eventuellt förvandla en köksvägg till en schweizerost eller skruva upp mig själv i hallen som Jesus avlagda släkting.

Nåväl, nu är jag tillbaka på Stellas. Tar en öl till och skriver det här fantastiska inlägget. Tänkte kanske våldgästa morsan i någon timme innan jag går hem. Eller inte. Hon bor 50 meter härifrån, så jag borde ju inte få träningsverk.

Skall jobba helg. Har redan ångest. Det finns bättre och sämre dagar. Det här är en av de sämre.

Bis bald…

IMG_0476.JPG
De är generösa med 40-gränsen här på Stellas. Sånt gillar ju sköjarn, speciellt som han inte är så sköjig idag…

Lite drag i fläkten. Eller under fläkten. Eller inte…eller…eller fläkten?

IMG_0413.JPG

Har vågat mig till Tullen i mitt område igen efter sista ”diskreta” besöket. Håller lägre profil idag. Än så länge…

Har varit nere i Nordstan idag. På Clas Ohlsson. Handlade en värmefläkt. Blev trött på att frysa i mitt kök. Kan ju alltid ställa värmeljus framför fläkten så blir det dubbelt så varmt. Eller så kan jag bete mig som en normal människan och sätta på fläkten när det kallt i köket och sluta och jönsa mig. Eller inte…kanske jag kan ta med mig den upp på loftet och låta pungen fladdra i fläktdraget…eller så kan jag ta med den till badkaret om jag skulle tröttna helt. På allt.
I Nordstan frös jag inte. Jag svettades som en blöt nakenhund på rymmen. Fantastiskt hopplöst.

Var med i en dröm inatt. Det var ju min dröm!
Jag spelade i ett rockband och var runt 20 år. Det brann i min iver. Allt i drömmen var som när jag var runt tjugo. Livet, på liv och död och på riktigt.
Kan bli otroligt nostalgisk över den tiden ibland. Ibland och nu för tiden. Att se tillbaka. Tror många kan relatera, trots att få skulle välja att göra det…
-Det är väl jättebra nu?! Vad klagar du om?
Trots det dog inombords. Med tiden. Dog och är oåterkalleligt…en känsla som gick förlorad.

Hela känslan förstärktes så klart av att följa serien ”Viva Hate”. Om man nu kan relatera till serien, så har man levt. Åtminstone på det sättet. Jag kan relatera. För jag har levt på det sättet. Och det känns ju bra, såklart, samtidigt.
En reflektion, mitt i alltihop. Det brukar ju inte alltid gå hem. Men jag tycker det är viktigt att se tillbaka… Det både, som sagt, svider och värmer…enough!
I övrigt tycker jag Peter Birro är fantastisk på att gestalta de unga människorna. (Han gör samma fantastiska sak i ”Upp till kamp”). De, som jag på utkanten, i 20-årsåldern. Outsidern som inte ville leva som den gemena. Och jag, som kanske fortfarande inte lever som gemene Jönsson. Dock och tyvärr inte med samma ihärdiga tåga och glöd.
Det är tidens tempo…(och den är rå).
Ett resonemang på min blogg. Inte min starka sida.
Enough igen. Back to the same standard-bullshit…

Alltså, det här med värmefläkten. Kommer inte över att jag har köpt den. I sommar kommer jag vara glad då den funkar som kallfläkt.
Kanske ens uppgift är att använda den till att tina glass. Eller ha den under vintermössan och bränna upp hodet.
En ganska fin tanke hade varit att ställa den framför en faktumsäljare, uteliggare eller tiggare så här i vintertid. Om någon hade haft viljan att låna lite ström.
Tror jag är ganska fascinerad över att jag har köpt en värmefläkt.
Min familj hade en värmefläkt när jag var liten. Klädd i fuskmahogny. Den var helt tyst. Efter tjugo minuter så glödde hela innanmätet på fläkten. Som en ugn i en skräckfilm. Naturligtvis stod det med stora, tydliga bokstäver att den inte skulle övertäckas med en filt (skotsk-rutig).
Helt värt att testa. Det lös fint genom filten. Som en gammal lampa på en gammal 1800-tals bordell. Jag var dock inte tuff nog att ha kvar filten till det uppstod en korvbrasa.
Annat var det med den övertäckta hårfläkten och brödrosten.
För att inte tala om skogen jag lyckades bränna upp när jag gick i mellanstadiet. Okej, halva skogen brann upp. Det räckte vill jag lova. Där kunde man grilla korv. Glöden var fin.
För att inte tala om den skogen, så kan vi tala om en annan skog eller något annat…en annan dag….i ett annat klimat …på en annan planet…i ett annat universum…

Adjössos och goodbajos!

En arg tomte!

IMG_0407.JPG

Julen närmar sig med klafsiga elefantkliv. Vem vill ha den här arga tomten nertrillande i sin skorsten? Hängandes gamla tomma, svettiga raggstrumpor på spiselkransen. Efter ett sånt besök tror man inte på tomten mer.

Julmusten står redan uppställd pallvis i mataffärerna. Julbelysningen sitter på plats i Nordstans köpcenter. Den stora granen i Köpcentrets mitt får dock inte vara med och glänsa längre nu för tiden. Under och i den där granen hittades det på alla möjliga dumheter. Andra sorts klappar så att säga. Superi och sköjeri under granen. Tror droppen var det år, om det nu är sant, när ett par idkade barrigt knulleri under de hängande grenarna så hela granen vajade.

Julkommersen är iallafall igång för fullt. Lite tidigt om ni frågar den arga tomten. När väl julen sen kommer är det ju väldigt trevligt. Förutom att umgås (förutsatt att man har någon att umgås med) handlar det hela väldigt mycket om att proppa munnen full med salt mat. Att spjälka med sprit och sen proppa i sig ännu mera mat. Ända till att man är totalt matberusad.
I tre dagar i rad är ordet lagom som bortblåst.

Självmordsbombaren.

För några nätter sen drömde jag att jag var självmordsbombare. Nu är ju självmordsbombare inget att sköja om. Och andra sidan så väljer jag ju inte själv vad jag ska drömma.
Man kan tänka sig att detta borde vara en väldig ångestdröm. Det var det inte. Jag hade inga som helst problem med att jag skulle spränga mig själv och massa andra människor. Det som var jobbigare däremot, var att promenera runt med sprängladdningen runt midjan i solen. Det var tungt och svettigt. Den största huvudbryn rörde sig dock om vilken plats som jag skulle låta sprängladdningen skulle smälla av på. Brunnsparken kändes för trist. Nordstan för förutsägbart. NK kändes bättre, med tanke på mitt förakt för allt snobbigt folk och alla fjompiga butiker. I slutändan valde jag Pustervik. De har ju en skara vakter där… Tyckte ändock det kändes lite trist på den trevliga personalen.
Planerade att sätta mig på trappen till entrén. När vakterna skulle säga till mig att jag inte fick sitta där skulle det bara säga… POFF!!! och BANG!!! och BRAK!!!
Trött och svettig och lättad gick jag och satte mig på trappan och väntade på vakternas ankomst…

Här någonstans vaknade jag, så jag fick aldrig uppleva smällen. Vilket jag såklart inte heller hade fått göra om jag hade hunnit detonera sprängladdningen. Lika bra…

(Jag är ju ingen självmordsbombare i verkliga livet och det här vara bara en dröm. Känns bäst att understryka det så ingen får för sig att jag går runt med såna här tankar i skallen till vardags.)

Inlägg No. 1000

Idag är jag på jättedåligt humör. Det bara kom över mig som en våt kofta. Känner att det att varit helt rätt att supa ner sig och sen lägga sig på spårvagnspåren och bara vråla i ursinne. Inget bra med andra ord. Vet inte riktigt vad det kan vara. Kanske fick jag chans att bli arg när magvärken släppte. Kanske är jag trött på pastaslevar på sängloftet och att det spritter i benen när jag ska sova. Kanske blev jag bara trött på min livssituation eller kanske behöver jag knulla.
Tänker på en textfras jag skrev för ett tag sen som aldrig användes: ”Satan is a whore. Wears a tacky dress! God is a hooker. Wears nothin at all.”
Inte helt dålig. Inte helt bra heller kanske.
Just nu i denna stund, idag, är jag glad att jag inte har en tjej. Hon hade tyckt att jag var den tråkigaste och rostigaste gnällhög som hade uppfunnits i vår slaktade samtid. Brrrr….

Sitter på Bishops arm vid domkyrkan och dricker en bärs efter att ha puttats, knuffats och buffats runt i nordstan som en säck gammalt mjöl mitt bland en miljon andra fähundar. Tonårstjejer är nog värst. De gapar och fnittrar och lägger av tjut i ens öron och springer slalom mellan ens ben och själ. Sen är det dem som bara står i vägen mitt i gångarna i affärerna och blänger och funderar på om en banan föds rak och blir mer krökt med tiden. Sen är det dem andra. Sen är det jag.

Var på Åhlens och köpte hörlurar. Sådana där man stoppar i öronen (eller i rimpen om man nu tycker det är vitsigt). Eftersom jag har väldigt stora hål i mina öron trillade de såklart bara ur. Det var någon slags späjsig modell som skulle passa till ALLA öron. Detta skröts det väldigt mycket om på förpackningen. Nåväl allas öron utom Johans, för i hans öronhålor kan man pressa in clementiner utan problem. Naturligtvis var skitförpackningen plomberad. Numera är plomberingen bruten och naturligtvis kommer jag inte få byta dem.
200 spänn rakt ner i Växjösjön. Och att köpa grisa i säcka. Lite som att köpa en bil utan att testköra den eller köpa ett par braxor utan att först få prova om man ser ut som Gais Åke feskarböxa eller Håkan Hellström i dem. Ja, ni fattar säkert.

Försöker mest prata eller skriva bort mitt usla humör. Kan kanske känna att det hjälper lite. För varje ord jag skrivit har dock en huvudvärk istället börjat tillta. Rätt självklart på något vis, eller hur? Och snart tröttheten. Och sen piggheten någon gång i natt där man ligger på loftet med sprattlande ben bland pastaslevar och gamla strumpor.
Detta är faktiskt inlägg nummer 1000 som jag skriver sen jag startade denna yx och gloria-blogg. Det känns ju ändock smått fantastiskt eller nåt.
Självklart slår även detta inlägg an i samma hurtfriska, råpositiva Gunde Svan-ton som alla andra inlägg på denna blogg.

Jag älskar världen!

Nordstan, kontinuitet och all mat på samma tallrik.

Tar en bärs på biskopens arm efter att ha promenerat runt i Nordstan och kollat runt efter julklappar. Det var bara halvvidrigt där inne idag.
Precis i nordstadens mitt, i krysset, i Nordstans anus stod en jätteskäggig gubbe i toppluva och basunerade ut sin livshistoria. Han ropade ut saker som att han hade varit alkoholist hela sitt liv. Jag väntade lite på att de kristna budskapen skulle dyka upp som fallande knivar och att han äntligen hade hittat den smala leriga stigen till herren. Det uteblev. Istället berättade han var han hade supit i sina dagar.
”Den där jävla långgatan förstörde mitt liv!”
”Och alla de där jävla krogarna!”
Jag väntade på att han skulle börja rada upp ställena. Det gjorde han tyvärr inte. Jag gick förbi och vände mig om. Efter ett svep med blicken insåg jag ganska fort att inte en enda människa stod och lyssnade på hans livshistoria och att han sket lika mycket i vilket. Lite som en alkoholiserad Forrest Gump.

Tappade bort lite av kontinuiteten att skriva här på bloggen tror jag. Om jag ska vara ärlig blir jag faktiskt lite småblyg vissa korta perioder, för att skriva här. Händer rätt sällan. Tänker att jag kanske horar ut min själ ibland och att jag drunknar bland alla andra som horar ut sin själ överallt. Ett släng av plötslig kass självkänsla infinner sig och passerar lite som en snabb förkylning. Sen är jag redo att själshora igen.
Nu lät jag ju nästan som om jag var med i SVT:s program sommarpratarna. Alltså det där programmet där det sitter fyra sommarpratare vid ett runt bord mitt i den vackra sommaren och bara vältrar sig i ångest.
” Gud vad starkt att du pratade så öppet om din svårartade ångest”
”Ja, det var svåååårt!”
” Men så himla starkt av dig när det är så svååååååårt!”
”Oooooh, nej det var inte så farligt. Men det var svååååååårt!!!”
Helt vidrigt program om jag får säga det själv.

Igår var jag och käkade på 7:ans gatukök. Jag var ganska bakfull. Klockan var bara halvett på eftermiddagen. Ibland när jag är bakfull är jag lite rädd för att jag ska se konstiga saker hända. Igår hände det redan på 7:ans. Genom redan menar jag var ganska nyvaken när jag satte mig där och åt vad jag tyckte var ett otroligt stort meal. En 150 grams cheeseburgare med pommes och dryck.
In kom en snubbe som verkade lite lite uppstirrad och manisk. När han fick frågan om han ville ha allt på hamburgaren, formligen skrek han ut att han ville ALLTING!
Sen gick han och valde ut ett bord. Han hade med sig en påse som han lade på stolen. Sen la han hela sin kroppsvikt på påsen så ALL luft pös ut. Han tog av sig sin ganska väl tilltagna jacka och gjorde likadant. Tog död på jackans luft med sin kroppsvikt. Sen började han gå och hämta ketchup som man pressar ut i de här små formarna. Han ställde ner en form med ketchup på sitt bord. Sen gick han och hämtade nästa. Christ, tänkte jag. Han kommer aldrig sluta. Och jag är bakfull. Och kommer snart börja se rosa elefanter flyga runt i åttor. När han hade hämtat fyra formar som han radade upp enormt symmetriskt var han nöjd. Sen var maten färdig. De ropade från luckan. Han sprang dit. De frågade honom (lite okänsligt kanske) om han skulle äta allt själv och han svarade JAAAAA!!! När han satte sig bredvid mig med sin bricka med mat förstod jag personalens fråga. På brickan låg det två stycken 200 grams hamburgare med bröd. Med allt på så klart. Till detta hade han beställt dubbla portioner pommes frites. Läsken var såklart den största. Han började med att sticka ner pommes efter pommes ilsket i form ett som stod längst till vänster. När form ett var slut gick han över till form två, men det har ni väl såklart fattat redan.
Jag kände på något vis att jag var klar. Jag reste mig och gick.

Och nu måste jag göra samma sak igen. Resa mig och gå alltså. Och åka hem. Annars blir det ju cirkus av alltihop, men det har ni ju också fattat såklart.

God jul, osv

God Jul och såna grejor.

Ska om en stund ner till mordstan, nordsatan och handla julklappar. Jag ska bara njuta av den här koppen kaffe först och den här perfekt rullade cigaretten. Det är en viss charm att göra allt i sista stund. Har alltid varit en styrka hos mig. Åtmindstonde när det kommer till julklappar (och att skicka in olika papper till olika myndigheter). ”Man måste vänta lite också” som en vän sa när vi vaknade upp dagen efter milleniumnyåret och tittade på alla ölburkar och vinflaskor som stod och låg överallt på bord och golv. ”Nu städar vi lite här” sa jag. ”Vänta lite.” sa han. ”På vad?” undrade jag. Då förklarade han medan han tände en cigg att man måste alltid vänta lite också. Sen satt vi där och tittade på misärinstallationen och väntade lite.
Har nog aldrig haft så lite julkänsla som i år. Känner mig lite kass att syrran och hennes böyfriend svettas och fixar hela julen, men samtidigt är det så de vill ha det så det är inte mycket jag kan göra. Förutom att vara tacksam. Och det är jag. Så puss på dig syrran och kram på dig Andreas.
Min mage är helt platt, ser nu ut som jag gjorde när jag var trettio, typ. Räknar dock med att dess omkrets, radie, omfång ökar när jag intar, våldtar sillsektionen på julbordet…

Nej det är dags att resa sig upp och ge sig ut i the palace of commerse.

God jul Kära vännerrrrrrrr!

En halvledsen mage och flaxande tankar.

Börjar misstänka begynnelse till magsår. Har svidit i magen sen förra veckan. Jag har dragit ner på ljust bröd och gått över till knäcke. Magen har sjunkit in en bit. Dragit ner på pizzor och flottiga luncher. Sömnen har jag också dragit ner på tyvärr, (här somnas inte på beställning, fattar inte hur de människorna gör som bara lägger huvudet på kudden och somnar två sekunder senare.) och det påverkar ju också magen. Va, fan jag är väl ingen doktor, men får väl gå till en om det inte går över.

Repade i helgen. Samma totalt underbara mentala resa som vanligt. Förutom vid ett tillfälle då mina tankar råkade vandra iväg på annan resa och jag såg en bild av en kvinnohäck framför mig. Förvisso trevligt, men jag glömde av att börja sjunga. Jag bad om ursäkt till de andra och sa vad det berodde på att jag inte började sjunga… blev ursäktad under diverse skrattsalvor. Så kan det gå…. Hoppas det inte händer om vi spelar live nån gång.

Annars har det blivit mycket dokumentärer i det sista. Om Azerbaijan, Rumänien, Nordstan och Bob hund.