Denna förkylning och denna Tv-tablå.

Men gobbar och kärringar, hundar och katter, flickor och pöjkar, jäntor och gössar, alkoholister och tjackare, svinhoden och knödelknådare…va slut jag är. Denna förkylningen är inte lattjo längre. Feberstadiet har lämnat mig och en ny fas av konstant torrhosta, lock för örat,dåsighet och snorig näsa har gjort sig gällande. Kanske man blir helt frisk till pensionsålder.
Hemma sen tisdags eftermiddag. Kan inte beskriva hur sugen jag är på att gå ut och ta ett glas och titta på förbipasserande människor.

Har tittat på såna mängder film och tv så mina ögon har blivit rektangulärer. Jag är skrämmande underrättad när det gäller tv-tablåns alla program.
Någon gång efter tolv och på tidig eftermiddag så visas det väldigt mycket norsk tv. Problemet är det norska språket. Det går ju fan inte att ta på allvar. Det är ju bara ackurat för hela slanten. Och sen att programmen är så glada med så glada norrmän som är glada hela tiden känns enormt påfrestande. Såg ett program där en nörsk programledare fick fiska på en fiskebåt. När han fick sin första fisk så skrek han i en sån vansinnig glädje så man trodde han var ute på otillåten permission från psyket. Han kastade sig på ner på mage på durken och tjoade. Sen började han nästan gråta…
Sen har jag tittat lite på det där programmet ”En kväll i New York”. Reprisen ska jag tillägga. För det verkar gå i repris hela tiden. Såg förhandsvisningen och tänkte att det är programmet skall jag aldrig se. Massa känslor hela tiden. Väldigt många meningar börjar med ”Jag känner…”. Ofta börjar de gråta när de ska berätta vad de känner. Alltså inflationen i att känna och gråta i Tv borde ha peakat för längesen. Samtidigt tramsas och flamsas det på. Då och då visas något kort klipp av det som de egentligen är där för att göra: sjunga på en scen, eftersom de är musikartister. Men det fokuset trängs ut av ett evigt kännande, gråtande, tramsande och flamsande.
Morsan hade tydligen planerat att se det där programmet. Hon gillar Sarah Dawn Finer. När hon hade sett tjugo minuter ringde hon till mig. Upprörd.
-Jag hade tänkt att se det där programmet ”En kväll i New York”. Jag gillar Sarah Dawn Finer och hade hoppats på att få höra henne sjunga. Men de bara tramsade och stökade och pladdrade massa smörja hela tiden, så jag stängde av skiten!
-Ja, men det såg du väl på förhandsvisningen att det verkade helt hysteriskt det där programmet?
-Jaaa! Och nu stängde jag av smörjan! Att människor orka titta på sån skit!
Där har ni ett utlåtande Svt. Från en vanlig medborgare i detta avlånga land vid namn Sverige.

Såg även en dokumentär om en journalist vid namn Hunter S. Thompson. Kände inte till honom innan. Han var upphovsman till den så kallade gonzojournalistiken. Det är tydligen han som skrivit boken ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Han var helt briljant och helt vansinnig och fullständigt lunatic. Han levde något slags mytomspunnet rock n roll liv med droger, sprit, donnor och skjutvapen. Detta i sig var väl inget bra. Speciellt som han var gift och familjefar. Han hade 22 skjutvapen laddade i sitt hem och skjöt sig själv vid 68-års ålder.
En trevlig kontrast till nörska program där programledare flabbar ihjäl sig och svenska underhållningsprogram där musiker gråter ihjäl sig…
Synd att många av de där färgrika personligheterna har gått hädan. Jag är ganska säker på att de hade haft ett och annat att säga om vår samtid: ”Den kränkta och rökfria sociala medier-generationen”.

I övrigt sköter sig Aki Kaurismäki fantastiskt. Har snart sett hela hans filmrepertoar. Han visar upp ett totalt annorlunda samhälle som utspelade sig för 20-30 år sen. Alltså inte allt för längesen, men som är totalt annorlunda. Läste någonstans att all dialog i hans film är ”grammatiskt korrekt”. Detta är mycket ovanligt. Fantastiskt. Kan vara det som gör dialogen så speciell.

Själv önskar jag att jag blir frisk snart, så jag inte slutar som en träig Tv-tablå-recensent.

Norsk timme, att rösta, mors dag, dressing i överdrift, falukörv och ett sorgligt skratt.

Tittade lite på TV vid lunchtid idag. På ettan var det ett norskt program från norska landsbygden om bland annat en kvinna som tillverkade smör. På tvåan var det ett norskt program om finska skogshuggare. Kvinnan var glad över sitt smör och skogshuggaren var glad över sina nerhuggna träd. Programmet före var också norskt. Den norska söndagstimmen.

Var och röstade. På Johannebergsskolan. De hade två vallokaler. En till vänster och en till höger. Jag gick in i den vänstra. Gick ut från den vänstra och in i den högra. Tydligen hade jag valt fel vallokal. Tydligen tillhör jag Eklanda församling och inte Johanneberg församling. Trodde jag bodde i Johanneberg. Det kanske jag gör samtidigt som jag bor i eller tillhör Eklanda.
Kanske jag borde äta jordnötter till frukost och slicka upp gamla matrester bakom spisen och bära hatt i garderoben.

Har även varit hos morsan. Det är ju mors dag idag. Köpt blomma och fikat med siss och Kirre. Det är en ofattbar ordning på hennes son som ni hör. Det har det alltid varit. Guldstjärnorna sprutar upp på himlen ideligen som konfetti.
För snart 42 år sen ploppade jag ut ur hennes kropp med sån fantastisk fart så jag studsade ut mot sänggavel. Den skeva champinjonliknande fontanellen har hängt med sen dess. Och det har bara varit roligt och helt problemfritt att ha mig som son. Hela tiden. Det är bara roligt.

Nu efter en hamburgare på Sjuans, som dressingen drällde av från, ner i skägg, på skjortan, på koftan, till och med ner på byxanklarna, så sitter jag på Tullen. Plötsligt så är det inte så gott med bärs längre. Det kom liksom av sig, trots att det bara är tredje bärsen. Kanske går hem och steker falukörv istället. Eller så blir det plötsligt gott med bärs igen och så steker jag falukörv imorn istället. Just nu känns iallafall falukörven väldigt lockande. Den är röd. Den är rund. Det är en slang på 800 gram…
Det sitter ett gäng bredvid. En snubbe i sällskapet skrattar åt allt som sägs HELA tiden. På ett väldigt framtvingat vis. Skrattet låter ihåligt, högt, gällt och aningen sorgligt. Tycker det verkar väldigt jobbigt att skratta så. HELA tiden.
Fast troligtvis ännu mer jobbigt att lyssna på som ni säkert fattar.

Nä hörni! En bärs till eller en röd och fin falukörv. Den ständiga frågan, för stunden.