En kryckmans anteckningar.

fullsizerender-2.jpg
Hoppsan, vad längesen det var jag skrev här. Lite svårt att skriva kanske för tillfället. Dagarna flyter ihop lite grann. Förutom några kryckpromenader till jourbutiken och till närmsta pizzeria har jag befunnit mig här hemma hos syrran i två veckor nu.
Syrran är fantastisk inom att hjälpa mig. Kan inte tacka henne nog. Sen har vi väldigt trevligt när vi umgås också.
Min mor hjälper till att handla hem mat och hämta min post.
Mest är jag väldigt trött på det här jävla gipset på handen. Ibland känns det som jag är instängd i det där gipset och jag får panik på det ibland. Rastlösheten kommer krypande. Värst är det på kvällarna. Det kliar i hela kroppen och jag får impulser att slita loss gipset med en fet bultsax.
Har fått tid nästa Onsdag för borttagning av gips och röntgen av handen. Får väl snällt vänta tills då.
Om jag skulle stött på den där tunga lunsen nu, som ramlade på mig skulle han få veta att han lever och vad han har ställt till med. Eftersom ingen vet vem han är går han väl runt och småvisslar och blåser bubblor med sitt tuggumi helt ovetande att han har skadat en annan människa.

Eftersom det blir väldigt lite skrivet för tillfället så får ni exklusivt ta del av mina egna dagboksanteckningar:

Lördag 30 september

Blev sjukt deppad innan. Sitter här i syrrans lya. Syrran gick ut för en stund sen. Alla jag verkar känna verkar finnas där ute på stan i världen, ikväll. Drickandes bärs. Stojande och tjötande…och här sitter jag. Lytt och halt. Nedgraderar mitt intellektuell till noll komma jordhög med Kalle Anka en Lördagkväll.
Tyckte plötsligt sjukt synd om mig själv, vilket inte är min starkaste sida. Men det gör jag ändå.
Blev så deppad så jag hällde upp mig en stor virre och tog en cigg under fläkten.

Syrran blev sjuk i veckan.
Vi har gått runt här i ett nyöppnat mini-Sahlgrenska. En som hostar och nyser. En som kryckar sig fram.
Har själv haft ganska ont både Torsdag och Fredagen. Så fort jag har rört benet det minsta som benet inte vill bli rört på så har det låst sig för att sedan krampa. Jag ringde till min doktor igår, men han var på en annan avdelning med andra halta och lytta, så jag fick helt enkelt intala mig att mitt ben betedde sig helt normalt, men att det var lite ledset efter operationen. Idag har benet gjort lite bättre ifrån sig och smärtan har varit lite mildare.

När man är halt och lytt kan man inte gå på demonstrationer för att visa sin solidaritet med resten av folket och stå upp mot nazister som traskar våra gator.
Jag och syrran letade upp massa kanaler som direktsände på webben. Tycker vi fick en bra inblick från soffan i Tv-rummet när vi alternerade mellan kanalerna.
En solidarisk kompromiss från Tv-rummet. Eller som Oasis sjunger: ”Im gonna start a revolution from my bed”
Och helt fuckin fab hur dessa demokrati-störtare misslyckades med att ens ta sig till startplatsen av sin demonstration.

Maja var här i Onsdags. Vi drack te, åt kakor och spelade kort. Precis som två väldigt gamla människor. Vi försökte spela skitgubbe. Det enda problemet var att vi hade glömt av spelreglerna. Vi försökte läsa oss till på nätet vad fan det var frågan om. Vi kom fram till att vi är mycket duktigare på andra saker än ta in spelregler.

Har duschat ikväll. Det var fantastiskt skönt. Tyvärr fick det mig att bli mer mentalt redo för krogen än någonsin. Därav virren som fick mig helt virrig…

——————————————————-

End of story. Nu måste jag gå och lägga mig och vila lite…

Tillbaks ute i världen och lite tankar i salig röra.

Jag är tillbaks ut i världen. Jag dricker en öl på Landala torg. Försöker intala mig att jag är friskare än vad jag är. Genom ett öppet fönster mitt på torget dånar musik som jag aldrig skulle sätta på i min egen stereo. Mellan varven hör man en röst gapa i tokvansinne: ”Kom igen då!!! Nu kör vi!!!” Det är friskis och svettiga svinis musiken kommer ifrån. De flesta under 60 skulle säkert tycka det är jättetreeevlit att få massa musik dånande över sin fredagsöl. Nåväl, inte jag. Jag är en avig jävel och tillbaks ute i världen. ”Koooom igeeeen nuuuu, rör påå det där jäääävla squaaaat-arslet!!!”

Tänker att man tänker oerhört många tankar när man är ensam mellan fyra väggar i för många dagar i streck. Tror på Buks tes att det kan vara rent skadligt att tänka för mycket. De flesta människor verkar på något vis vara överens om att man inte ska se tillbaka på det som har varit. Jag gillar att reflektera. Att se tillbaka. Från då till nu. Det kanske är skadligt. Då må jag vara otroligt skadlig för mig själv. ”Dont look back in anger” sjöng väl Oasis på nittiotalet. Det kan jag halvköpa. Trots att det kan vara svårt ibland. ”Titta inte tillbaka, det finns ingen framtid där” var ett citat som dök upp i Tom Alandh-dokumentären om Ingemar Johansson som gick på TV idag. Det verkar helt enkelt vara en dödssynd att reflektera, se tillbaka eller gud förbjude ångra ett beslut som man tog någon gång tidigare i sitt liv.

Efter all TV igår såg jag sex avsnitt av Weeds. Gillar serien även fast den ibland är ganska ojämn i handlingen, och ja det har varit samma manusförfattare till alla avsnitt hitills om nu någon trodde att det kunde vara orsaken. Roligast är karaktärerna. Känns faktiskt enormt starka och trovärdiga.

Har även och slutligen funderat varför jag hatar måsar så mycket. De är gapiga och oharmoniska och råffar åt sig som svin med vingar. Såg en mås som formligen tuggade i sig en kvarts lång pizzakant i ett sug. De utmärker sig på samma sätt som äckelgrisiga människor på avenyn en fredagskväll. Man kan jämföra måsar med en viss typ av människor. De som är allmänt störiga, oharmoniska och ska höras mest. Jag har kommit på att jag gillar duvor. Otroligt lugna och laidback. De går runt och pickar. Har ett ganska trevligt och kurrande läte. Det ser ut som de tager dagen som den kommer. Om jag hade fått vara en fågel, så hade jag valt att vara en duva direkt.

Alla intryck den här veckan har sugits in från TV. Tur att jag ALDRIG tittar på reklamkanaler.

Mås och duvpratet har jag kommit fram till alldeles själv.