Slafs och klafs.

Men, fy bövlars i hilvidi sicket jävla väder! Slask, snö, regn, ankeldjupa pölar och drivor med slafs och klafs. Helt förjävligt!
Var på rehabträningen idag. Jag och uteslutande massa tjötiga gubbar. Trodde de hade börjat separera upp tiderna efter dam och herr, men så kom en liten skakig och nervös kvinna och klättrade upp på en av träningscyklarna. Själv cyklade jag som ett litet svin. Tyngre och snabbare än vanligt. Helt high on life låtsades jag att jag hade bråttom till livet.
Det spelades någon låt i högtalarna med svensk text som verkade handla om frukost och om att knulla. ”Sen knullar vi” tror jag han sjöng. Konstig och rätt dåligt val av låt till sjukgymnastik. Knulligt och oknulligt på samma gång. Trodde gubbarna skulle tappa löständerna (om de nu hade några), men de verkade bry sig lika lite som alla som inte bryr sig. Det verkade bara vara jag som rynkade på ögonbrynen och skrynklade ihop munnnen. Det blir väl bara jag som kommer dyka upp med protestplakat nästa gång och gå runt i cirklar och skandera. MINDRE KNULLMUSIK PÅ REHAB! skall det stå på plakatoset.
Slafsade till bussen i samma ankeldjupa klafs. Och apropå anklar så mötte jag en kvinna som slafsade genom klafset utan strumpor i sina låga skor. ”Det där såg kallt ut” tänkte jag. När jag sen stod och pustade ut och väntade på bussen så kom en kille och slafsade genom klafset utan strumpor i sina skor. ”Vad ända in i pelikanens lilla öronsnibb är detta?” tänkte jag. Är det något slags mode? Eller är det lite Mello-fräckt och gå runt som en fattiglapp utan strumpor i skorna? Begriper ingenting faktiskt.
Men ju mindre man begriper desto mindre begriper man…så är det ju faktiskt!

Fick besök av Putte i helgen. Sjukt längesen vi sågs. Vi drack öl och pratade om nu och då och här och där och han och hon. Sen drack vi mer öl och pratade mindre.

Putte och kryckan

Gott nytt år!

De kanske fem sista nyårsaftnar jag har firat, så har jag gjort det med min syster tuta och mor skuta. I år bestämde vi oss för att fira på var sitt håll. Så jag sitter ensam hemma på amatörfyllornas afton årets sista dag och begrundar mina synder. Visst, lite ensamt kanske, men ändå helt okej. Jag får tillgång till hela min hjärna utan att någon försöker balsamera den med nylagd asfalt.

Käkat Chicken abstinenskoma från Indisk restaurang. Nu koncentrerar jag mig på mina åtta öl som står i kylen. Där ska ni inte få stå allt för länge lilla vänner…

Kanske låter deppigt. Ska den lilla harmynte, lytta, tunnhåriga farbrorn sitta ensam på årets sista dag. Ja, svarar den samma. Om man inte älskar sig själv som jag gör, hur ska man då stå ut med andra människor alla andra dagar nästa år? Och nästa år. Du kan inte resa till Tumba för att glömma bara för att du inte kommer överens med din själ och dina nio hårstrån. Nej, nu svamlar jag.

Några bärs och Broder Daniel på högsta volym så kanske man vaknar i fyllecell i Köpenhamn i morgon.

Nu sitter jag och läser Fröding. Tvättar öronsnibbarna i skumpa. Lägger smörgåspapper på min tunga. Smyger runt i parken med en hagelbrakare och skjuter knullgubbar i skinkorna.

Nej. allt av det förra stycket var ljug. Här sitter jag och ljuger årets sista dag. Det gäller att välja sina stunder! Det var en gång, men den var sannerligen någon gång förra året. Eller året innan.
Jag sitter faktiskt helt still. Tittar ut genom ett köksfönster som fanns där igår och som kommer bjuda på samma utsikt imorgon. Jag sitter och firar att jag inte firar något nytt år (om jag ska vara saklig). Jag misstänker nämligen att samma dårar kommer promenera och snava runt mina och era fötter i denna stupida värld nästkommande år, var ni än må befinna er.
Oj, oj, oj, vad ledsen jag hade blivit om jag råkade läsa detta innan klockan hann slå midnatt. Eller innan nyårsdagens första brakspya regnar ner i Gustavsbergsholken. Till årets bakfyllepizza borde det ändå kännas okej…

Men till de som betyder något för mig och de för mig så säger jag: SKÅL och GUTÅR!
och så att säga, GOTT NYTT ÅR!

Nej, nu måste jag fira vidare!

På ett loft i Tyskland.

Drömde för några nätter sen att jag var adopterad till en tysk familj som hette Himmler. De hade så vitt jag vet inga släktband till den där hemska hantlangaren till Hitler.
Familjen Himmler åt frukost i velourpyjamas och den tyska tjocka gräddliknande mjölken rann långsamt ner för deras hakor.
Jag trivdes bra i min nya tyska familj, men vaknade ändå uppskakad och svetten rann iskallt på överkroppen.
Vet inte riktigt var i drömmen som det hela förvandlades till en mardröm.

Nästa gång jag vaknade var det morgon. Jag hade drömt att jag hade träffat en tysk kvinna som hette Eva (hade inget att göra med Eva Braun). Jag tror jag var kär i henne drömmen.
Eva hade jättestora bröst som hon daskade mig i ansiktet med. Hon höll mig hårt i min öronsnibb och kallade mig ”Der junge”.
På 1800-talet hade det säkert blivit giljotin för såna här perverterade drömmar.
Jag skulle precis rulla av henne underböxorna och få huvudet sönderklämt mellan hennes tyska pansarlår…när jag vaknade av en gapande och skrikande byggnadsarbetare utanför fönstret.
Morgonståndet var där som en flaggdag på konungens födelsedag medan Evas skönhet tynade bort i morgonbrisen.

Jag kände lite skam över denna inte helt rumsrena dröm, mem mest kände jag för att rulla upp gardinen och visa byggjobbaren mitt hammarskaft så han trillade ner från byggnadställningen och aldrig mera gapade i onödan.
Tyvärr var redan morgonståndet och byggjobbaren borta när jag klättrade ner från loftet.
Eva, hon var väl kvar i Tyskland…

(Efter de här två drömmarna har jag återigen börjat plugga tyska)

Bra och dåligt.

Glömde visst att skriva här. Igen.

Blev tok och blajfull i Söndags efter jobbhelgen. Tre bärs och tre gammeldansk sen sa det tjoff i skallen.
Igår tog jag 19-bussen till ändhållplatsen. Den stannade i Fredriksdal. Letade pizzeria som jag aldrig ätit på innan. Kan nu ha ätit en av mina äckligaste kebabpizzor hittills. Det var ju tråkigt. Drack bränt kaffe efter så allt var bara roulit!
Tog en lång promenad. Att tvaga bort bakfyllan. Hamnade i krokslätt och gick hela Mölndalsvägen fram till Korsvägen.

Tittar på en serie. Rectify. Sjukt bra serie om en snubbe som kommer ut efter nitton år i dödscell på grund av nya DNA-bevis.
Väldigt bra. Oerhört jämn, vilket också är bra. Den har ett väldigt lugn över sig och dialogerna spottas inte ut som kulregn som annars kan vara fallet. Bara ett avsnitt kvar. Sen får man vänta tills nästa år innan nästa säsong börjar. Det är dåligt. För då har man glömt vad som har hänt tidigare.
Det som är bra med att titta på serier är att man blir lugn och harmonisk av det. Jag blir det iallafall. Det som är dåligt med att titta på serier är att det ibland kan bli väldigt lite annat gjort.

Satan, vad kallt det var i morse när jag gick till bussen. Två jävla celsiusgrader. Fick ju nästan frostskador i öronsnibbarna.