Den äkta pajasen!

Ibland är man en pajas. Och sen är man lite mer pajas. Ibland är man sjukt mycket pajas. Och ibland är man faktiskt lite mindre pajas utan att det knappt märks.
Fast mest är man pajas!

Pajasen tycker det är värt att bli förbenad, ty då får man flabba vid ett senare tillfälle när alla står där ledsna som pappstrutar. Kanske i ett skogsbryn där trattkantarollorna växa.
Pajasen kanske boa i en plasthink i Pajasköping! Eller så sitter man hemma och äter raviolos direkt ur spannen som en riktig pajas, ja men som en liten naggande god pajas! Tänk eftrrrrr!!!
Ibland plockar man upp en luger och tänker, dig ska jag prata med! Och så pratar man som en pajas innan the blowing hole!
Hur många pajasar ryms i ett gross? Hur många kladdiga apor ryms i en kladdig pajasbur? När slår klockan tolv för en pajas? Hur många näverludar äter en pajas till frukost?

Om du känner en pajas! Var hygglig! Vält ner honom i närmsta brunn och säg att du älskar honom över smörblomma och kastanj!
Då kommer du få tillbaka!
Pajasen är aldrig sen med kärleksfulla ord:
-Men jag älskar dig som mitt egna lilla strudliga luder! kan du tillexempel säga för att övervinna hans rädsla för falskt bovete och sköjeri!
-Vad falls? kommer han svara i retur. Vill du sova i min betongbänk eller min utsmyckade pajasskänk för alltid din lilla pajasälskare? Då får jag fan ta ut hyra!

Men en äkta pajas tar aldrig ut hyra. Nej! Han glider bara med nästa pajasvåg medan han vrålar:
-Här har vi en riktig go pajas. Bära eller brista, ska vi ta en frukost hemma hos din flintiga mormor?????!!!!! Kanske hon kan visa oss en bärnsten!

Och det är detta jag menar. En äkta pajas kan aldrig få nog av kajakpaddlande och doften av Värö Bruk!!!

Ett snack med värden.

Har promenerat ändå från Kungsportsplatsen till slutet av långgatorna. Till det glödgade anus of hell… Det var någon slags hämnd. Dels för att jag var tvungen att droppa dagens rehabträning och dels för att jag käkade fläsk med löksås till lunch.

Och varför har du inte tränat då din lytte djävol?
Joo…för att när jag lade ner hodet på kudden för att bege mig in i sömnens land, då!: satte min lätt debile granne igång och tvätta. Klockan ett på natten. Va? Vem är såpass väck i roten så att man inte fattar att man inte kan tvätta mitt natten?
Väggarna vibrerar som en rumbatok. Sen stod tvättmaskinen på standby-läge och satte igång en gång i minuten fram till fyra på morgonen.

Gick upp klockan nio. Med ett svällhode ringde jag till värden. För andra gången. Jag frågade om han hade lämpat ner de där anslagen om att det är förbjudet att tvätta nattetid, som han hade lovat att han skulle göra för två veckor sen.
-Nej, det har jag inte gjort.
Jag suckade honom i örat med mulfladder som en åsna.
-Men vad fan? Varför inte då? frågade jag argt.
-Ja, anledningen att jag inte har gjort det är för att…det helt enkelt inte blev av.
-Va? undrade jag. Men snälla bara gör det nu! sa jag.
-Jag ska, svarade han som ett barn som man har sagt till gång på gång att städa sitt rum.
-Det är bara det att människor som struntar i regler är resistenta mot lappar.
Jag trodde inte mina öron.
-Gör det helst idag, för i natt vill jag sova!
-Ja jag ska… Jag väntade. Jag gör det idag!
-Bra! Tack och hej!

Vad falls? Sicken pajas! Man blir ju ledsen. På riktigt.

Därav blev det ingen sjukgymnastik idag. Men det blev fläsk med löksås. Och sen en lång och bajsnödig promenad och det Är ju nästan samma sak.

Som ni hör är allt bara fantastiskt hela tiden.
Värden och världen visar upp sin fulaste sida av sitt ruttna jag.

Ett nytt år alltså?

(null)
Drömde fantastisk när väckarklockan ringde i morse. Att jag hade tjockt svallande hår på skallen igen. Fläcken på hjässan var borta. Nu ska jag skaffa långt metalhår igen tänkte jag där jag stod framför badrumsspegeln och testande körde fingrarna genom hårbotten. Mäktigt asså.
När väckarklockan ringde var jag tunnhårig igen. Får väl kamma bak framhåret över den kala fläcken när jag har blivit 50. Om det finns något hår kvar att kamma över då.

Tisdags-blues, klockan halvsex på kvällen-blues, nytt år-blues. Jag dricker en folköl blandad med en starköl vilket borde resultera i mellanöl. Försöker skriva något vettigt här, men huvudet känns ganska tomt. Vakuumförpackad leda.
Lyssnar genom lite gamla låtar från ett band som finns eller fanns. Konstaterar att jag är en bra sångare. Alltid varit nöjd över min sångröst. Synd att den numera mestadels används till att muttra mellan fyra väggar, var jag än må vara.
Mitt bland alla de där låtarna dyker en inspelad taxiresa hem från krogen upp. Jag roade mig att spela in sådana för några år sen. Hade någon slags galen tanke att jag skulle starta en pod med fylleresor från krogen. I denna ljudupptagning åker jag med en taxichaufför som jag har åkt med förr och är min nemesis.
Direkt när jag hoppar in i bilen säger han: Den här gången skall jag vara tyst.
Under resans gång berättar han att han gillar panflöjt. På detta får han svaret att smaken är som baken. Sen berättar han att han gillar Nordman. Genast får han frågan kastad tillbaka i ansiktet om han gillar Ostman och Bordman också. Sist när det är dags att betala resan lyckas jag lura i honom att de nya 500-sedlarna som är på gång skall prydas av Eddie Meduza. Han är imponerad… Ibland är man ett geni, om än ett lite drygt sådant.
När man hör bilen åka iväg hör man mig vråla:
HEJDÅ DIN JÄVLA PAJAS!!!
Dagens första leende dök upp på läpparna.

Min mor ringde för en stund sen. Nu vet jag att min syster har fått influensa (krya på dig Siss!). Vidare vet jag även att hon använder handskar utan fingrar på gymmet. Sist berättade hon hela handlingen i Ruben Östlunds film som visas på Tv ikväll. Sen frågade hon mig om jag skulle se den… Tack du supermoderna spoiler-mamma!

Avslutningsvis: Fick för en liten stund sen likes på en dejtingsida jag är med på. För min profiltext och mina bilder. Trevligt tänkte jag och försökte gå in på människans profil. Blockad. Spam. Dock var profilbilden kvar. En kvinna som satt topless på en stol och hade kört ner vänsterhand i trosorna.
Det kan vara så här det nya året kommer fortskrida.

Ett nytt år är ju förvisso inte nytt hur länge som helst…

För att inte tala om…ska vi tala om…

Ojojoj, det blir inte mycket skrivet här asså…

Har käkat en carbonara idag. Den var så välpepprad så gommen höll på att brinna upp och tungan vred sig ur led. Tänderna ramlade ut som sockerbitar och huvudet sprängdes. Annars var den ganska god faktiskt.

Sköjade lite med Em Och Ed igår. Det var helt klart sköjigare igår än vad det har varit idag.

De två sista dagarna har byggjobbarna hållt på att färdigställa det sista på huset. Naturligtvis har det gapiga arbetslaget hållit till utanför mina fönster. Höll ärligt talat på att bli galen igår.
Min granne hade frågat varför vi inte fick djupare balkonger när de ändå totalrenoverade hela fasaden. Svaret var inte oväntat. Det var en kostnadsfråga. Alltså lite extra betong… De har restaurerat de gamla rostiga balkongräckerna genom att i stort sett slänga på lite ny färg. De är skrovliga här och där och om man tittar noga så är det små rosthål här och var.
De höll på att svetsa ihop räcket igår efter att ha satt skiten på plats. Det var uppenbart att de här byggjobbarna inte var några svetsare. En av dem stod och tittade länge på reglagen till svetsen. Sen började han svetsa. Efter en stund åkte kapen fram. Han kapade bort svetsen och så fick han börja om igen. Detta upprepades oräkneliga gånger.
Kan inte begripa hur man kan göra en totalrenovering på ett sådant halvdant sätt. Det är fan sorgligt. Ger de där räckena ett antal år, sen kommer de se lika jävliga ut som de gjorde innan. Snacka om att spara in pengar på fel sätt. Jävla klåpare och pajasar.
Innan de gick idag så målade de kanterna runt fönstren. Jag vrålade jippi och smällde till mig själv på bollarna när jag hörde hur bygghissen åkte ner för sista gången. Det här firas bäst med en cigg vid köksfönstret. När jag skulle öppna fönstret hade de kilat fast det utifrån, så nu går det inte att öppna fönstren på hela helgen.
Thänk you very muchos

När de är klara med den här bluffrenoveringen kan jag börja skriva om andra saker på min lilla bloggjävel. Känns bra på något vis.

Nu blir det pizza och på spåret.

Ajöken så att säga.

Sköjeri och junkera.

Billys pan-pizza. En sån har jag ätit på jobbet idag. Sicken amerikan-inspirerad junk.
Säkert hur giftig som helst. Det känner man när halsbrännan fräter sönder magsäcken.
I övrigt är jag helt slut. Jobbar helg. De två jobbigaste passen snart avklarade. Bara Söndagen kvar, sen tar jag ett JAS-plan till krogen och beställer in en butelj gammeldansk direkt.

Det är ju Halloween. Också ett sånt där amerikanskt påfund som har tagit sig hit från de däringa staterna.
Inget vidare firande det där heller.
Och är man trött som jag är blir man lättstressad och nervös. Och blir jag lättstressad och nervös då hoppar jag högt om jag ser en sköjarzombie eller ett spöke i plast. Lättskrämd som en gammal tant.
Tycker bättre om originalet som kallas för Alla Helgona helgen (och som ibland felaktigt brukar blandas ihop med halloween eftersom det brukar infalla samma helg), då man tänder ljus och besöker nära och käras gravar.
Sen har jag aldrig varit mycket för att klä ut mig. Det behövs liksom inte. Jag känner mig ofta själsligen utklädd till pajas så fort jag går utanför dörren och hamnar mitt i denna pajasvärld…

Och så blir det vintertid igen. Jävla dålig idé det där också(egentligen är väl allt sommartidens fel). Vi ställer tillbaka klockan en timme så vi får en extra timme av fantastiskt mörker på eftermiddagen . Det behöver vi!
Måste varit någon deppig jävel som kom idén att hålla på och tafsa på klockans visare hit och dit. Alltså inte en sådan positiv jävel som mig som aldrig skulle få för mig något så dumt.

Göran kropp har ingen tumme och Rickard Sjöbergs tänder är målade med tippex. Själv har jag inte tallat loss i sänghalmen på evigheter.
I övrigt är allt fantastiskt!

Just den här Lördagkvällen.

Det är Lördag. Jag dricker en folköl och lyssnar på vinyl. Jag är nyduschad om någon skulle kalla ut mig på sköjeri. Det är lördag och det känns halvdassigt. Orken uteblev och jag tänker att det kanske är skönast att vara hemma. Fast vad ska jag göra hemma, tänker jag sen. Kanske skulle gå ut ändå. Men vad ska jag ut och göra tänker jag sen.
Man skulle haft en kvinna,så man kunde dricka vin och pilla lite på varandra.
Livet är mer ensamt än en kvarglömd vante på krogens hatthylla.

Nu lyssnar jag på ett 70-tals band som heter Hiroshima. De spelar någon slags trallig pop/rock. De har en låt som heter ”Hiroshima” också. De trallar på helt glatt och sjunger i kör: Hiiiiiiiroooooooshiiiiiiima”. Fantastiskt glada låter de. Att just atombomben föll där.

Fick min kamera och objektiv igår. Var ute och fotade lite nattfoton igår. Fantastiskt ljuskänslig optik. Grym till porträtt också. Problemet är bara att jag inte har någon att ta porträttera. Får väl gå ut och göra fälleben på någon och skjuta bilder av bara fan när människan ligger där och krålar och vrålar ”Hjälp mig upp istället din jävlans pajas!”

Fack vad utstånkad jag blev i mitt arma lilla hodet. Tappade geisten helt. Tillåt mig klia mig i näsan med en borrmaskin. Ska jag gå och köpa mer folköl? Ska jag gå och köpa mat istället? Ska jag frosta av frysen eller göra en ansiktsmask av bacon?
Frågorna hopar sig och varken kungen eller Jesus kommer ge mig svaren.

Dra den om Sverker Olofsson hög på kokain. Nu går jag och köper ett sexpack…ägg.

Jycken i fönstret.

(null)
Det här är Rolf, även kallad Roffe. Här sitter han och håller stilen. ”Men vad är det för stollig pajas som går där ute?” ”Det var ett jävla liv på fåglarna idag!” ”Oj,oj,oj sicken sexig byracka!” ”Men var är husse någonstans?” Husse knegar så så att han bla ska ha råd och köpa lyxig hundmat till dig Roffe! Håll ut snart är jag hemma!

En date bordet bredvid.

20131105-194946.jpg
Sitter på köttbullekällarn igen. Efter mötet. Dricker en öl för att visa min aktning för fosterlandet. Skål och gutår.

Det pågår, vad jag misstänker är en date här bordet bredvid. Just nu pratar de rökning. Killen har fått för sig att tjejen röker. Det gör hon inte. Sen frågar tjejen om han röker. Han försöker sluta. Han pratar lite om rökning. Hon rör med sin tesil i tekoppen. Säger ”Jaha, på det viset.” Sen pratar de om musik. Han lyssnar alltid på musik på verkstadsgolvet, vilket jag antar är hans jobb. Han får köpa nya hörlurar var tredje vecka för att han svetsar sönder hörlursladdarna. Hon plockar upp tesilen och börjar röra i tet igen. Sen går han också och köper en kopp te. Nu pratar de om böcker. Hon berättar att hon helst läser självbiografier, som är väldigt tragiska. ”Jaha?” Säger han lite ansträngt. Sen berättar han att han läste en biografi om Michael Jackson, och att han tröttnade efter femtio sidor. De växlar över ämnet till film. Hon sätter på sig sin kofta och säger att hon kan inte minnas när hon såg en bra film senast.
Det är svårt att säga om det går bra för dem eller inte.
Tror aldrig jag har varit på en date med tekoppar på bordet. Jag är ju ens inte vidare förtjust i te. Tycker man blir torr i käften och kissnödig. Öl känns såklart lite mer avslappnat. Med viss reservation för att man inte bör hälla i sig som en ohämmad dåre. Då kan det sluta med att man tycker damen i fråga som sitter mitt emot är helt plötsligt är helt förtjusande och hon får plötsligt bråttom hem. Eller att man efter några för snabbt svepta glas tappar fokus på att man är ute på date och blir en tjosanartad pajas som har hittat någon slags ny ölbuddy.
Nu går han som är ute på date här och kissar. Det är ju det jag säger. Te är kass.

Bio Roy: The Doors, Hollywood Bowl 1968 och varför just jag?

Jag var på Bio Roy igår. På något så fantastiskt som The Doors spelning på Hollywood bowl 1968. Konserten visad i sin helhet för första gången i historien. Närmare en verklig upplevelse än så är väl svårt att komma. Grymt tryck i ljudet och närvaron på scenen var total. Tydligen var det här den enda visningskvällen vilket så klart gör det hela lite bättre. Innan konserten visade de en kort nyinspelad dokumentär om spelningen. Man fick reda på lite rolig fakta. Till exempel att de hade lyckats hyra femtiotvå förstärkare vilket var rena storhetsvansinnet på den tiden. I slutändan hade gitarristen och keyboardisten bara lyckats använda varsin låda. Troligtvis visste man inte hur man skulle koppla ihop dem.Vidare hade Jim Morrison tagit syra innan spelningen. Troligen av nervositetsskäl då de aldrig spelat för 18000 människor innan. Bandet kände inte igen hans nyckfullheter på scenen riktigt. Ibland så kunde man se hur de tittar på varandra undrande när Jim böjer sig och letar efter något som inte finns där på scengolvet. Denna syraanekdot kunde jag känna förtog lite av känslan. Man hade klarat sig utan den eftersom biopubliken verkade sitta och tänka på det ganska mycket. Skratta åt någon som beter sig som en halvpajas på scen. Fånigt av mig kanske, men fokuset blev lite skevt… I övrigt var det en grym upplevelse, om det inte hade varit för … som förstörde 50% av känslan. Nämligen…

Jag frågar bara: Varför, alltid: WHY ME????
Biosalongen är full av lurviga gamla fantaster, uvar och rävar. Ingående musikfreaks som varit med på den tiden när det begav sig. Stolen bredvid mig är tom. Tio minuter in i konserten, efter att en 20-årig donna bredvid mig suttit och viftat och gestikulerat rumlar en grabb in på vår stolsrad. Tilläggas bör att en sån här visning är ganska krävande och kräver just en viss närvaro om man ska få ut något av det. Det är ju knappast en spelfilm med ständig pågående handling i. Och kommer man tio minuter sent så tror jag inte man är direkt genuint intresserad, jag vet inte. Vi släpper in honom under diverse suck och stön. Tyvärr har jag rätt. Jag har plötsligt fått biografens största idiot bredvid mig… och jag känner: Varför alltid jag? Han sätter sig direkt och pratar (inte viskar) med sin flickvän. Skrattar och vrider sig i stolen. Sen börjar han knäcka bärs efter bärs. Min närvaro inom vad som utspelar sig framför mig riktas istället i ilska mot vad som händer bredvid mig. Han är lugn i fem minuter. Precis lagom för att jag återn ska hinna sjunka in i detta historiska ögonblick. Han knäcker en ny bärs. Babblar och vrider sig. Jag tittar mig runt omkring. Gungande huvuden och koncentration råder i hela lokalen. Så varför jagjust jag? Eller han just bredvid mig? Det finns 175 platser och just bredvid min hamnar ett helvetesmongo. Jag blir mer och mer irriterad. Retar upp mig. Och får därmed svårare och svårare och säga till honom. Jag vet nämligen att vid det här laget kommer jag fräsa något åt honom på sämsta otrevligaste sätt. Vilket i och för sig är helt jävla befogat. Problemet kommer dock bli att jag inte kommer kunna koncentrera mig och troligtvis sjunka in ännu sämre efteråt, eftersom jag troligtvis kommer att sitta och tänka på vad jag egentligen sa, om det inte var lite väl grovt osv. Därför låter jag bli och hoppas istället på att han kommer hålla käften snart. Vilket naturligtvis inte sker. Sicken jävla rävsax. Det värsta har jag sparat till sist. Varje gång Jim Morrison säger något roligt eller någon dikt dyker fram i ett improvisationsparti börjar han fnissa. Det är ett äkta flåsigt, enerverande beavis & butthead-fniss. Ett klockrent fniss från någon som är riktigt pårökt. Jag håller på att gå sönder. Men när The End dyker upp som sista nummer lyckas jag ändå falla in i hela njutelsen. Den versionen från det här giget har jag på platta hemma och har lyssnat på oräkneliga gånger. Det är lätt den bästa version på The End som finns.
Efteråt ute, längre ner på gatan ser jag den jäveln. Jag funderar på att gå fram och knyckla ihop hans glasögon. Kanske ge honom en riktig svingande smäll i magen, men jag går bara förbi med The Doors och hela hollywood bowl svingande i min skalle.