Torsdag 24/4-2014 i dagboksform.

Har precis tagit mig ut i den totala verkligheten.
Varit hemma hela dagen. Skulle egentligen gått på en jobbkurs – ergonomi.
När jag vaknade i morse var jag helt död. Dessutom hade jag rygg och magvärk. Ryggvärk av jobbet som jag kände av igår. Då kan man ju inte gå på ergonomikurs. Det är ju bara för ironiskt. Ett levande bevis på hur dåligt mitt jobb är för kroppen.
Gick och la mig igen. Vaknade halv tolv igen. Vem är jag? Ingen svarade. Ens inte jag själv.
Gick upp och käkade frukost. Hårt bröd med ost, som en bonne från Småland. Drack kaffe på balkongen. Svettades. Gick och la mig på soffan. Man blir ju alldeles slutkörd av att dricka kaffe på balkongen. Funderade på att ta hand om mig själv (vem skulle annars göra det), men började tänka på hur gör djur(?), så det uteblev.
Började dammsuga garderoben. Andra gången efter malattacken. Tänkte att det kunde vara bra för ryggen. Det verkade som det, för plötsligt var ryggvärken borta. Hängde in alla kläder som har varit nedfrysna och som sen har fått pryda halva vardagsrummet i svarta sopsäckar (är det här vidare intressant förresten?).
La mig ner och vilade lite. Man blir ju helt urvriden av att städa garderob. Funderade på att…hur gör…
Började bli hungrig igen. Det kan man alltid räkna med att bli. Förr eller senare. Värmde upp en portion av den där LAGADE mästerkocksrätten som jag berättade om igår. Värmde var kanske underdrift. Brände är närmare sanningen. Eller åtminstone ostytan. Den var mörkbrun. Rätten var lika smaklös som sist. Nej förresten, den smakade bränd ost. Alltid bättre än ingenting.
Resten av dagen kan kvitta. Jag öppnade lönebeskedet, kliade mig med pastasleven på ryggen, tog en dusch, en till kaffe på balkongen, sorterade strumpor, dammsög resten av lägenheten, satt i garderoben en stund. Funderade på att dra näven genom balkongdörren. Kunde va sköj och lite annorlunda. Lät dock bli…

Nu sitter jag alltså här på en uteservering på andra lång.
Själv, me myself and I, allena, ensam för hilviti. Ja ni fattar säkert. Skulle druckit några öl med Emma, men hon hade blivit sjuk. Lite sällskap skulle inte suttit fel. Själv är jag hemligt sjukskriven i hodet. Det är oproportionerligt stort för tillfället. Det krymper nog snart.
Har bara druckit en halv öl sen jag kom hemifrån. Troligtvis kommer jag dricka upp den och beställa en… oj nu gjorde jag det. Beställde en till alltså. Helt plikttroget. Och där står den. Gul och finer. Ikväll blir det inga tjugoelva öl.
Det vet jag till 100% helt obestämt.

Jag älskar världen. Nästan hela tiden…

Inlägg No. 1000

Idag är jag på jättedåligt humör. Det bara kom över mig som en våt kofta. Känner att det att varit helt rätt att supa ner sig och sen lägga sig på spårvagnspåren och bara vråla i ursinne. Inget bra med andra ord. Vet inte riktigt vad det kan vara. Kanske fick jag chans att bli arg när magvärken släppte. Kanske är jag trött på pastaslevar på sängloftet och att det spritter i benen när jag ska sova. Kanske blev jag bara trött på min livssituation eller kanske behöver jag knulla.
Tänker på en textfras jag skrev för ett tag sen som aldrig användes: ”Satan is a whore. Wears a tacky dress! God is a hooker. Wears nothin at all.”
Inte helt dålig. Inte helt bra heller kanske.
Just nu i denna stund, idag, är jag glad att jag inte har en tjej. Hon hade tyckt att jag var den tråkigaste och rostigaste gnällhög som hade uppfunnits i vår slaktade samtid. Brrrr….

Sitter på Bishops arm vid domkyrkan och dricker en bärs efter att ha puttats, knuffats och buffats runt i nordstan som en säck gammalt mjöl mitt bland en miljon andra fähundar. Tonårstjejer är nog värst. De gapar och fnittrar och lägger av tjut i ens öron och springer slalom mellan ens ben och själ. Sen är det dem som bara står i vägen mitt i gångarna i affärerna och blänger och funderar på om en banan föds rak och blir mer krökt med tiden. Sen är det dem andra. Sen är det jag.

Var på Åhlens och köpte hörlurar. Sådana där man stoppar i öronen (eller i rimpen om man nu tycker det är vitsigt). Eftersom jag har väldigt stora hål i mina öron trillade de såklart bara ur. Det var någon slags späjsig modell som skulle passa till ALLA öron. Detta skröts det väldigt mycket om på förpackningen. Nåväl allas öron utom Johans, för i hans öronhålor kan man pressa in clementiner utan problem. Naturligtvis var skitförpackningen plomberad. Numera är plomberingen bruten och naturligtvis kommer jag inte få byta dem.
200 spänn rakt ner i Växjösjön. Och att köpa grisa i säcka. Lite som att köpa en bil utan att testköra den eller köpa ett par braxor utan att först få prova om man ser ut som Gais Åke feskarböxa eller Håkan Hellström i dem. Ja, ni fattar säkert.

Försöker mest prata eller skriva bort mitt usla humör. Kan kanske känna att det hjälper lite. För varje ord jag skrivit har dock en huvudvärk istället börjat tillta. Rätt självklart på något vis, eller hur? Och snart tröttheten. Och sen piggheten någon gång i natt där man ligger på loftet med sprattlande ben bland pastaslevar och gamla strumpor.
Detta är faktiskt inlägg nummer 1000 som jag skriver sen jag startade denna yx och gloria-blogg. Det känns ju ändock smått fantastiskt eller nåt.
Självklart slår även detta inlägg an i samma hurtfriska, råpositiva Gunde Svan-ton som alla andra inlägg på denna blogg.

Jag älskar världen!

Spring i trappen.

Det är en jävla soppa här. Alltså i min trapp. Alltså dagtid. Ett evigt spring och slamrande i dörrar. De håller på att spola stammarna i huset. De måste ha fri tillgång till alla lägenheter från klockan åtta på morgonen. De är väl spolargubbarna. Anledningen var tydligen när jag frågade en av gubbsen, att de måste hålla koll så det inte svämmar över i någon lägenhet. Det kan betyda att när man tar en dusch eller sitter på muggen och trycker på så kan det helt plötsligt springa in någon dåre i lyan och slita upp toadörren och kolla så man inte har drunknat i en översvämning. Det hela känns ganska stressande. Ska tydligen hålla på så här i två veckor.
Jag gick ut och käkade lunch istället. En biffpasta med pepparsås. Det var fan det mest peppriga jag har smakat. Svetten rann från hårbotten och ner över fejset. Jag fick lämna tillbaka den efter två tuggor och frågade om sköjarkocken kunde mena allvar. Servitrisen gav mig en fisksoppa istället. Sjukt god, men tjock som en sås så man undrade var riset var någonstans.
Jag har en snickers i fickan. Den ska jag äta snart. Sen ska jag klia mig på ryggen med min pastaslev och till sist se två avsnitt till av Breaking bad.
Sen är det fan inte mycket att be för.