De där stunderna.

Fantastisk tomatsås på den här pizzan jag åt för en stund sen…tänkte jag.
Den smakar som pizzan gjorde när jag var liten:

Och den där osten som var mjuk och hängde i strängar. Man rullade och rullade gaffeln men osten tog aldrig slut.
Med oreganosmaken som gjorde att det smakade pizza.

-Det här smakar som i Italien, sa farsan.

Det var lyx och värme
de där gångerna man åt pizza på en riktig pizzeria eller
kinamat ute på en kinarestaurang med familjen.

Den invandrade maten från ett främmande folk som jag ville veta mer om.
-Berätta mer pappa!

Det smakade som himlen öppnade sig.
Och att sen titta in i sin mammas och pappas
ögon i en liten evighet
med sina små ögon
och önska att man kunde vara kvar där
i evigheter.
För att allt kändes som det skulle vara.
Egentligen.

Den där smutsiga heltäckningsmattan
föreföll
som en utrullad
röd matta
och som sen ledde rakt in i templet
med italiensk deg.

Eller rakt in i
palatset med de
friterade kinesiska räkorna
badande i en sötsur sås och
en stund som
kan tänkas vara
min lyckligaste tid i
min barndom.

Som den lyckliga familjen
där alla bara kramades
och allt
plötsligt var fantastiskt
och där problem
aldrig existerade.

Där jag ville stanna kvar i
ett litet
eller mycket större
för alltid.

För alltid.

Att vända på dygnet.

Helt slut ikväll. Som man bäddar vänder man oftast liten tuva om och om igen. Har gått upp mellan sju och åtta även fast jag har varit ledig. Vänt på dygnet som om jag hade ett sju till fyra jobb. Varför vet jag inte riktigt, men jag sover bättre. Tänkte jkanske att det var sköj med lite variation. Tar nog i och för sig inte så lång tid att vända tillbaka dygnet. Räcker egentligen med en sen utekväll så är det klippt.
Har inget mer att säga. Har ätit en pizza med helt sjukt mycket vitlök på. Tror min andedräkt kan döda för tillfället.

Söndag, Vecka 41.

Söndag (om jag inte har misstagit mig). Pizza på Kellys efter tre avsnitt av ”Orange is the new black” och en fotopromenad på chalmersområdet.
Inatt drömde jag att jag raderade minneskortet till kameran utan att ha sparat bilderna och att toadörren slets upp av en snygg tjej när jag satt och sket. Det var en mardröm, och när jag vaknat tänkte jag att det var min vanliga otur som hade spelats upp, sen somnade jag om.
Undrar lite hur den här söndagen hade sett ut om jag hade haft en tjej.
Vi kanske hade tittat på samma avsnitt som jag gjorde idag. Tagit en promenad och ätit pizza på Kellys. Hennes pizza kanske hade varit vegetarisk… eller inte. Jag hade tagit en Caruso med färsk vitlök likt förbannat, som jag gjorde nu. Förhoppningsvis hade vi knullat mellan varje avsnitt av serien. Före och efter pizzan och under promenad hade vi hållit sönder hand. Under varje avsnitt hade vi legat sked och kramats, om vi nu inte hade bråkat eller varit sura på varandra…
Nåväl, me, myself and I råkade äta upp hela pizzan alldeles nyss. Resten av ölen verkar också slinka ner utan problem.
Kanske är jag av bottenlös art. Dags att gå hem. Kanske en snygg tjej sliter upp dörren om jag sätter mig på dass och väntar…

En getingsvärm, en trut och ett slagsmål.

(Skrivet i torsdags.)

Från min dörr till den där bärsen jag skulle ta som nu visserligen har förökat sig till tre hade jag minst sagt en spektakulär resa…
På min gata, på väg till bussen hamnade jag i ett plötsligt krig av getingar. Först trodde jag det var flugor. När jag sen hade en geting i ansiktet och hörde det trötta buzzande ljudet förstod jag att jag var i mitten av något. Sekunden efter kom det ut ett trettiotal getingar till från en sånt där rektangulärt, räfflat fläktuttag i väggen. Inget bra för extremt getingrädda Johan. I vanliga fall brukar armarna flyga upp och fäkta i rekyl. I hotande situationer brukar ju det logiska tänket ta över. Långsamt, väldigt långsamt vred jag mig på stället helt åt andra hållet och började gå långsamt. Efter tre steg flög skocken förbi mig. Hade jag börjat springa hade jag först haft en svart svans efter mig och sen sett ut som Herr Lepra! Ja, herrijävlar!

Efter att ha stått på busshållplatsen och neggat två bussar som var smällfeta med smällfeta hooden tog jag en tom buss i en helt annan riktning bara för att slippa klunga och pöbel. Jag satt där och tänkte på vansinnessvärmen och att jag kunde varit inlagd på getingsticks-avdelningen på sahlgrenska.
Plötsligt fick jag syn på en raggig pippi av modellen större.
”Det var mig en vidrigt uppumpad trutjävel” tänkte jag.
”Men för bövlars! Vad har truten för konstig grå flaffa i truten?”
Tro det eller ej, men den bar runt på en död råtta i truten. (Vid just såna här tillfällen kan jag förstå att det kan verka som sanningshalten på min blogg svajar mellan varven.)
Trodde hur som helst att trutars specialite var fisk och kanske i andra hand pizzakanter och halvätna hamburgare… Men döda råttor?

Mina öron lystrades plötsligt till ett samtal som pågick sätet bakom mig. En son som troligtvis gick i lågstadiet satt och berättade för sin mor om sin skoldag…
”På förmiddagen var jag i slagsmål. Först brottade han ner mig. Sen brottade jag ner honom. Sen slog jag honom i magen. Sen reste vi på oss. Då började han knuffa på mig. Då slog jag till honom med en knytnäve i ansiktet så han började blöda. Sen började han gråta och sprang för att skvallra till fröken. Då gjorde jag fälleben på han igen så han ramlade.”
Mamman svarade bara ”Jaha? Jaha? Jaha?” hela tiden. När sen mamman frågade vad de hade gjort efter lunch berättade sonen att han och hans klasskompisar hade busringt till 112 och sagt att skolan höll på att brinna upp.
Just detta blev mamman väldigt upprörd av. Så klart. Hon sa till sin son att aldrig mer göra så och att han kunde hamna i fängelse väldigt lång tid om han gjorde så igen. Fängelse ville ju inte sonen hamna i så han lovade att aldrig mera göra om det.

Sen reste jag mig upp och klev av.
Nu har jag hunnit dricka upp min tredje öl.

Värmen.

Tillbaks på jobbet igen. Glad åt alla som får vara ute i det fina vädret. Lite trist kanske att den riktiga värmen kom exakt när min semester är slut. I den här lägenheten är det varmt. Jävligt varmt. Lite som att sitta i en pizzaugn. Man är pizzan som gräddas. Jag blir slötänkt i hodet. Personligen önskar jag att det regnade och att det var knappt tjugo grader.

I Kina är det tydligen 45 grader. Hur grejar man något sånt? Folk badar i vattenpölar och kryper ner i frysboxar som går i baklås.

En svinigt kall öl nu, eller ett svalt dopp hade suttit som strumpan på foten.

Jävlar vad det rinner i pannan.

Tillbaks ute i världen och lite tankar i salig röra.

Jag är tillbaks ut i världen. Jag dricker en öl på Landala torg. Försöker intala mig att jag är friskare än vad jag är. Genom ett öppet fönster mitt på torget dånar musik som jag aldrig skulle sätta på i min egen stereo. Mellan varven hör man en röst gapa i tokvansinne: ”Kom igen då!!! Nu kör vi!!!” Det är friskis och svettiga svinis musiken kommer ifrån. De flesta under 60 skulle säkert tycka det är jättetreeevlit att få massa musik dånande över sin fredagsöl. Nåväl, inte jag. Jag är en avig jävel och tillbaks ute i världen. ”Koooom igeeeen nuuuu, rör påå det där jäääävla squaaaat-arslet!!!”

Tänker att man tänker oerhört många tankar när man är ensam mellan fyra väggar i för många dagar i streck. Tror på Buks tes att det kan vara rent skadligt att tänka för mycket. De flesta människor verkar på något vis vara överens om att man inte ska se tillbaka på det som har varit. Jag gillar att reflektera. Att se tillbaka. Från då till nu. Det kanske är skadligt. Då må jag vara otroligt skadlig för mig själv. ”Dont look back in anger” sjöng väl Oasis på nittiotalet. Det kan jag halvköpa. Trots att det kan vara svårt ibland. ”Titta inte tillbaka, det finns ingen framtid där” var ett citat som dök upp i Tom Alandh-dokumentären om Ingemar Johansson som gick på TV idag. Det verkar helt enkelt vara en dödssynd att reflektera, se tillbaka eller gud förbjude ångra ett beslut som man tog någon gång tidigare i sitt liv.

Efter all TV igår såg jag sex avsnitt av Weeds. Gillar serien även fast den ibland är ganska ojämn i handlingen, och ja det har varit samma manusförfattare till alla avsnitt hitills om nu någon trodde att det kunde vara orsaken. Roligast är karaktärerna. Känns faktiskt enormt starka och trovärdiga.

Har även och slutligen funderat varför jag hatar måsar så mycket. De är gapiga och oharmoniska och råffar åt sig som svin med vingar. Såg en mås som formligen tuggade i sig en kvarts lång pizzakant i ett sug. De utmärker sig på samma sätt som äckelgrisiga människor på avenyn en fredagskväll. Man kan jämföra måsar med en viss typ av människor. De som är allmänt störiga, oharmoniska och ska höras mest. Jag har kommit på att jag gillar duvor. Otroligt lugna och laidback. De går runt och pickar. Har ett ganska trevligt och kurrande läte. Det ser ut som de tager dagen som den kommer. Om jag hade fått vara en fågel, så hade jag valt att vara en duva direkt.

Alla intryck den här veckan har sugits in från TV. Tur att jag ALDRIG tittar på reklamkanaler.

Mås och duvpratet har jag kommit fram till alldeles själv.

Rapport från en miljöskadad man sittandes på sejdeln reflekterandes över om jorden är sne, skev eller platt.

Sitter på sejdeln och andas ut efter en vansinning jobbhelg. Det satte sig en göteborgsvarvetlöpare vid mitt bord. Från en annan ort. En annan planet. I vårat land. Planeten nämner jag inte för att jag inte vet. Planet säger jag bara för att han var lite skum. Jag själv var raka motsatsen till den goa götlaborgaren. Småbutter och gloendes på hans pizza. Undvikandes honom. Jag blir ju sån när jag har jobbat en hel helg och lika mycket befunnit mig i total mongomiljö.
Hur som helst för bövlars jävlar… Han var smal som en sticka denna löpande löpare. Han tryckte in pizzan i käften som en förvildad skitkorv. På fem minuter var pizzan borta. Efter pizzan sänkte han två stora stark på tio minuter. Viljen sjöman! Jag mådde lite dåligt när jag tittade på honom. ”Där blir ett bord ledigt”, sa jag. Det blev det och jag satte mig där. Jag beskådade honom på avstånd. Nästa gång jag vände min blick mot honom var han försvunnen. Han hade väl sprungit tillbaka till Sundsvall.
(Har märkt att man blir jävlit märklig av mongo miljö. Därav det här totalmärkliga inlägg. Om jag har verkat nedlåtande mot pizzaätande löpare ber jag om ursäkt. Ni kan antingen skicka mig gamla pizzor eller rykande skitkorvar, förutsatt att ni har min adress…)
Vissa reser flera mil för att springa ett lopp. Det är helt okej för min del, bara helt utanför min värld.

I övrigt har jag sovit alldeles för lite sista tiden, ätit pizza alldeles för sällan och inte knullat alls.

Det som inte tar död på en… ähh, tar inte död på en. Ja va fan….

Jag ljuger och kompenserar sen lögnen med sanning.

De sista meningarna i det förra inlägget är rent ljug. Alltså när jag berättar vad jag har tagit bilder på. Är tvungen att erkänna det nu, eftersom det var min bästa polarkompis i malmö som hade frågat i kommentarsfältet om jag inte kunde lägga upp några av bilderna. Det kan jag ju inte. För de finns inte.
Tänkte kompensera det hela genom att lägga upp en bildserie nu istället. Dock inte fullt lika fantastisk som ”ljugbilderna” hade varit.


Så här ser jag ut när jag funderar. Just nu funderar jag ganska mycket. Bland annat över att fylla fyrtio. Laddade ner en betaversion av ett bildbehandlingsprogram (testversion innan den helt färdiga versionen utkommer) för några dagar sen. Så känns min existens lite grann. Som en betaversion. Det kändes okej när jag fyllde trettio. Då sket jag i vilket och knäckte en bärs till. Jag anade inte att livet skulle springa så fort. Det gör det. Inget är för sent. Jag är bara lite sen. Till bussen. Och ibland till livet…
Toapappret som står på bordet är inget runkpapper. Det används till att torka sig runt munnen efter pizzan eller köttfärssåsen. Saltkaret som står där är inte till för maten. Det strör jag på ollonet. Det ger tur i kärlek. Eller var det bakom sig man skulle kasta saltet? Eller var det när man ser en svart katt? Eller var det en svart katt man skulle kasta bakom axeln när man snubblar på ett saltkar? Ja, vad fan vet jag?


Det här skivomslaget står längst fram i en utav mina sju vinylrader. För att väcka kommentarer när någon ser det och är och hälsar på. Men det är det nästan aldrig någon som är. När min mamma såg det sa hon ”ush då!” När min syster såg det sa hon ”oj då”.


Här är mitt kylskåp. Vin eller bärs till pizzan? Eller bara vin och bärs? Fanns väl någon programserie för längesen där de gick hem till kända figurer och lagade ihop något fräsigt av deras junk i kylskåpet. Om jag nu hade varit känd hade de bara behövt plocka ut grunkerna från kylskåpet och sätta sig äta upp skiten under tystnad. Kanske det var så det var. De kom hem till Skara-Bert och hittade bara semlor och princesstårta och insåg att de fick lägga ner hela programidén.

That’s it boy!

Pizzamatematik

Efter att nu morsan käkat sjukhusmat en tid, började hon igår helt lyriskt prata om pizza. Sjukhusmat är ju inte direkt känd för att bränna upp smaklökarna. Idag skulle syrran ta med en pizza när hon hälsade på morsan. Kan se euforin framför mig som måste ha utspelat sig.
Själv har jag ätit minst två pizzor i veckan de senaste fem åren. Förutom de två sista månaderna då jag dragit ner till en i veckan. Stort. Räknade ut igår att det blev 520 pizzor. Allt för en ringa summa av 41600 kronor. Om man hade bakat ihop alla 520 pizzor till en enda pizza kunde man kanske baka in hela mitt hyreshus i deg. Kråkfest… Ett inbakat hyreshus tack! En hyreshus special tack, med extra mycket kebabsås, ja inbakad för djävulen!
Skulle man räkna ut hur många öl jag druckit sen 1998 då jag flyttade till Göteborg och vad det kostat skulle jag nog bli en kristen absolutist (funderar på om man ska ta en bärs ikväll.)

Sist vill jag bara säga att jag har en ny idol. Min morsa, för att hon är den starkaste kvinna jag har mött