Sådant händer ibland eller man kan inte ha flyt jämnt.

Hade en dålig start på morgonen i Onsdags. Allt för att jag var tvingad att gå på något slags drop-in möte hos arbetsförmedlingen på förmiddagskvisten. En av mina enda lediga dagar i veckan efter att ha jobbat helg och tagit på mig extra pass i veckan. Varför gör man så mot sig själv? Typiskt exempel på destruktivt beteende…Nja.
För svagt kaffe, snubbla på dörrtröskeln och kesomackor som hamnar upp och ner. Ett och ett annat flygande könsord och en självklar nysattack. Vardagsmat. Och så den där skitnödigheten som uppenbarar sig som en knuten näve som borrar sig genom tarmarna efter en halvkopp kaffe.
Där satt jag och tänkte på våren som kommer komma någon dag, när jag torkade mig i rumpen. Vid 44-års ålder borde man klara av två saker samtidigt. Särskilt om vi pratar om en rutin som man lärde sig att utföra långt, långt innan man blev vuxen, alltså att torka sig i stjärten…och kanske kunna tänka på annat samtidigt.
Torka, vika papper, torka, slänga papper. Ta ett nytt papper, torka, vika, torka…
Där gick något snett. Ett papper som vecklade upp sig. Dansade iväg lite. Men med min fantastiska motorik smiter inte något dasspapper iväg från mina pianofingrar. Smack! Där satt det. Fastkletat på skinkan…
Bajs på vänster skinka. Att torka sig ren från förnedring med fuktigt och torrt papper. Att ta en oplanerad dusch och duscha och löddra och tvaga bort förnedringen som en mycket gammal människa. Som minns hur det kändes att bajsa ner sig i skogen när man var en liten pöjk. Och i stunden skyllde jag naturligtvis allt på arbetsförmedlingen.

Jag hann precis till bussen. En ledig plats fanns tillägnad till mig. Ny, fräsch och renare än en nyss uppackad, vakuumförpackad ros satt jag där och tittade ut på världen som jag älskar så enormt.
Efter några minuter kände jag att jag frös om den otursförföljda rumpen. Det var ett jävla kallt säte. Efter en liten stund till kände jag hur fukten trängde in i kalsippen.
-Men vad fan!? morrade jag för mig själv. Tillräckligt högt för att mina närmsta medresenärer skulle vända sig och glo på mig. Jag kände försiktigt med handen. Sätet var dyngsurt, och det här var inte en av dagarna då det regnade ute.
Sätet mitt emot var ledigt, så jag kastade mig över där och trängde mig ner bredvid en kvinna. Hon sneglade på mig som om mina hjärnceller låg huller om buller i skallen på mig. Jag försökte förklara för henne om sätet och hon log tvingat samtidigt som hon tittade bort.
Nyduschad, rena kläder. En fuktig och knottrig röv och förnedrad av gud vet vad för sorts vätska. I den här stunden glömde jag skylla allt på arbetsförmedlingen.
Vid nästa hållplats klev en äldre herre på. Han var på väg att sätta sig på sätet. Medmänniska som jag är ropade jag i panik:
-Neeeej, sätet är vått!!!
Han tittade på mig med uppspärrade ögon och gick längre fram i bussen.

Väl på arbetsförmedlingen stod jag framför en ledsen norrlänning till platsförmedlare. Han hade långt hår och glasögon. Kalaskula och rutig skjorta. Han var allt annat en käckheten själv. Han klagade på arbetsförmedlingens slöa datorer och undrade om jag trivdes på mitt jobb. Jag sa att min eufori över att kliva upp och gå till samma jobb efter elva år var lite smått dämpad. Han verkade förstå mig på den punkten. Han tipsade om något seminarium som han inte verkade tro på själv. Jag lämnade hans ledsna uppsyn och kände mig inte helt munter själv och fukten i kalsongen hade börjat torka in i…

Resten av dagen flöt på fint utan minsta missöde. Lunch på Hops. Två bärs till efterrätt och skinkorna verkade hyfsat nöjda över att…vara skinkor och sitta där de satt.
Senare på eftermiddagen gick jag på bokrean med morsan och gjorde några fina fynd. Efteråt hamnade vi på Köttbullekällaren. Öl, pizza och öl.
Min skomakarvän Erik hörde av sig. Han som brukar besöka samma kineseria som mig och som jag berättade om här på blogga för ett tag sen. Just denna kväll hade han frångått sina kineseriaprinciper och satt sig på Dubliners. Det var alltså okej att träffas då. Och jag var ju ändå i närheten…och jag är ju aldrig omöjlig.
Vi kom på att vi faktiskt inte hade druckit bärs med varann på flera år. Med detta konstaterande som grund tyckte vi nog ”omedvetet” att vi kunde fira detta lite extra, med några extra öl för mycket.
Där satt vi. På Irländsk pub och hade trevligt när trubaduren uppenbarade sig från ingenstans och sa:
-Hejsan, hejsan! Jag tänkte spela några godbitar.
Själv tycker jag trubadurer på krogar kan vara något av det mest deprimerande som finns. Ingen lyssnar. De bara finns där som en fuktig disktrasa på en skinka.
Vi stod ut ungefär tre låtar. När han sen gav sig på Amy Winehouse:s ”Back to black” hade jag fått nog. Vi bestämde oss för att gå någon annanstans.
Jag besökte pissrännan innan vi gick. Det gick vägen helt utan någon olycka, vilket gjorde mig misstänksam.
Jag drog upp kalsong lite extra efter att jag hade dragit åt skärpet i byxan. Ett trött och ritshigt ljud hördes. I mitt käcka och gladlynta tillstånd hade jag ryckt till i kalsippen lite väl hårt, vilket resulterade i att den sprack längs hela linningen. Varför blev jag inte förvånad?
Jag skrattade högt åt eländet medan jag tvättade händerna. Naturligtvis var både tvål och handdukar slut. Vad annars?

En halvtimme kvar på dygnet. Imorgon är en ny dag, vare sig man vill eller ej. Full av möjligheter, skrämmande nog, tänkte jag där jag stod och skakade av händerna.

Potatis, utslag och Arbetsförmedlingen.

Har precis dammsugit på jobbet som en ROT-RUTARE. Kokar även potatis. Det har nog aldrig hänt innan. På jobbet alltså. Överkokade dem. Naturligtvis.

I förra veckan hade jag ett utslag på kinden. Nära näsan. Lagom till att det försvann har ett nytt utslag blommat ut mitt på magen. Tänker att det är ett och samma utslag som flyttar runt på kroppen. Något slags kringflackande nomadutslag. Nästa vecka kanske det uppenbarar sig i ena armhålan.

Ska till arbetsförmedlingen imorgon. Har en grunka på g. Sist jag var där fick jag reda på att det inte heter platsförmedlare längre. Det heter arbetsförmedlare. Jaha?
Vanligast är att man går in på Arbetsförmedlingen med något av en tung suck hängande i lungorna som vill ut. Oftast när man går ut därifrån är sucken utpuffad. Man känner sig nerslagen. Ett gigantiskt huvudbry utspelar sig. Ofta brukar man skaka på sitt huvud för att förstå sig på dåraktigheterna som människan mitt emot en kastade ur sig.
Man blir inte klok på det.

Ett samtal från arbetsförmedlingen, ett vibrerande hode och ett besök på Mölndals sjukhus.

Jag sitter och dricker en öl på Vasagatan och tittar ut på regnet. Det ösregnar. Jag letade efter en deprimerande sylta som man blir glad av. Hittade ingen. Så nu sitter jag på en pigg sylta som man blir ledsen av.
Har varit med morsan på Mölndal sjukhus idag för kontroll efter hennes ögonoperation. De sprutar in någon florerande vätska för att se om ögat ser bra ut. Efteråt är tydligen synen grumlig och man ser knappt något. Det är där jag kom in i bilden. Så hon inte hamnar på någon sjaskig bordell i Tranås av misstag.
Och sen ringde ju arbetsförmedlingen i förmiddags. Jag hade glömt att skicka in min aktivitetsrapport. Då ringer de fort av bara fan. Jag sa att jag hade jobbat så mycket så jag hade glömt bort att fylla i den.
-Det är ju en jättebra anledning, jag antecknar det här, sa hon.
-Gör det, sa jag.
Hon sa att det fanns 144 personliga assistent-jobb att söka för tillfället. Jag sa att om hälften av dem bara sökte en kvinnlig assistent så finns det bara 72 personliga assistent-jobb kvar att söka. Jag lade till att om hälften av dem har som krav att man är icke-rökare, så finns det bara 36 personliga assistent-jobb kvar.
Hon började läsa upp jobb som kunde passa mig.
-Här är ett till exempel. Oj, nej, de sökte bara kvinnliga assistenter.
-Oj, vad synd! sa jag
-Här är ett annat. bla, bla, bla, bludderi, blubberi, bubbliri, oj, de sökte icke-rökare.
Det gick inte så bra för Inga-Lill, platsförmedlare, trots att hon verkade rätt hygglig. Hon sa till mig att hon skulle maila mig några jobb. Jag tackade så vänligt jag kunde. Innan vi lade på sa hon:
-Vet du vad som är väldigt bra Johan? Om du sätter en lapp på kylskåpet med texten: Obs! aktivitetsrapport, så glömmer du inte bort den nästa gång du ska breda en macka eller ta ett glas mjölk!
Jag sa till henne att jag tyckte det var en jättebra idé. Samtidigt tyckte jag det var lite märkligt att hon kunde veta att jag breder smör på mina mackor och att jag lagar mat lika ofta som jag stickar raggsockor. Hon hade dock fel om mjölken.

Slog precis hodet i dörrkarmen när jag var ute och rökte. Sitter på ett sådant där källarhak där ytterdörren är gjord för små människor. Först vibrerade hjärnan till. Jag blev pigg och det gjorde ont. Nu gör det ont och jag blev lite trött. Det är den antågande bulan som tröttar ut mig.
-Öööööh…

Ett sista samtal.

Igår ringde en kvinna från arbetsförmedlingen. Hon sa att vi hade bestämt att hon skulle ringa idag. ”Jaså?” svarade jag förvånat. Hon undrade om jag hade sökt några jobb sen vi pratade sist. Jag svarade att jag hade jobbat istället. Stämningen sjönk successivt i samtalet. Hon frågade vad jag ville jobba med eftersom jag egentligen inte vill jobba som personlig assistent. Att fråga vad jag ville bli (när jag blir stor) kändes som en lite försenad fråga till en person som snart fyller 42 år. Jag sade till henne att jag håller koll på utbildningar. Hon undrade om jag inte kunde tänka mig att bli vaktmästare. Jag sade att jag kunde tänka mig det, men att det kräver väl utbildning. ”Inte alltid” svarade hon.
Eftersom jag inte har fyllt i några aktivitetsrapporter de två sista månaderna och kanske hade en lite trött inställning under samtalet, uppmuntrade hon mig att avanmäla mig hos arbetsförmedlingen. Kändes lite som en uppmuntran åt fel håll. En ny taktik kan man säga. Eller ren uppgivenhet. Hon berättade hur som helst att hon inte kommer ringa mig något mer. Om jag hade något på hjärtat fick jag helt enkelt höra av mig till min lokala platsförmedlare.
Tänker att hon måste ha ett ganska hopplöst jobb. Ett utdelat jobb för att regeringen har kommit på att man ska ringa och kolla upp folk. Piska de som inte vill bli piskade. Antar att jag kanske inte gjorde hennes arbetsdag bättre. Kunde nämligen utröna en suck från henne här och där under samtalet.
Tycker dock och faktiskt att ett vaktmästarjobb verkar lite skoj. Kanske i sjukhusmiljö. Post och pakethantering. Köra runt sjukhussängar. Småtjöta med fölk. Rulla runt i kulvertar. Hittade två vaktmästarjobb på Sahlgrenska utan några större krav på meriter och erfarenheter. Tyvärr var det semestervikariat på två månader. Vet inte hur smart det är att säga upp sig från en visstidsanställning för ett vikariat på två månader. Skall hur som helst hålla fortsatt koll. Under tiden fortsätter jag att älska världen!

Ett besök hos platsförmedlare Peter.

Jag skulle ju berätta om när jag var på arbetsförmedlingen sist. Var som sagt där i Onsdags.
Har aldrig tidigare möts av en sån tom Arbetsförmedling tidigare. Jag välkomnades av tre platsförmedlare samtidigt i éntren. De slogs om mig. Vem som skulle få äran att ta hand om mig. När en utav dem till slut ”snodde mig” och vi gick iväg till hans kontor hörde jag bakom ryggen hur en kvinnlig arbetsförmedlare mumlade:
”Jaha nu tog han den enda kunden.”
Jag hade gått dit för att skriva in mig. Igen. Jag hade blivit avskriven som arbetssökande av misstag. Ett misstag kan till exempel innebära att man har glömt att skicka in ett brev i tid där arbetsförmedlingen frågar om man vill stå kvar som arbetssökande trots att man aldrig påstått att man inte vill stå kvar som arbetssökande…
Han presenterade sig som Peter och bad mig att sitta ner. Han började ställa frågor om vilka jobb jag sökte och hade sökt, samtidigt som han knappade loss på sin dator. Mellan varven sa han till mig att vänta lite så han kunde knappa klart. Jag satt där och väntade lite. Sen frågade han fler saker och knappade lite till.
Jag sa till honom som det var. Att jag har fastnat på mitt jobb. Att jag mest söker utbildningar och att jag inte vill jobba mer som personlig assistent. Jag berättade vilka utbildningar jag hade sökt, eftersom han frågade. Han gav mig lite handfasta tips att tänka på, som var ganska okej när man ska söka och välja utbildning. Han frågade vad jag ville bli. Vilket jag tyckte var en ganska djärv fråga till en klient som är 41 år gammal. Jag sa till honom att jag kunde tänka mig att bli lite allt möjligt. Gå en utbildning som leder till ett jobb som det känns allright att gå till. Utan att vomera.
Jag tillhör den del av min generation som inte behöver självförverkliga mig själv eller skratta ihjäl mig på mitt jobb. Det gör jag bra på egen hand. På min fria tid. Jag jobbar, kniper käft och gnäller inte över att jobba. Jag bara gör det, så länge det inte tar livet av mig. Det finns nämligen en huvudanledning till att jobba. Ty, att tjäna så man klarar sitt uppehälle och kanske där utöver. Något som verkar glömmas bort ganska ofta. Dock, kanske inte som personlig assistent. Eftersom jag har fastnat på mitt jobb.
Just det där att jag hade fastnat på mitt jobb fick HONOM att fastna lite grann.
Han slutade knappa på datorn och tittade på mig. Sen sa han:
”Du ska vara glad att du har fastnat på ett jobb, just som personlig assistent.”
Jaha? tänkte jag.
”Det finns många värre jobb att fastna på!”
Jaha? tänkte jag igen och började tänka ut jobb som jag inte skulle vilja fastna på. Hmmm… Latrintömmare kanske?
Han avbröt mig i gissningsleken och började rada upp jobb som enligt honom själv verkade vara förenade med total ångest och död att fastna på.
”Tänkt dig att fastna på ett lagerjobb till exempel. Resten av ditt liv?!”
”Jooo…”, sa jag och tänkte efter eftersom jag har haft en del lagerjobb genom tiderna.
”Eller som städare.”
Jag sa ingenting. Han tittade plötsligt ner i bordet och sa med låg och ledsen stämma, så det knappt var hörbart:
”Eller som platsförmedlare. Det är heller inte så roligt alla gånger ska du veta…”
Jag trodde inte mina öron riktigt. Han gaskade upp sig ganska fort. Harklade sig lite för att välkomna mig tillbaka i rummet efter att få ha tagit del av hans svåra värld.
Han gav mig lite mera tips om utbildningar för att släta över den lite märkliga stämningen som pyrde på kontoret…
Vi skakade hand och jag tackade honom och lämnade honom i hans kontor med en osäker känsla av vem som egentligen hade fastnat på sitt jobb.
Jag eller Peter Platsförmedlare?