Julstämning, julbord och ett besök på en kineseria.

Nu är det fan jultider igen!
Sitter här och dricker glögg för första gången i år hemma i köket. Då behöver man ingen tjej eller sällskap. Man hat ju glöggen. Vad skall man prata om liksom? Och varför? ”Ooh, vilken god glögg”, kan man förvisso säga, men sen då?
Nej, här sitter jag och sörplar och tänker ”Det här har du fan gjort bra BLOSSA” och ”det här fantastiska Johan, det gör du bra när du värmer din glögg alldeles själv”.
Och så tar jag en pepparkaka och ett sörpel med glögg till och tänker att nu är det fan i mig jul!

Var på julbord igår med jobbet. Det började hyggligt med en silltallrik. Sen var jag mätt. Jag pausade med en öl sen tog jag lite skinka och en bit revbensspjäll. Sen var jag proppmätt. Jag pausade med en öl. Sen avslutade jag med en brownie och en budapestbakelse. Sen satt jag där med öppen mun och blängde på de andra som småkonverserade utan att jag begrep vad de sa. Jag blängde på den nya ölen jag hade beställt in. Kändes som maten låg sammanpressad från tarmarna och upp i magen ända upp i matstrupen som massiv betong.
Tycker ändå inte att jag åt så överdrivet mycket. Känns som mättheten och tröttheten efteråt bli värre för varje år som jag går på julbord. Detta är såklart ett maximalt lyxproblem: att vara så mätt så man blir blå i ansiktet och behöver respirator för att kunna andas, men lyxproblem eller ej: trevligt är det fan inte. Det är fullt begripligt att frosseri är en dödssynd.
Efteråt så tog jag bussen hem, men fick ändå för mig att jag skulle ta mig en bärs på Tullen innan jag gick hem och dog på soffan. Det gjorde jag. Där satt jag och blängde. Det tog över en timme att få i sig halva ölen. Den andra halvan av ölen lämnade jag kvar på bordet. Det brukar ju nästan aldrig hända. Jo…när jag har varit på julbord.
I enormt långsamt tempo gick jag till bussen. Gungade fram och släppte mig under gatlampornas sken. När jag kom ut till Eklandagatan såg jag bussen närma sig hållplatsen. Jag sprang tjugofem meter. Jag fick håll på bussen och trängde mig fram till ett ledigt säte. När jag kom hem lade jag mig på soffan. Efter en kvart slumrade jag och väcktes en stund senare av mina egna grisljud. Julskinkan begav sig upp på loftet.
I förmiddags när jag vaknade var jag fortfarande mätt.

I Lördags hade jag och siss en bror och systerdag med julklappsjakt och café och biobesök. En fantastiskt trevlig dag.
Vi avslutade kvällen med att gå på kineseria. Precis när vi börjat käka kom det in en våldsamt tjock far med sina två barn och kvinna. I handen hade han en stjärnvinst från Liseberg i form av en Toblerone.
Kort efter de hade satt sig så slumrade han till. Först i små nickningar. Han verkade bli tröttare och tröttare. Till slut verkade han somna helt. Ibland tittade upp med mosiga ögon och öppen mun och tittade sig runt omkring som att han undrade var han befann sig. På restaurang hade jag lust att informera honom om. Informerade honom gjorde till slut hans kvinna. Då muttrade han något ilsket tillbaka i sitt nyvakna tillstånd. Sen reste han sig och gick några varv i lokalen. Efter några minuter kom han tillbaka igen. Efter ytterligare några minuter till så sov han igen.
Deras mat kom. De började äta. Avståndet mellan hans tallrik på bordet till hans egen mun var enormt på grund av hans rigorösa mage. Varje friterad räka som han spetsade på gaffeln med utsträckt arm verkade kräva en ofattbar ansträngning. Som ett intag och förbränning av kalorier samtidigt. Ju närmare räkan kom mot munnen desto mer föll ögonlocken ner. Sen tuggade han med stängda ögon. När han hade tuggat klart var det som han hade somnat igen.
Hans kvinna dunkade till honom på armen. Då åkte ögonlocken upp och så muttrade han något argt till henne och började äta igen.

Nu efter julbordet känner jag lite mer sympati för honom, även fast jag vidhåller att det är fan inte okej att sova på restaurang.
Där drar jag gränsen!

Som en övermogen bapelsin på Restaurang Mandarin.

IMG_0426.JPG
att kasta ut vaser och hästar genom fönstret på restaurang Mandarin, glad och självlysande som en Bapelsin!

Har varit och köpt skruv. Bara en sådan sak. Och plugg. Helt crazy ju! Hur ska detta sluta?
”Tyvärr har jag bara plugg i 100-pack”, sa nissen bakom disken till mig.
”Det vill jag inte ha”, sa jag.
”Sen har jag såna här.” Han visade mig några bruna plugg i istället för grå. Jag frågade vad det var för skillnad.
”Det är en smaksak.”
”Men de funkar lika bra?”
”Ja”
”Jaja, men det är ingen skillnad då?!”
”Nej, det är en smaksak.”
”???????????????” Jag gav upp. Köpte pluggen. Det återstår att se om det är någon skillnad när de sätts i bruk. Bruna eller grå eller skära som ett grisarsle må vara en smaksak. Speciellt som pluggen inte syns eftersom de sitter inkörda i väggen. Ah, jag blir inte klok på det.

Ska alltså inte plugga upp mig själv på väggen som en annan kökskristus som jag skrev sist. Jag skall sätta upp två hyllplan. Det är en plan, hö hö.
Där ska jag placera alla mina kaffekoppar med fat som jag handlar på mig. Tycker nämligen det är satans trevligt med att dricka kaffe ur kaffekopp med fat. Kan nästan påstå att jag samlar på kaffekoppar med fat. Någon jävla hobby skall man väl ha förutom att runka i duschen…
Tänkte här om dagen att jag kanske skulle börja samla på porslin från forna Östtyskland (och andra grunkor också kanske. Ostalgia kallas det om man samlar på grunks från forna Östtyskland.). Varför? Jo jag övar ju på att bli tysk. Framför allt är jag ju väldigt fascinerad av gamla kalla kriget-tiden. Speciellt då Öst och Västtyskland.
Nåväl, när jag kom hem från Stellas i förrgår med den där påsen med kaffekoppar som jag lämnat hos syrr, så började jag packa upp porslinet. Jag läste under faten. De första paren jag packade upp var gjorda i Polen. Sköj tyckte jag. Nästa par jag packade upp var svårlästa. Under en av kopparna gick det att tyda Made in GD…tillslut såg jag att där fanns även ett R. Fantastiskt ju! Alltså Made in GDR. Alltså Deutsche Demokratische Republik. Alltså forna Östtyskland. Tyckte jag var helt föckin fab-fantastiskt!
Hade ju förvisso druckit massa bärs, så nu i nyktert tillstånd tycker jag att det är smått fantastiskt. Får räcka. Jag hade alltså börjat samla utan att ens veta om det när jag köpte kopparna.
Köpte även en sån där klassisk snökula som man skakar på, så virvlar det massa snö i den. Den här hade istället guldglitter som virvlade runt. Självklart hade den ett Eiffeltorn inuti och en skylt som det stod Paris. Jag skakade loss med den i köket. Lite väl okontrollerat kanske i den glada tjoflöjthågen. Skiten gled ur handen och brakade i golvet och sprack på studs. Vattnet rann ut på golvet. Guldglittret hade virvlade för sista gången. Den hade säkert överlevt sen 80-talet och här kommer snökulemördaren och mördar på stubben. Superklant!
Kanske kan göra en sparbössa av den tänkte jag och gick och la mig lite mindre glad…

Nu efter pluggsköjeriet har jag placerat arslet på på en Kineseria. Restaurang Mandarin. Sitter här som en solmogen bapelsin. Har aldrig varit här. Minns dock att den fanns här när jag var liten. Varje gång familjen körde förbi med bilen. Alltså sen urminnes tider.
Har någon slags fäbless för kineserior. Det har ni väl förvisso redan fattat vid det här laget. Kanske blir jag kung här eller så börjar jag hiva runt kinesiska vaser när jag blir på humör. Eller så kan man ju alltid fånga upp en guldfisk i deras lilla pool och äta som efterrätt. Får väl be om assiett först så man inte klafsar ner duken…

De här två lediga dagarna innan jobbhelgen börjar är alltid lite ångestfyllda. Den här dagen har varit fylld av obeslutsamhet. Ska jag duscha efter jag äter? Ska jag äta lunch ute? Fast då måste jag ju duscha innan jag går ut och äter. Ska jag stanna hemma idag? Fast då kan jag ju inte äta lunch ute. Ska jag hoppa över frukosten och äta lunch direkt? Nu är ju klockan lunch. Fast jag kan ju äta en väldigt sen frukost och sen en väldigt sen lunch och sen äta kvällsmat klockan halvfyra inatt. Hmmm…aja vet inte. Jag blir inte klok på det.
Så där fortsätter det. Allt bottnar sig i något slags vakuum, och att jag skall jobba helg, förvisso om två dagar, men jag ser ändock noggrant till att bygga upp någon slags pruttig ångest inför det. Det brukar sluta med att jag stannar hemma och om jag går ut gör jag det långt efter att solen gått ner bara för att jag bestämt för att gå ut att äta en tidig lunch. Ja, ni fattar. Eller så gör ni inte det och sliter inte av er något pung eller muffhår i ren förbrydelse för det… Skulle ju förövrigt vara jobbigt om ni gjorde det, och det lades på mitt samvete.

Snubben här på Mandarin kom ner och bytte musik på stereoanläggningen. Jag var helt ensam i lokalen då. Han tyckte väl jag såg för ung ut för att kunna uppskatta lite gammal hederlig kineseriamusik med violiner och flöjtar. Istället bytte han till någon modern soulmusik. Amerikansk soul tolkad på japanska eller kinesiska.
Brutalknullig så man får ont i foten.

Aj, nu fick jag ont i foten!

IMG_0427.JPG
Grå plugg, brun plugg, skär plugg. Det är det som är frågan och skillnaden som gör skillnaden.