Pling plong.

Det sa pling plong på dörren i Torsdags. Klockan tio över åtta på kvällen.
Kan det vara en mördare som vill skära ballarna av mig tro, och tömma mitt blod i badkaret, tänkte jag. Jag smög fram till hallen på tå, trots att jag hade hög musik på som borde hörts ut i trapphuset. Det såg rätt ofarligt ut så jag öppnade dörren.

Där stod han: Rolf.
Jag trodde han var en förvirrad alkis först. Han stod där och blängde med sänkt huvud och med hundögon under buskiga ögonbryn. Han sa ingenting först, utan stack bara huvudet väldigt nära dörröppningen. Jag fick funderingar på att tjonga igen dörren med kraft och separera hode från hals om han kom närmare. Han drog tillbaka hodet och presenterade sig alltså sen som Rolf.
Rolf, tv-mottagarkontrollant från Radiotjänsten i Kiruna.

-Jaaa…tycker du att det finns något att se på Tv nu nu för tiden?
-Nja, om du menar att se på fågelskådare och Mästarnas mästare och Melodifestivalen så står jag nog över.

Rolf frågade inget mer om vad jag tyckte om Tv-utbudet. Jag insåg att jag nyss hade gjort mitt livs misstag att öppna dörren. Fan, jag skulle hållit den stängd.

-Har du Tv? frågade Rolf utan omsvep.
-Ja, svarade jag utan samma omsvep, men hade först tänkt att ljuga, men kom på att TVn stod på där ute i sovrummet och snart skulle musiken i köket tystna och man skulle höra röster ut i hallen från något idiotiskt lekprogram.

Jag kapitulerade och skrev på den där lilla jävla lappen. Hade ingen lust att hamna i statistiken över dem som dråpligt ljuger om sitt icke-innehav av Tv.

Så länge man äger en Tv, oavsett om den är inkopplad eller ej…eller om du använder den som frukostbricka eller smörjer in arslet med margarin och åker kana på skärmen, så spelar spelar det ingen roll. Äger man en Tv så är man pliktad att pröjsa licens.
Detta berättade Rolf mycket tydligt när jag sa att jag bara använde Tvn till att se streamat material på.

Efter att han visste att jag hette Johan så använde han mitt namn i varenda mening, den gode Rölf!

Jag frågade Rolf vad det här icke-kalajset kostade. Beredd som en pickadoll-man drog han fram en liten prislista från bakfickan.
-Här ser du. 580 kronor i kvartalet.
-Vaaaaaaaaaaaaa!!! vrålade jag rakt ut så stackars Rölf backade ett steg. Äh, det var det jävligaste. Då får jag sälja fanskapet!
-Ja, sa Rolf helt härdad. Om du säljer TVn, då får du ringa till Radiotjänst i Kiruna och avanmäla ditt Tv-mottagarinnehav.

Jag fick den där lilla lappen i näven. Vi sa ajöken. Vi skildes inte som ovänner, men fan inte som vänner heller. Johan och Rolf. Bästa kompisar – tror jag inte.

Från och med nu har jag full rätt att skriva gnälliga och gubbiga insändare om varenda litet program som inte faller mig i smaken. ”Avpollitera skiten” ska mitt insändarnamn vara.
Helt osaklig kommer jag vara i mina insändare också:
”Mello? Vad är det för smörja? Det är väl fan inte bra?”
”Avpollitera skiten”
”Ska man behöva betala dyr Tv-licens för att se folk leka i tv. Att ni inte skäms!!”
”Avpollitera skiten”

Kanske jag bara säljer TVn istället.

Och stackars Rolf. Egentligen, menar jag. Tänk att vara Tv-mottagarkontrollant. Smyga runt kvällstid och plinga på andras dörrar och bli hatad varje gång någon öppnar. Stå och titta in genom andras fönster för att se att ”Aha! Där står en Tv på”. Fyfan vilket deprimerande arbete…
Jag hade blivit alkoholiserad på goda grunder. Snacka om att hata sitt jobb. På riktigt.

Har jämnt trott att Tv-pejling är en bluff.
”Det fattar du väl att det är en bluff”, har jag sagt till andra. Ingen har kunnat bevisa motsatsen eftersom de inte haft besök av en Rölf.
Nu är det dags att äta upp mössan. Tror jag doppar den i korvspad innan så inte måltiden blir så torr.
Kanske jag bjuder in Roffe också!

(null)Här är den lilla söta lappen…
Men helt ärligt asså…rad nummer två av kryss-alternativ känns väl ändå lite otäck?
Lite som en kvarleva från tiden innan ”die mauer” föll.
Kanske dags att snälla till den där raden? ”Barn öppnar”….och här står Stasi-Rölf och spelar hygglo och åker tillbaka till kontoret och fyller i uppgifter med blå bläck på vändbart papper och sätter i en pärm med röööd rygg.
O andra sidan på det så var det ju en fantastisk öst-känsla i svensk television förr. På 80-talet asså.
Fredag-tablåns höjdpunkt:
En svartvit dokumentär om en kvinna som äter fyrtio apelsiner om dagen och är lite orange i ansiktet och känner sig lite konstig…”
Eller:
”Gäster med gester” som innebar mer gester än gäster.
Här snackar vi ta mig fan fredagsmys!