En trevlig krönika om rökförbudet.

Ojdå, det var ett tag sen jag skrev här, om man borträknar mina fantastiska inlägg druckna efter tio öl.

Såja, nu slipper ni läsa fler inlägg som börjar med ”sitter på en uteservering och tar en bärs. Därmed är mina betraktelser från desamma över.
Ja jag tänker på rökförbudet…
Kanske börjar inläggen med ”sitter på en bänk och dricker en festis och tar en cigg”. För på bänkar i park och på gata får man röka.
Det gjorde jag förra veckan förresten. Jag hade tagit en promenad och fick syn på en bänk. Jag satte mig och sträckte ut benen. Flera bänkar på rad och inte en enda sittande människa. Perfekt för en cigg, tänkte jag. Efter kanske tre bloss kom en Vasastadskvinna gående (Detta såg jag såklart på hennes klädsel och uppsyn. Det var bara de fem skotska terrierna som saknades). När hon kom närmare mig tittade hon mig ögonen. Jag tittade tillbaks. Sen tittade hon på ciggen i min hand. Sen tittade hon på mig med avsky och ögon som om hon tyckte arkebusering var det enda straff som var nog för mig. Vet du inte lilla tantjävel att jag kan skicka dig över muren här bakom, tänkte jag. Allt handlar om ork bara.
I begynnelsen av min promenad traskade jag runt med en cigg. Jag lyssnade på pippijävlarna och räknade får i mitt huvud där jag gick och nynnade på ”Släpper du en plupp så kommer det nog en till”, en slagerdänga från 1958. Hur som haver för bövlars hilvidi! På denna korta promenad möttes jag av två olika personer som låtsashostade när de gick förbi mig. Då skall det understrykas att vinden inte var sugen på att blåsa åt deras håll. Dagen innan stod jag och väntade på bussen tio meter från hållplatsen vid en utplacerad soptunna med askfat. En kille i glasögon och tofs och rollspelsmage viftade hejvilt med ena armen framför sitt fejs när han gick förbi med lika överdrivna gester som han troligtvis har när han klär ut sig till en tröttsam Robin Hood på sina rollspelsweekends i den glesa tallbarrskogen. Kände mig genast trött och uppgiven. Människor som går runt och som …
Nästa människa som demonstrativt vill visa sitt avsky för mitt beroende utan att bli drabbad av själva röken för att bevisa sin ståndpunkt kommer jag gladligen vilja svarva ner i närmsta soptunna.

Tidigare i veckan gick jag och syrran och tog några bärs i det nu rådande rökförbudet. Resultatet var en Andra långgata med uteserveringar som var helt tomma. Den gata som troligtvis har flest rökare per meter och centimeter i kubik. Här och var stod en och annan och rökte mitt på gatan, där bilarna kör, med osäker blick utifall att de gjorde några överträdelser. Och ja, precis som alla har förutspått så såg gatan tio gånger jävligare ut vid kvällens slut med nedskräpning av fimpar än det gjort förr, eftersom alla askfat är bortplockade. Utanför Tullen promenerade folk fram och tillbaka som ett gäng med Baltazar medan de blossade på. Säkerligen i osäkerhet var man kan stå eftersom det i den korsningen krogentreer överallt. Det hela såg ganska löjligt och desperat ut. Och lycka till (och det säger helt utan minsta gnutta av sarkasm) alla som vill njuta av sin fina fisk på uteserveringen när det står ett gäng och blossar på andra sidan gatan och vinden och röken kopulerar med varann och uppsöker edra näsborrar.
Allt medan rökaren känner sig som ett äckligt utpekat svin. Men det är väl precis så hon vill ha det. Den där Annika Strandhäll som sa att ”rökning passar inte in som norm i dagens samhälle!”
Jaha? Så nu är man alltså inte normal så länge man är rökare? Och detta har en bredläppad hagga bestämt som borde sticka sig en onepiece med tyngder i och ta sig en simtur på djupt vatten…
Är hon socialminister eller självutnämnd gud eller?
Fyfan.