Hos sjukgymnasten.

img_1318.jpg
Jag var hos en sjukgymnast igår. Eller fysioterapeut som det heter numera.
Jag är fortfarande sjukskriven för ryggen, men skall prova att jobba imorgon.

Sjukgymnasten jag var hos var väldigt trevlig och charmig (och vacker). Sköjaren var och så trevlig och charmig som han förmådde. Speciellt vacker känner man sig inte när man står i strumplästen och nedstrippad till kalingarna och gör knäböj. Att känna sig löjlig ligger närmare sanningen. Men man bjuder på sig själv vare sig man vill eller ej.

Efter alla de där övningarna på golvet var det dags att lägga sig på britsen. Vid det här laget hade jag börjat svettas som en disktrasa. Mer stretchande och sträckande. På mage och på rygg. Att stå på alla fyra på en brits och svanka med ryggen och spänna ut arslet i vädret…och bjuda på sig själv lite. Kan man väl göra.
Nu hade svettandet rullat igång på allvar. När jag vände mig från rygg till mage såg jag hur hela kuddskyddet i papper var dyngsurt
-Du får nog byta det där sen.
Hon log och skrattade lite åt mig. Sen bytte hon kuddskyddet.

Hon klämde på min rygg och kunde konstatera hur stel min rygguppenbarelse var. Jag hoppades att jag inte var lika svettig på ryggen som om hodet.

När jag satte mig upp såg jag att det nya nackskyddet var lika blött. Lord of satan…
Jag frågade om hon kunde hämta lite papper så jag kunde torka av hela hodet.
-Jag föddes svettig, berättade jag för henne när hon kom tillbaka.
De där ögonen och det där léendet följt av skrattet avväpnade mitt svettiga jag. Fuck löjlig…

Till min stora glädje var det dags att sätta sig på sig paltorna.
Sen satte vi oss ner och pratade om mitt jobb och möjlighet till träning. Allt medan hon skrev en roman om mig. Jag frågade om den blev bra. En bestseller hävdade hon.
Jag fick med mig ett gäng övingar hem.

Min diagnos lyder: Lumbago
Ordet klingar arbetsbefriad forevos. Eller som namnet på ett sällskapsspel. Riktigt så farligt är det inte. Det betyder överansträngning i ryggmusklerna.
Detta kan uppkomma av att man hellre sitter och filosoferar över livet än springer runt och svettas i skog och på gator och torg.

Eller som någon svettig gammel filosof sa: Du kan inte springa från dig själv din lilla djävol!

Krökt rygg, grannar och det blivande ångloket Johan.

På andra sidan bordet: Som Mona-Lisa har sitt leende så ock har Johan sina raka tandrader.

Det var inte många dagar man fick njuta(???) av att återgå till jobbet. Nu sitter jag här. Ont i ryggen och sjukskriven, istället för att jobba helg.

Jag har satt mig vid andra sidan bordet i köket. Gästplatsen. Tänkte att omväxling förnöjer. Vyn är lite annorlunda härifrån. Och så är det ju trevligt att vara gäst i sitt eget kök. Då kan man prata med sig själv och fråga sig själv:
”Vad fan gör du i mitt kök?”
”Försvinn härifrån för bövlars!”
”Men jag bor här!”
”I helvete heller!”
Det blir mindre ensamt så. I natt ska jag nog sova stående på huvudet i garderoben, så jag inte blir tråkad på loftet.

Det är ett fasligt drag nere på gården för tillfället. Två målare sitter på ett räcke och röker och pratar om vädret. Grannen Bengt springer runt och frågar grannar som går in och ut genom porten om de har några startkablar att låna honom. Det verkar ingen ha. Sen får han hjälp av en kille i tofs att rulla hit bilen eftersom den står parkerad längst bort på gatan. Nu håller han på med någon egen anordning som innebär att han drar sladdar från bilen och över hela gatan och ner genom källarfönstret.
Så här har han hållit på sen jag flyttade hit för fem år sedan. Ibland kan han få utbrott mitt i allt kopplande och när bilen inte startar.
”Jävla bilhelvete!”
”Förbannade jävla skrothög!”
Sen ekar vrålen längs gatan. Humör som en spanjollo. Nu står han mest och mumlar för sig själv medan han kopplar på.
Han är trevlig den gode grannen Bengt. För någon vecka sen körde han upp sidledes när jag var på väg till bussen och frågade om jag skulle ha skjuts till Landala torg. Eftersom jag skulle till Avenyn blev det ingen skjuts.
För några kvällar sen kom han hem med taxi. Slirig och rund under dojan. Jag satt på balkongen.
Det spanska temperamentet åter. Det var störttydligt att han var missnöjd med resan och chauffören och priset. Till och med bilen var ful och rutten. Han blev stående där på gatan med armen vilandes på den öppna bildörren och med huvudet inkört i bilen. Harangerna flög som projektiler. En tyst taxichaufför som väntade på att få åka. Monologen avslutades med:
”Ha det bra! Tack ska du ha och DRA ÅT HELVETE!!!!”
Bildörren åkte igen med ett tjong. Sen hörde jag mummel följt av suckar och och släpande steg mot ytterporten.
Inte så vackert kanske… Tyvärr kände jag igen mig själv under de där resorna som jag inte blir helt nöjd med.

Har bestämt mig för att börja vejpa. Alltså bli en ångare. Alltså börja puffa på e-ciggaretiljanos. Det finns rökare och det finns ångare (sen finns det de som aldrig ångrar någonting). Jag funderar alltså på att byta titel från rökare till ångare.
Jag har med råd och rön från en vän beställt en fin och lyxig e-cigg från Singapore som borde dyka upp nästa vecka. Rööö å finer. Jag har även beställt ett gäng e-juicer från ett plejs i Skåne. Vanilj och sherry och cappuccino-smak. Bland annat…
Forskare verkar inte alls komma överens om hur skadligt e-cigaretter är. Men det känns som det nästan kan garanteras att det är mindre skadligt än rökning. Och konditionen lär ju bli bättre jämfört med när man röker. Jag kanske kan vara med i Göteborgsvarvet nästa år. Piggt flåsande med bajset rinnande längs låren.
Fick prova denna väns vejper.
-Det här ju helt fackin fab, höll jag på att vråla rakt ut när jag kände vaniljen fylla truten och rivet rumla runt i halsen.
Tanken är alltså att jag skall promenera runt och puffa som ett litet ånglok och älska världen.
Kanske bloggen kommer fyllas med ångfyllda moln från och med nu.

Nu måste jag tyvärr gå och lägga mig och vila ryggen en stund.

TJaluros Tjalapenis!

Ryggont

Jag har ont i ryggen idag. Längst ner i svanken. På höger sida.
Smärtan har en deprimerande effekt.

Jag föddes 2:a juni.1972. Kl sex på morgonen. Antar att det regnade den morgonen. Jag föddes med sne rygg. Och två lika stora pungkulor. Det här är inledningen på min framtida självbiografi… eller inte.

Första gången jag fick problem med ryggen var jag arton år. Diskbrock kallas det. Diskarna mellan ryggraderna pressas ut och trycker mot nerverna. Smärtan är overklig och brutalt uppenbar. Det hände när jag skulle koppla in min stereo. Jag böjde mig ner över stereon för att koppla lite. När jag sen skulle resa mig kom jag inte upp. Jag fick räta ut mig lite i taget. För varje steg jag lyckades kördes ca 12 knivar in i ryggraden. Det tog ungefär tjugo minuter att komma upp i rakt läge igen. Men diskarna ville inte gå tillbaka till ursprungsläget där de hörde hemma.
Jag var sjukskriven i sex veckor. Tror inte jag log en enda gång under de där sex veckorna. Smärtan tog död på skrattet. Däremot gick jag hos en sjukgymnast. Jag fick strippa allt utom kalsongerna och ligga på mage på en brits. Hon drog ner kalsongerna halvvägs över röven och klämde mig på rygg och skinkor. Ibland blev jag nervös att jag skulle få stånd. Jag kände mig aldrig riktigt bekväm i situationen. Jag fick även lära mig vissa övningar. Bland annat skridskoåkaren. Kände mig alltid som en råtönt när jag stod och gjorde skridskoåkaren. Ut med ena benet. Händerna på ryggen och böj dig framåt. Jag blev så småningom helt återställd och kunde återgå till mitt meningsfulla kneg som lagerarbetare igen.