Att förnedra sig och de glada(?) dagarna.

(null)
Jag har precis varit i en vintagebutik och försökt att lämna in lite kläder för försäljning. Fina kläder. Märkeskläder. En del från 70 och 80-talet. Fyra tröjor och tre jackor. Släpa på Ikeapåse och se ut som en luffer.
Hon köpte bara två tröjor. Så nu har jag släpat runt på den här jävla påsen. Den står bredvid bordet och på bordet står en öl…

-Nej, den jackan har jag för många av.
-Jaha?!
-Nej, den jackan är fel modell.
-Jaha?
-Nej, den jackan är för varm nu.
-Va? sa jag. Den jackan hade jag varenda dag varje sommar i min glada dagar.
Jag såg mina glada(?) dagar framför mig när hon höll upp jackan framför sig.
-Jaha, sa hon. Den är väldigt sliten.
-Den är väldigt använd, kontrade jag när jag förstod att hon inte ville ha den.
Jackan är annars en otroligt cool 70-tals mockajacka med luddig krage och uppvikbara luddiga armar. Kort modell. Sjukt rock n roll. Från den lyxiga lokala kläddesignern Johan Skoglund.
-Men nu har jag växt ur den (och mina glada(?) dagar), lade jag till. Jag har blivit kraftig i vuxen ålder.
Hon log tvingat. Här någonstans började inse att jag lät som David Brent i The Office, så jag tystade ner mig själv.

När man packar ner sina saker i sin påse igen (som står på golvet och man hukar sig) känner man sig som en dammsugarförsäljare med obefintliga säljarsiffror. Totalförnedrad.
Hon köpte två av tröjorna iallafall…till ett pris av åtta syltmunkar eller fyra öl. Eller köpte. Hon tog in dem på kommission. Så jag får väl komma ner och hämta pengar om någon månad eller huka mig igen.

Vet inte varför, men jag känner mig otroligt löjlig när jag promenerar runt och försöker sälja stuff i affärer. Nu har jag inte utsatt mig för det på kanske tio år (den gången var den absolut sista droppen. Sålde typ 20 cd-skivor och fick en hundralapp som jag genast brände på bärs på närmsta uteservering. Bye bye nudlar). Man vet att den jäkeln bakom kassan är en räv som mjölkar ut den största vinsten. Så mycket vinst för affärens rörelse som möjligt och så lite snaskpengar till mig som möjligt. Ändå så är deras affärsverksamhet uppbyggd på att fölk lämnar in grunks. Kommer ingen in och förnedrar sig så har de inget att sälja.

Jo, jag vet varför jag känner mig löjlig. Förr i tiden. På mina glada(?) dagar så sålde jag grejer (mest delar av min hela tiden sjunkande skivsamling) till vrakpriser för att jag behövde pengar. Mestadels för att kunna köpa folköl och nudlar. Den personliga ekonomiska krisen är idag inte alls på samma våglängd. Thänk göd!
Fick ofta lyssna på att de inte kunde ge så mycket för ”den skivan” för att den inte hade något större värde. Sen när man kom tillbaka en vecka senare så hittade man sin skiva för tjugofemdubbelt pris mot vad man hade fått betalt för den.
Men väldigt många gånger fick man packa ner allt sitt junk i påsen igen och förnedra sig medan människan bakom disken väntade på att man skulle försvinna ut genom dörren.
-Tack så mycket, sa jag alltid. I ett försök att hålla dammsugarförsäljar-själen intakt.
Men ärligt: ”Tack så mycket” för vad?
-Tack så mycket och Fack off! hade på något vis känts bättre.

(Kanske letar upp ett foto med mig och mockajackan på och publicerar här. Från mina glada(?) dagar när jag var en skinny bastardo.)