Lunch med morsan och det hyttande pekfingret.

Har varit och käkat lunch med morsan. På Tullen på Avenyn. Någon slags fiskgryta med tjock sås och saffransmajonäs. Efter ett tag började såsen svälla upp i magen och nu vill man bara leta upp närmsta säng. Morsan blev alldeles sönderfluffad, så hon tog en buss hem för att sova. Det är ansträngande att äta lunch och ansträngande att bli mätt. Ibland är det ansträngande att tänka och ibland är det ansträngande att andas och ibland andas man för att man kan och ibland andas man för att man vill, för att citera en Hästpojke mitt i alltihop.

När jag stod ute och tog en cigg till kaffet efter maten kom det fram en kvinna och hytte med sitt pekfinger i ansiktet på mig.
-Vad? undrade jag.
-Du ska inte röka pöjk. Det är dåligt för dina tänder och lungor.
-Va? undrade jag igen.
-Det är inte bra för dina tänder!!!
-Men snälla du!
Då gick hon bara. Hon vände sig om två gånger och hytte med fingret igen medan hon försvann i folkvimlet. Kanske var hon tandläkare eller så hade hon precis slutat röka.
Precis innan vi skulle gå från Tullen gick jag fram till baren för att betala då ropade min mor. Högt:
-Men Johan! Du tänker väl inte gå utan att betala???
Kände att bara halva restaurangens gäster vände sig om, så det var lugnt.
-Nej, lilla mamma! Jag tänkte även betala din lunch, för jag bjuder! sa jag lika högt.
På detta vis blev jag tvättad från skam och mor fick istället ta över skammen. Rättvisa till sist.

Själv sitter jag nu på ett fik. Långt ifrån närmsta säng. Dricker en cola och skriver här blögga-djävolen. Sitta på fik och dricka Cola. Det gör jag lika ofta nu för tiden som jag quizar eller spelar badminton. Det vill säga aldrig. Skyller på att jag inte är ölsugen. Om sanningen skall fram så tror jag massa tjock sås har lagt sig på den plats där ölen kunde lagt sig. Sås-ockuperad magsäck!
Café Berlin heter fiket. Där skulle man varit. I Berlin eller Budapest eller i Frankfurt och käkat en Bratwurst. All annanstans än i den här jävla stan som är täckt av ful och tung snö.
Det är aldelles tyst på detta fik. De har ingen musik på. Ganska fantastiskt.
Nyss satt det en snubbe några bord bort som också tyckte detta var fantastiskt. Han satt och läste en bok. Efter en stund började han trilla framåt i stolen. Sen pressades hans ansikte mot sidorna i boken. Sen började boken gnidas runt i ansiktet. Så vaknade han plötsligt till. Han läste två rader. Sen började hela proceduren om igen (Att gnugga in Sartres ”Äcklet” i fejset). Till slut gav han upp, reste sig och gick ut.
Det är ansträngande att läsa bok på café.
Och där var friden och tystnaden över. Två donnor och en kid kom in. På med ipaden. Något barnprogram på högsta volym och sen sitter de och diskuterar medan ungen protesterar ohörd.
Nu låter jag som en bitter gammal sursopp, men jag tycker det här beteendet är ett jävla sätt. Att med eller utan barn bara brassa på dessa grunkor på högsta volym och tro att det är helt allright för omgivningen att lyssna på vare sig man vill eller Ett typiskt tecken på att människor har förlorat insikt. Det är alltså inte okej låter jag meddela. Det är åt helvete!
Hänsyn har utgått ur sortimentet. Omtanke har skjutit sig i ballen och dött i garderoben.
Ibland är det ansträngande att finnas till bland andra människor som också råkar finnas till.

Och apropå dumbphones och platta paddor och annan skit så har jag köpt ett tangentbord till ipaden. Det är detta jag sitter och skriver detta inlägg på. En väldig ökad skrivkänsla uppnås måste jag säga. Lite som om man skriver något viktigt. Detta kan ju förvisso diskuteras.

På vägen hit, till Café Berlin, i Göteborg alltså, så kom det där pekfingret till kvinna gående igen. ”Neeej” tänkte jag. Hon bromsade in framför mig igen. När hon fick syn på min krycka så frågade hon:
-Men vad har hänt med dig lilla killen?
-Brutit höften, sa jag. (Varför svarade jag ens?)
-No no no no no no, sa hon med bebisspråk till mig precis som jag nyss hade fyllt tre år. Lilla stackars dig!
Sen bara gick hon igen. Vem är denna galning till kvinna som ploppar upp överallt och visar mig mer omtanke än jag har bett om?

Och nu går jag också. De har höjt volymen ytterligare på sin ipad. Ungen skriker allt högre medan de två kvinnorna gapar allt högre för att göra sig hörda, men sicket fölk.

Förövrigt har jag köpt tre par kalsonger idag. Det första paret skall jag ha på torsdag, det andra på Lördag och det tredje på Måndag.
I övrigt kan det vara ansträngande att hålla på att sätta på sig nya kalsonger hela tiden.

På hjul och på räls på morgonkvist.

I morse när jag åkte till jobbet satt två tjejer på bussen och förhörde varandra inför vad jag antog vara ett stundande prov i litteratur.
-Brott och straff?
-Dostojevskij
-Kallocain?
-Karin Böye
-Äcklet?
-Rickard Sjöberg (det sa dem inte)
Precis bakom dem stod en snubbe med en barnvagn. Barnvagnens undre galler var fyllt med böcker. Där ibland böckerna låg bland annat Kallocain, vilket jag tyckte var en liten könstig slump. Om man suddade ut vyn av alla som satt och blängde ner som zombies i sina dumphönes så kunde man tro att man befann sig på en bokbuss och att året var 1989, typ.

När jag hade bytt till vagnen så klev det på en kaffesörplande typ. Han stod länge i sin skrikigt gula jacka och tvekade vid dörrarna innan han gick på. Lite som att han misstänkte att det var en sjunkande Titanic som han skulle åka med.
Jag hörde hur han smög ner i sätet precis bakom mig.
-Sörpel…sörpel…sörpel.

Ibland kan det vara en ganska trevlig grej att åka spårvagn. Stan rullar liksom förbi i ett ganska behagligt tempo. Så länge dårar och tokar befinner sig utanför fönstret och inte inne på vagnen vill säga.

Efter några hållplatsen började typen bakom mig nynna. Nynna helt monotomt och utan melodi och väldigt rappt och intensivt.
-Nininininininininini, med ljus och pipig röst. Sen…
-Nananananananana, med (mycket riktigt) basröst.
Sådär höll han på och arbetade på sitt storverk. Så fort spårvagnen stannade vid en hållplats blev han tyst. Så fort spårvagnen började rulla satte han igång med sitt epos igen.
-Nininininininininini!
-Nananananananana!
Jag började känna mig nervös. Snart kommer det väl ett par händer glidande och tar tag i min slanka hals och ruskar mitt arma hode. Och klämmer åt…och klämmer åt.
När spårvagnen stannade och alla klev vände jag mig om för att titta in pricken. Den stora kompositören var redan försvunnen som en liten vessla.

Har precis ätit upp resterna av en pizza med massa banan och curry på. Som en indisk pizza. Kanske magen kommer vara ledsen om en liten stund av all deg och tuta på som jag har svalt en bastuba. Då kanske jag kan få vara med i den nynnade kompositörens orkester.

Tuuuuuut och god bajos!