Hejdå stygnen!

img_1412.jpg
Jag har varit på vårdcentralen idag.
Med andra ord har jag varit nedanför berget där syrran bor för första gången på över två veckor. Jag har nu sett en liten del av världen. Den där världen som jag brukar säga att jag älskar.
Ärendet hos vårdcentralen handlade om att ta bort stygnen och bli av med det blodfyllda förbandet som lät som en resonanslåda när man knackade på det på grund av allt torkat blod.
Kröp därmed ur mina pyjamasbyxor som jag har haltat runt med den sista tiden. Satte på mig jeans och en kofta. Kände mig som en mannekängmodell. En mannekäng modell på kryckor.

Åkte taxi till Gibraltargatans vårdcentral. En promenad som i friskt tillstånd tar ungefär tio minuter att gå. Det går inte att klara av med gipset på handen som tynger mot kryckan.
Tittade ut genom fönstret under färden. Världen var fan i mig där ute.
På Landala torg satt och promenerade folk runt och gjorde…vad de nu gjorde. Solen lös från en klarblå himmel. Den nykomna höstens hittills finaste dag.

Ett besök hos distriktsköterskan kostar 50 spänn. Det tyckte jag var billigt.
-Fyfan vad billigt era pangiga pajsare! fick jag lust att vråla när jag stod i min lytta position i receptionen, men jag lät bli. Man får hejda sig ibland.
Sen satt jag där i väntrummet och tittade svältfött på min omgivning och folk som glodde rakt ner i sina mobiler. Allt var uppenbarligen som vanligt trots att jag inte hade deltagit i världens spex på över två veckor…ända till den där vackra kvinnan kom in och satte sig i väntrummet. Fick genast lust att gå ner på ett knä framför henne och fråga om vi skulle gifta oss på stört vid Mölndalsån, men då skulle jag väl inte kommit upp på benen igen. Fick alltså åter hejda mig.

Såret såg fint ut sa sköterskan när hon fick av förbandet. Jag tittade fascinerat på såret. Åtta stygn lät hon mig veta att de hade sytt. Med pincett och skalpell i hennes hand försvann björntråden.
Hon berättade att det skulle kännas skönt nu när den feta omplåstringen var borta. Hon hade rätt. Endast med lite tejpremsor som täckte såret så svingade jag ner benen i golvet. Genast hoppade jag upp och satte mig på hennes axlar…gjorde jag inte. Däremot frågade om jag fick väga mig. Det fick jag.
Jag hade förlorat tre kilon. Det kan vara bristen på ölintag eller att jag har ätit mindre när jag gått på morfinet. Maggen är numera platt. Känns ju rätt fantastisk. Däremot är högerbenet kraftigare än vänsterbenet eftersom högerbenet får göra det största fysiska jobbet. Fontanellen är fortfarande skev och jag är helt odimensionerad, men magen är som sagt platt så då kan vi skita i övriga skavanker.

När jag kom ut i verkligheten igen fick jag syn på fiket mitt emot. Jag lyttade över.
-Här skall fan fikas mitt ute i verkligheten, tänkte jag.
Sen satt jag där på uteserveringen med en ostfralla och kaffe. Jag njöt av den svinkalla luften i skuggan och av att titta på folk som såg helt uttråkade när de kom gående.
Funderade på att bjuda upp kryckorna till en hederlig gammal schottis, men när jag reste mig hasade de istället längs bordets kant och åkte i gatan.
Med vissa svordomar sipprande ur min käft frågade en förbipasserande kvinna sig om hon skulle plocka upp kryckorna. Jag tackade henne ödmjukast.

Precis när jag gick över gatan igen så kom taxin jag hade beställt. Taxichauffören undrade vad jag hade att göra på andra sidan gatan trots att han var fem minuter för tidig och jag inte det minsta sen.
-Jag diggar läget, svarade jag och log ett litet rävflin. Han tittade på mig lite som om jag var sinnessjuk.
När vi passerade Landala torg tänkte jag:
-Hejdå lilla mänsklighet vi ses snart igen.

När tiden är mogen…

”Gött! Tack! Fack off!”

Sitter på fiket i mitt område och käkar kyckling med ris. Persiskt ris. Det är gött vet ni. Maträtt inklusive dricka och sallad kostar 55 spänn här. Det är lagom tycker jag. Som förr i tiden. Nu är visserligen salladen utbytt mot riven kål, vilket inte är så konstigt eftersom sallad och tomater är dyrare än saffran för tillfället.

Annars då? Eftersom jag sitter och pratar om kål och ris…nej, skulle just inte tro det.
”Gött! Tack! Fack off!”
Ett användbart uttryck som jag och Ed myntade i förra veckan som kan användas när någon har utfört en tjänst för en. Som när någon har köpt en öl till en: ”Gött! Tack! Fack off!” Eller så kan det sägas precis innan man lämnar taxin och slår igen dörren: ”Gött! Tack! Fack off!”
Praktiskt, men framför allt trevligt. Och lite trevlighet har väl aldrig någon kolat vipp av, eller?

Det är för övrigt helt tyst här inne. Alltså kvinnan som har fiket spelar ingen musik. På stereon alltså. Man är därmed räddad från att höra Kekke Danielsson eller Red hot chili peppers.
Man är väldigt ovan med tysta miljöer ute i verkligheten. I klädbutiker spelar de så hög musik så man tror att det är någon jävla ravehangar som man har hamnat på. De tror att man skall handla mer för att det är på högsta volym, men antingen springer man ut därifrån eller så sliter man av sig alla kläder och dansar schottis på underklädesavdelningen.
Bokhandlare spelar aldrig någon musik kom jag på nu.

Den relativt nyöppnade grillen i mitt område drivs av en turkisk dude. Han verkar extremt acklimatiserad i den svenska kulturen. Han spelar nämligen dansbandsmusik på hög volym. Inte någon ny modern dansbandsmusik utan mer i den gamla stilen som Christer Sjögren-favoriter eller Ingmar Nordströms saxparty volym 3.
Det blir extra roligt när han själv står och tjötar med kraftig brytning samtidigt som Christers lena bacon-stämband smörar in hela väggarna på stället.

Nu har jag inget mer att berätta om ljud.

Skall jobba helg. Helgarbete borde förbjudas…

Och man… Eller Such a lovely day!

Och man sätter sig på balkongen och tänker att nu ska det fan bli gott med en kaffe och en cigg. Getingar börjar brumma en i öronen och en fluga klättrar upp i näsborren och en nyckelpiga pissar en på armen. Det är någon som bryter upp gatan med kofot och det dånar olidligt högt från någon som borrar i fasaden. Ungarna skriker och en fas-treare passar samtidigt på att klippa gräset.
Man tar en dusch och sätter på sig rena kläder. Inser snart att man saknar rena strumpor, så man får sätta på sig gårdagens strumpor som luktar lagom mycket svett för att skorna flyttar på sig när man försöker sätta på sig dem. Man borstar tänderna och tandkrämslöddret rinner tungt ner för skägget. Letar sig in mellan skäggstråna och när man tittar ner på trivselmagen uppenbarar sig en enorm pöl med tandkräm på den rena tröjan. Det är bara att byta tröja… om man hade haft en ren. Sätter motvilligt på sig den enda rena tröjan som finns kvar och på den står det ”instant idiot… just add beer.” Den sitter illa och visar halva trivselmagen.
Man går ut för att ta sig en promenad. En söndagssyssla för 80-åringar. Och om man för en gång skull är glad, så blir vädret dåligt. Det hoppar till i höger knä varje gång man tar ett steg. I en park som man passerar sitter ett gäng alkisar och skrölar. De blir tysta en stund och skrattar sedan ut en när man går förbi. Och man glider in på en gata man inte gått på 500 gånger och tänker att här var det fint och här kan jag gå. Från ingenstans uppenbarar det sig någon bakifrån och personen är inte riktigt nöjd förrän den går exakt bakom en. Det fläktar i nacken. Och man saktar in för att fanskapet ska passera, men människan förstår inte, utan minskar avståndet till det omöjliga. Man vrider på huvudet och det man ser är inte vackert något mer. Sen börjar det regna.
Man hör små konstiga rop från magen och förstår att det är hungern som talar. Samtidigt trycker det på nervöst i tarmarna. Det kan vara oron och nerverna. Och man hittar en schysst lunchsylta efter ett alldeles för långt letande. Den där kötträtten på skylten låter jävligt hyvens. Salladsbordet är fint och precis när maten kommer in slår sig en snubbe ner som tror på filosofin: ett bad om året. Han har gårdagens lunch på tröjan och slafsar och klafsar i sig salladen. Och det rinner ner längs hans gipor och ner på tallriken igen och klafsljuden ekar i hela lokalen och man funderar på om de har rep och snara till efterrätt så man kan hänga sig eller hjälpa vederbörande att hänga sig. Köttbiten är torr och sträv. Potatisen är överkokt och helt ledsen. Människors olika professioner är felplacerade. Kocken borde bli skomakare och tvärtom. Man tar med sig kaffet ut efter att ha lämnat över hälften av lunchen. Det spricker upp och solen tittar fram. Det spelar dessvärrre ingen roll. Humöret har gått sönder. Så är humör och väder i kombination. Antingen det ena eller det andra. Man tar en sipp på kaffet. Efter att både spillt ner sig och bränt tunga och läpp plockar man upp tobak och attiraljer och inser att man skulle kommit i håg att köpa cigarettpapper. Det viktiga som man inte fick glömma. Man lämnar det goda kaffet icke uppdrucket. Skiter i alltihop. Besegrad. Tar bussen hem. På sätet bakom klafsar någon på en banan med öppen käft samtidigt som den samma försöker vissla en glad melodilös truddelutt. Man funderar på om det är praktiskt möjligt att hänga sig i dammsugarslangen när man kommer hem.
På natten kommer mardrömmarna. Först efter de ofrivilliga vakna timmarna där man har legat och stirrat upp i taket, trummat schottistakter på huvudkudden, räknat hyenor, tagit sig två gammeldansk,slagit huvudet i badkarskanten, ätit två falurutsmackor med gammal leverpastej, sjungit ”Man vänjer sig”, kämpat mot ett hängande, dallrigt och slött gomsegel.
När man väl somnat gör man det mest för att ofrivilligt vakna. Mardrömmen upprepar sig. Ett mörkt rum med en dinglande taklampa. Under den sitter han: Lunchmannen. Han har torkad tandkräm i mungiporna. Ett stekt, sprucket ägg på tröjan. Ägg-gulan blinkar åt mig. Han klafsar och slafsar i sig marinerade bäbislår. På hans högra arm sitter en jättestor nyckelpiga och pissar ner honom. Han märker ingenting. Ibland, mellan varven plockar han upp en banan och klafsar så högt så tapeterna flagnar.
Mardrömmen är hemsk och outhärdlig, trots att den inte befinner sig överdrivet långt bort från verkligheten.