Självmordsbombaren.

För några nätter sen drömde jag att jag var självmordsbombare. Nu är ju självmordsbombare inget att sköja om. Och andra sidan så väljer jag ju inte själv vad jag ska drömma.
Man kan tänka sig att detta borde vara en väldig ångestdröm. Det var det inte. Jag hade inga som helst problem med att jag skulle spränga mig själv och massa andra människor. Det som var jobbigare däremot, var att promenera runt med sprängladdningen runt midjan i solen. Det var tungt och svettigt. Den största huvudbryn rörde sig dock om vilken plats som jag skulle låta sprängladdningen skulle smälla av på. Brunnsparken kändes för trist. Nordstan för förutsägbart. NK kändes bättre, med tanke på mitt förakt för allt snobbigt folk och alla fjompiga butiker. I slutändan valde jag Pustervik. De har ju en skara vakter där… Tyckte ändock det kändes lite trist på den trevliga personalen.
Planerade att sätta mig på trappen till entrén. När vakterna skulle säga till mig att jag inte fick sitta där skulle det bara säga… POFF!!! och BANG!!! och BRAK!!!
Trött och svettig och lättad gick jag och satte mig på trappan och väntade på vakternas ankomst…

Här någonstans vaknade jag, så jag fick aldrig uppleva smällen. Vilket jag såklart inte heller hade fått göra om jag hade hunnit detonera sprängladdningen. Lika bra…

(Jag är ju ingen självmordsbombare i verkliga livet och det här vara bara en dröm. Känns bäst att understryka det så ingen får för sig att jag går runt med såna här tankar i skallen till vardags.)