Broddar.

Det är vackert ute…men det är då fan inget kryckväder. Is på gatorna med stora möjligheter att klättra i karriären inom att slå ihjäl sig.

Har varit hos sjukgymnasten igen. Fick cykla som en tok, vila, promenera fram och tillbaka i gångarna, vila, göra övningar, vila. Idag hade jag joggingbyxor istället för pyjamasbyxor. Nästa gång funderar jag även på att sätta på mig pannband så man ser ut som ett pro.

Fick även med mig en present hem: Nerfällbara broddar till kryckorna. Såna där som pensionärer brukar ha på sina käppar. Eftersom jag fick en brodd till varje krycka så är jag väl klassad som en föryngrad dubbelpensionär nu. Lite som att en äkta raggare alltid har dubbla antenner bak på sin bil… Tufft som satan.

Vissa kanske tycker det borde vara tid för mig att slänga kryckorna nu och springa någon vintermara. Vintermaratonen tycker jag vi kan hoppa över. Däremot borde kryckorna kyssas ajöken. Det är bara det att när jag går utan kryckor och ska skjuta ifrån med det opererade benet så dyker en ilande smärta upp i ljumsken efter typ 20 meter. Samma smärta som fanns där från det att jag skadade mig. När den där hundra kilos svinpjäsen landade på mig. Varje gång en motgång uppstår känner jag att jag skulle vilja hitta honom och lavettera honom hundra gånger på varje kind. Och kanske berätta en sann saga om att påverka andras öde.

Medan allt annat i takt blir bättre efter operationen så består den där smärtan. Nu börjar sjukgymnasten misstänka att jag har någon muskelbristning i ljumsken som inte vill ge med sig.

Sjukgymnsaten började även prata med en kollega där jag låg på britsen och följde med i samtalet, att det hade varit bra om jag fick röntga om mig en gång till då de misstänkte<a  att jag kan ha en muskelbristning eller liknande.

Kan inte längta nog efter att åter igen få sätta på mig Gene Simmons pungskydd i form av clownnäsa och leka röckstjärna på röntgen.

Tanken är att jag skall börja jobba på Tisdag. Det känns rätt avlägset.

En annan tanke är att jag skall träffa den gamle gode Ed för en stunds samkväm på andra lång ikväll. En tanke omgiven av is på en av stans isigaste gator. Lattja runt på kryckor salongsberusad med helt fantastiska möjligheter till förlängd sjukskrivning. Varför nöja sig med att ha spikar i bara en höft. Det blir ju mer balans att ha spikar i bägge höfterna! Och med tanke på dagens smärta i ljumsken efter allt tränande så bjuds ett enormt tillfälle att mörda smärtan med massa mjöd…

Nej, jag tror det får bli en sammanstrålning senare i veckan när termometern står på plus, isen har smält och ljumsken har lugnat ner sig i fråga om uppmärksamhetstörst gällande smärta.

Broddeladi ho!

Hos sjukgymnasten.

img_1318.jpg
Jag var hos en sjukgymnast igår. Eller fysioterapeut som det heter numera.
Jag är fortfarande sjukskriven för ryggen, men skall prova att jobba imorgon.

Sjukgymnasten jag var hos var väldigt trevlig och charmig (och vacker). Sköjaren var och så trevlig och charmig som han förmådde. Speciellt vacker känner man sig inte när man står i strumplästen och nedstrippad till kalingarna och gör knäböj. Att känna sig löjlig ligger närmare sanningen. Men man bjuder på sig själv vare sig man vill eller ej.

Efter alla de där övningarna på golvet var det dags att lägga sig på britsen. Vid det här laget hade jag börjat svettas som en disktrasa. Mer stretchande och sträckande. På mage och på rygg. Att stå på alla fyra på en brits och svanka med ryggen och spänna ut arslet i vädret…och bjuda på sig själv lite. Kan man väl göra.
Nu hade svettandet rullat igång på allvar. När jag vände mig från rygg till mage såg jag hur hela kuddskyddet i papper var dyngsurt
-Du får nog byta det där sen.
Hon log och skrattade lite åt mig. Sen bytte hon kuddskyddet.

Hon klämde på min rygg och kunde konstatera hur stel min rygguppenbarelse var. Jag hoppades att jag inte var lika svettig på ryggen som om hodet.

När jag satte mig upp såg jag att det nya nackskyddet var lika blött. Lord of satan…
Jag frågade om hon kunde hämta lite papper så jag kunde torka av hela hodet.
-Jag föddes svettig, berättade jag för henne när hon kom tillbaka.
De där ögonen och det där léendet följt av skrattet avväpnade mitt svettiga jag. Fuck löjlig…

Till min stora glädje var det dags att sätta sig på sig paltorna.
Sen satte vi oss ner och pratade om mitt jobb och möjlighet till träning. Allt medan hon skrev en roman om mig. Jag frågade om den blev bra. En bestseller hävdade hon.
Jag fick med mig ett gäng övingar hem.

Min diagnos lyder: Lumbago
Ordet klingar arbetsbefriad forevos. Eller som namnet på ett sällskapsspel. Riktigt så farligt är det inte. Det betyder överansträngning i ryggmusklerna.
Detta kan uppkomma av att man hellre sitter och filosoferar över livet än springer runt och svettas i skog och på gator och torg.

Eller som någon svettig gammel filosof sa: Du kan inte springa från dig själv din lilla djävol!

Hos sjukgymnasten och hos läkaren.

skrivet tidigare idag.
Sitter på jungans och äter frukost på uteserveringen. Troligtvis för sista gången i år.
Jag är efterlyst av KGB och CIA och stasi, ABF och EKG. Jag har en clownkeps på mig och i fickan ligger en vattenpistol. Okej, nu svamlar jag.
Nej, nu blev jag plötsligt uttråkad…
Skall jobba helg…

Var hos en sjukgymnast igår. Kroppen har börjat knaka och braka, gnissla och knäppa. Jag har värk i höger ben som kommer och går. Ibland när jag böjer mig ner och rätar ut ryggen igen går den inte tillbaka rätt, och det känns som att det sitter tio knivar i ryggtavlan. Efter några minuter släpper det. Axlarna värker ibland när jag har jobbat. Ett gissel…
Hos sjukgymnasten fick jag nöjet att strippa ner mig till kalsongerna. Sen fick jag stå framför en spegel och bända och böja och vrida medan han klämde och tryckte. En mycket gemytlig stund.
Han gav mig övningar som jag skall göra fyra gånger om dagen. På pappret med övningarna är det en tecknad man som visar mig hur jag ska göra. Han har kortbyxor på sig och på hälften av bilderna ser det ut som han har ståfräs.
Innan jag gick frågade sjukgymnasten om jag hade några andra åkommor. Han kanske inte tyckte det räckte.
Jag sa som det var, att jag har en smärta i bröstet, i hjärtregionen som kommer och går någon gång om dagen. Han tyckte jag skulle ta kontakt med en läkare och återkomma när symptomen var utredd. Jag gick upp en våning till vårdcentralen. I receptionen sa jag att jag ville boka tid hos en läkare för kontroll av hjärtat.
Så fort man säger ordet hjärta i sjukhusmiljö får man hjälp blixtsnabbt. Jag fick komma in till en sjuksköterska direkt. Hon tog puls och blodtryck. Efter det skickades jag till EKG. EKG:n visade helt korrekta hjärtslag. Sist fick jag komma in till läkaren. Han klämde runt hjärttrakten på mig medan han pratade med sjuksköterskan. Jag berättade om mina symptom för doktorn och även om en incident i somras när jag hade cyklat. Jag hade pressat mig lite extra när jag trampade på i uppförsbacke. När jag sen klev av cykeln tryckte det i hela bröstet och jag fick svårt att andas. Såg stjärnor och svettades. Jag höll på att svimma… Jag fick stå lutad över cykelstyret innan jag vågade röra mig igen.
-Vi får nog skicka honom till Greken, sa läkaren då.
Vem fan är Greken, tänkte jag.
Nu ska jag hur som helst få en remiss för arbets-EKG. Man cyklar alltså med massa elektroder på sig. Troligtvis i bara kalsongerna.
Man får ju bjuda lite på sig själv.
Känns bra att få det hela uträtt iallafall!

Det vankas diskbråck.

Det vankas diskbråck igen. Tredje gången i så fall. Det värker precis på rätt ställe och jag kan inte räta på ryggen helt utan att känna smärta. Då vankas det även upp emot 6 veckors sjukskrivning och reguljära återbesök hos sjukgymnaster som drar ner kalsongerna halvvägs och klämmer en halvvägs ner på arslet.
Förra sjukgymnasten jag var hos stammade. Smärtan fick mig att tänka konstigt och jag fick en märklig impuls att dunka till honom hårt i ryggen i hopp om att han skulle sluta stamma. Lyckligtvis stannade det hela vid en impuls.
Den första gången jag fick diskbråck gick jag hos en sexig sjukgymnast med len röst och lena händer som klämde mig på skinkorna. Jag fick erektion och jag var 21 år och hade tjej och kände mig otrogen…
Bägge gångerna gick jag runt stel och krum. Grimascherade åt smärtan. Spottade och svor som en gammal gubbe.
Hoppas den lilla smärtan jag känner nu  har gått över tills imorn, istället för att växa sig till smärtan den enorma.