En bra lunch och en dålig promenad och övriga ord om det helt fantastiska.

Har käkat lunch med morsan idag. På Joe Farelli’s. På Avenyn.
Någon slags färsbiff med gratinerade rotfrukter. Smakade riktigt bra faktiskt. Kommer dock alltid tycka det här med att byta ut potatis, pasta eller ris till något grönt är konstigt. Man kan väl få både och för bövlars?! Morsan fick en hög med kyckling på en grönsalladbädd. Efter den här trenden med att välja bort basingredienser så kommer fölk kasta kokt potatis i munnen på varandra på samma sätt som man gör med vindruvor och jordnötter. Ris kastar man ju på brudpar fortfarande. Kanske ska börja kasta överkokt pasta på brudparet istället eftersom det gamla inte verkar duga längre…
Morsan var hur som helst nöjd. Det är roligt att äta lunch med morsan när hon tycker det är gott. Hon säger det nämligen väldigt många gånger. ”Gud vad gott det var!” säger hon när vi sitter och äter. Sen säger hon det tio gånger till när vi dricker kaffe och sen säger hon det fem gånger till på promenaden efter den goda maten innan man skiljs åt.
De gånger maten är kass och trist får man höra det lika många gånger. Då är det lite mer tröttsamt.

Och nu dricker jag en dansk öl på Dansken. Poff! Helt sänkt blev jag. Som genom ett trollslag. Tröttheten slog en kil mellan hjärnhalvorna.
Och det är någon här inne som skrattar för högt. Revbenen får sprickor av det där skrattet.
På varje krog, café, inrättning, park, biograf, instans, affär, uteservering, spårvagn så finns det alltid någon som skrattar för högt. Ett sådant där skratt som suger livsglädjen ur en. Som får tändernas emalj att spricka. Tänk på det och bli glad.
Ska jag berätta en rolig historia? …tror jag inte!

Var ute och tog en promenad i eftermiddags. Efter lunchen med morsan. Promenerade som en tok med Johnossi i lurarna. Upp för Sprängknullegatan och ner för Linnégatan. Brukar gilla den där promenadrundan och den där musiken, men det kändes tomt och poänglöst.
Dessutom brummade och vibrerade det i magen efter den där färsbiffen. Efter halva rundan fick jag ont i vänstra benet. Ända upp till ändan. Den gamla värkande vänsteraxeln började värka. Jag började svettas och blev skitnödig.
Lika bra att kapa av hela vänstersidan av kroppen och hoppa runt på höger ben tänkte jag och satte mig på en iskall mur och tog en cigg.

I övrigt finns ingenting att klaga på. Skulle väl vara den här jävla svinkylan då…

Morgonstund har guld i räva.

Försökte ha en trevlig stund här i köket med en kaffe och en cigarett efter frukosten…

Men solen lös in som en ilsken fan så man blev bländad och alldeles svettig. Sen rev jag ner en ljusstake av bara farten med min fäktande armar. Krossat glas över halva golvet. Svordomar och haranger. Och så blev jag kabonk-skitnödig av kaffet och fick lubba ut på dass. Braaak! Herregud en atombomb. Tom toalettrulle. Halvsnubblande ut i köket igen med kalsongerna halvt uppdragna och hämta servetter. Tillbaka in på dass. Torka. Spola. Tvätta labbar. Sen tillbaka i köket igen. Pust och stånk. Helt slut.
Till sist avnjuta en kopp kaffe… som hade kallnat.

Over and out.

20140520-124123.jpg