Det låter ju bra iallafall.

Ska du ta och ticka ner dig nån gång, ditt luder-verk?!

Sitter på samma ställe som jag satt på när jag skrev för ett tag sen. Ellis corner på Stigbergstorget i tuffa majorna. Där lastbilarna gjorde u-sväng och mejade ner det där arma rödljuset. Det var faktiskt därför jag gick hit. Blev så sjukt sugen på lite destruction…nej jag har faktiskt varit och köpt tobak. Precis som förra gången. Och jag har promenerat ända hemifrån precis som förra gången. Fast jag gick en annan väg hit. Precis som jag gjick en annan väg förra gången. Hitills har ingen mejat ner stölpadjävolen och det är ju synd tycker jag.

Har kommit igång med mit novellskrivande igen. Det är därför ett under att jag sitter och bjuder ut mina ballar här på bloggen, men jag är en schysst dude som älskar världen…
Det är skönt iallafall att komma igång med skrivandet igen. Man känner sig nyttig och duktig på något vis. Som fryst broccoli ungefär.
Sen låter det ju enormt tufft att säga också när folk frågar vad man sysslar med.
-Jag håller på att jobba på en novellsamling.
Tuffare än att säga att man är personlig assistent iallafall. Det leder inte till nåt knulla precis. Men säger man att man är novellförfattare, då blir man tvungen att dra fram kalendern och kolla om man har tid för att sköja runt under täcket. Man måste ju vara rädd om sin inspiration också. Fast knulla borde ju vara bra för inspirationen. Bättre än en runk i mörkret.
Tyvärr så tjänar man ju mer pengar på att vara personlig assistent än att sitta och var hittpåig bakom ett tangentbord. Men sen när royaltyn på 57,40kr kommer då har man ju råd med en bärs iallafall. Tycker jag är helsköj.

Har även börjat hålla på med klockor igen. Eller ett specifikt urverk som jag har hållt på med tidigare. Framstegen är måttliga. Jag har vänt och vridit på de små delarna. Tvättat och oljat dem. Satt ihop. Tagit isär, men det trilskas. Jag har kollat på videos på nördkanaler, läst, tänkt, funderat på problemlösning och vad som felar. Kommit på vad som varit fel. Testat på nytt, men lik förbannat så felar det i slutändad. Detta specifika urverk heter ”AS ST 1950/51” och jag haaaaatar det så innerligt!!!!
Nästan varje gång när jag hållt på slutar det med att jag är förbannad. Går och lägger mig arg, ledsen och hungrig. Vilken jävla hobby va? Hade jag inte haft betongväggar så hade det varit så stora hål i väggarna så att man hade kunnat hoppa jämnfota från vardagsrummet rakt ner i toaletten i badrummet.

Fast det låter ju ändå rätt tufft.
-Jag håller på att renovera gamla urverk och så skriver jag på min novellsamling. Säger man det högt till någon så får man aldrig mer vara ifred.
Sen att man aldrig får urverken att ticka och att novellerna handlar om en gammal gubbe utan nötter i påsen är ju en annan sak. Det behöver man ju inte avslöja.
Man är ju proffesionell änna.

Morgonpromenader.

Ibland vissa mornar, om jag vaknar i rätt tid på rätt sida av hodet, icke iklädd pullover eller jumpsuit, så har jag ibland börjat ta raska morgonpromenader.
Istället för att efter den första morgonciggen sitta och glo ner i mobilen och i ett nedgrumlat morgontillstånd åter bli påmind om att folk är idioter, för att sedan efter cirka en halvtimme tända en andra cigg innan jag äter frukost, så tar jag alltså istället en morgonpromenad. Då tager han sig en promenad…
Allt handlar såklart om en inre ork och om vädret är hyfsat okej för att det skall bli av. Eller att det helt enkelt inte blir för dömysigt när värmefläkten värmer mina ben. Idag blev det iallafall av igen.

Tanken med morgonpromenaden är att bli klar i huvudet. Personligen tänker jag rätt bra när jag går. Man kan säga att det är huvudets spermier som börjar dansa polka när man tar en rask promenaddjävul (alltså jag menar de där glädjegrunkorna som släpps lös i knoppen och kroppen när man gör något bra. Aaaa, freoner tänkte jag ju på). Fast på ett helt icke-knulligt sätt kan man säga, så att säga.
Och det fungerar. När man kommer hem igen känner jag mig renad som en nyduschad luffare.
Tanken från början med dessa promenader på självaste morgonens raserade kvist var också att jag skulle komma hem i detta käcka tillstånd och skriva på mina noveller med nypromenerat och raskt hode.

Här uppstår dock ett problem. När jag kommer tillbaka är jag ju hungrig och måste äta frukost. I mina arbetslösas glansdagar som fortfarande är faktum paktum så blir detta något av en seans.
Först äter jag. Alltid framför Tvn. Oftast brukar jag titta på sådana där ryska dashcams. Fruktyoghurten åker ner i matröret medan folk kör mot rött, eller kör om på höger sida precis vid en avtagsväg och hamnar i ett dike och vrålar ”SUUUKA!”. Jag vet inte varför jag finner det så intressant att titta på. Kanske för att bli påmind om att folk är dårar och beter sig som idioter.

Nåväl, när frukosten är uppäten så måste jag sträcka ut mig ett tag. Jag har ju verkligen gjort mig förtjänt av detta då jag har tagit en morgonpromenad, ätit min mat som en duktigt skolpojke och nästan stått ut med en beskärd del av alla världens idioter. Duktig Johan. Sitt! Apport! Rulla runt som en bäver! Jag ligger alltså kvar där på soffan en stund och slumrar till som en gammal tant.

Efter den här seanstimmen är jag redo för en kaffestund. Brygga kaffe. Diska. Städa och torka i ordning diskbänk och köksbordet för att sen ta mig till nästa seanstimme, som brukar vara i två timmar faktiskt. Dricka kaffe, fundera över varför Gud, Jesus och hans luffarkamrater utrustade mig med så fula tår. Men som sagt, vilket bindar samman hela det här inlägget: Att ta en promenad och bli klar i huvudet och sen sätta sig ner och skriva…
Det enda trista är att jag oftast inte skriver. Först och nu när jag är redo att omfamna världen så är jag ju tvungen att kolla upp vad för skit folk har hittat på nu då på det där slyngliga wörld wajb föck sen jag också fanns med i verkligheten. Sen skulle jag faktiskt göra det där. Sen måste jag kolla lite jobb och sen kom en nysattack och sen efter ett par koppar och ett par cigg så rullar den stora vemodiga bajsnödigheten in. Plötsligt har det gått två timmar. Man blir yr och klibbig i handflatorna av kaffe och njuteriet över att älska världen och sen är det plötsligt dags att äta lunch.
Disciplin som en malaj som fick frisedel.

Men det är ändå en väldigt trevlig start på dagen.
Det där med att ta en morgonpromenad alltså.

Nästa gång kanske jag berättar vägbeskrivningen på min promenad och vad jag såg för sköj eller nedslående.

Nu skall jag äta en handburjare!