Pensionärer…

Jag har suttit på en bänk i Slottskogen och ätit en kycklingrulle idag. I det fina vädret. I den fantastiska världen.
Det kom två damer i 80-års åldern och frågade om de fick göra mig sällskap på bänken.
-Naturligtvis, svarade tjejtjusaren Johan.

De var två väldigt pigga pensionärer. Piggare än mig till och med, och då är man pigg…
De pratade om ett seniorcafé de brukade besöka. En del krämpor ingick såklart i samtalsämnerna. Dåliga fötter och ben.
Innan jag hann gå räknade de ut hur längesen det var som deras män hade gått bort.
Tantorna överlever männen. Nästan alltid.
Minns när jag brukade handla på Ica på Olskroken förr i tiden och hur överbefolkad mataffären av änkor som köpte ärtsoppa på burk.

När jag åkte bussen till Linnégatan i fredags hamnade jag inklämd i ett pensionärsgäng som klev på. Gubben hade ett tennisracket nerkörd i hans sportbag. De andra två damerna som också klivit på vurmade runt honom och pepprade honom med frågor som han var hetast på hemmaplan. Han var väldigt socialt trevlig. Lite så att man tänkte ”så ska jag också bli när jag redan har varit stor.”
De pratade om lite allt möjligt…
Helt plötsligt sa han, med en mer uppgiven och trött stämma:
-Jaha, så var man på gubbdagis i veckan…
Sen satt han där tyst, som att luften hade gått ur honom.
Efter en paus undrade damerna vad man gör på ett gubbdagis. Jag undrade också kan jag säga.

-Näää, man umgås med andra gubbar.
-Är det fritt från kvinnor där då?
-Ja kvinnofolket är inte välkomna.
-Men vad gör ni då? undrade kvinnan som fann honom mest fantastisk.
-Näää, sist var en gubbe där som hade jobbat för Nasa och berättade. Gången innan var det en annan gubbe som hade varit uppe på K2.
-Vad är det? undrade den andra kvinnan.
-Ja men berget, förklarade han lite irriterad, som om det var den dummaste fråga han hade hört.
-Jaha, förlåt, sa hon. Jag trodde det var någon känd trappuppgång…

Det var tyst en liten stund. Fram till att alla tre skulle av vid samma hållplats. Han verkade gilla den ena damen mer den andra. Medan bägge damerna verkade gilla honom minst lika mycket.
När de skulle kliva av glömde han bort vänligheten mot de där två kvinnorna. Han glömde faktiskt bort dem överhuvudtaget.
En vacker kvinna i 30-års åldern skulle kliva av samtidigt.
-Varsågod, sa han till henne och lade upp sitt mest våta leende. Sen svepte han ut hela armen som att visa vägen genom bussdörrarna för henne.
-Gå du av först så slipper jag tränga mig med barnagnen, svarade hon.
-Aldrig i livet! svarade han på rekyl.

Den unga kvinnan stressade ihop sina påsar och rullade ut barnvagen medan han ropade efter henne om hon behövde hjälp med att få av vagnen.
-Nej tack, sa hon blixtsnabbt.

Sen gick tennischarmören av. Efter följde de jämnåriga kvinnor som han hade glömt bort tillfälligt…

Min mor tränar ju på ett gym tre gånger i veckan. Pensionärerna är väldigt bundis med varandra där. De är kompisar som hjälper varandra med de avancerade träningsredskapen. Kan dock se framför mig hur obalunsen dyker upp när en het 30 åring promenerar in i lokalen…och aldrig gör om det igen.

Rör på påkarna & rensa det lilla hodet!

(null)
Har tagit en långpromenad idag. I Slottsskogen. Brutit itu det där ”att växa fast hemma” tillståndet. Jag gav mig ut i eran verklighet som också är min mellan varven.
Slottsskogen. Kala, kolsvarta träd i motljus av en orange skymningssol. Hade jag varit känslosam hade jag gråtit på en bänk och blött ner cigaretten eller kanske kräkts i en buske. Det är jag inte. Jag är kall och står pall i en värld som är kallare än mig.
Skönt att röra på de där påkarna iallafall bland vackra kulisser. Man rensar ju skallen rätt bra när man promenerar.
Sen låter det ju väldigt seriöst när man säger att man har tagit en långpromenad i Slottsskogen. Säger man bara att man varit ute och promenerat kan ju det betyda att man tog en promenad till jourbutiken eller till absolut närmaste krog för att slippa gå så långt. I det fallet kommer ingen fråga hur långt man gick. På sin höjd kommer de i så fall fråga hur många öl man drack…
Nå väl, nu har jag iallafall långpromenerat. I Slottsskogen. Var tvungen att säga det en gång till…

Efteråt promenerade jag på en bit av en gata som jag inte kan minnas att jag har gått på förr. Alltså på den gatan har jag ju gått på innan. Men på den andra biten av den gatan. Nu gick jag en bit på den gatan som jag aldrig…
Äh, det här bli jag då inte klok på. Och säkert inte den stackars stackare som läser det här heller eller som slutade läsa precis nu tack vare det här pladdret.
Nåväl, det jag ville ha sagt var att det efter 19 år i denna stad knappt händer att jag hittar en för mig ny gata. Då brukar jag bli alldeles till mig. Ungefär som att jag älskar världen hejdlöst och måste låtsas att jag är i en annan stad. Dortmund eller Krakow. Här går jag runt i Dortmund, kan jag säga för mig själv.
-Kan man köpa Tysk slang här eller?
När jag sen är tillbaka i välkänd terräng igen där jag gått en miljard gånger förr är jag också tillbaka i en verklighet som finns…

Nu, en bärs på ett tomt Kellys på en Måndagstom andra långgata.
Människor finns överallt, men definitivt inte just här. Någon annanstans. Hemma eller promenerandes på dåligt upplysta promenadslingor med hundar. Knullandes med sovrumslampan släckt eller inte knullandes alls.
Pratandes över puttrande grytor på spisen. Stickandes en flytväst i ull framför ”Bonde söker frau mit eine schimpans!”

En sådan flytväst skulle jag vilja ha. Om jag plötsligt skulle befinna mig ute på vatten där man inte bottnar…

Suck me sideways

Har legat i gräset i Slottskogen idag som en luffare och spelat freestyle med fräck musik. Det är sånt man kan göra när man är ensam och sen må lite sämre efteråt, för att alla gapar och skrattar och har så roligt så att minst hälften kunde räcka.
Efteråt promenerade jag runt och fotograferade, men inget intressant fastnade på linsen så jag gav upp. Att ge är ju nedslående bara i sig.
Jag blev pissenödig, så jag ställde mig och pissade under ett träd. Precis när lättnaden kom så surrade det runt en geting onödigt nära ollonet och nödigheten kom av sig.

Den här dagen kunde varit mycket bättre. Helt utan varning och anledning egentligen, blev den en hammare på stortån. Jag blev ens inte glad när skatteåterbäringen kom in på kontot. ”Jaha? Det var väl väntat”, tänkte jag.

För det är så vissa dagar. Helt plötsligt och egentligen utan anledning så klubbar någonting ner en i skona. Någons skratt som pressar sig in i själen. Vilken själ förresten? En geting som surrar för nära ollonet.

Det är en av de största lögner jag skulle kunna dra: att ingenting lyckas dra ner mig i gyttjan.

Just nu har jag inget mer att säga. Då kanske det är ett alternativ att hålla käften.

Helgen vecka 20.

Tillbaka på jobbet efter en sköjig helg.
Igår var jag och Erik ute och promenerade med jycken Lucas. Vi tänkte att vi skulle gå till Botaniska trädgården, men där fick man inte ha med sig jyckar in. De är väl rädda att hundarna ska tugga i sig japanska rosenbuskar och indiska sköjarväxter. Barn och alkohol fick dock medtagas. Nödvändigtvis inte i kombination.
Vi gick till slottskogen istället och trängdes bland en miljard andra människor. Drack kaffe på Villa bel parc. Hittade ett trevligt bord i gräset. Snackade om gamla sköjartider medan Lucas åt pinnar och grävde hål i gräsmattan. Tror han tänkte gräva en underjordstunnel till Haparanda.

I lördags när jag och Maja satt och drack upp resten av vinet efter Göteborgsvarvet dök fyra skåningar i sextio års-åldern upp.
”Här sätter vi oss” sa dem.
”Jaha?” sa vi.
De hade grillgrunkor med sig och bredde ut allting precis framför oss där vi satt. De bjöd på nötter och korv. Och tillade:
”Så här gör vi skåningar!”
”Jaha?” sa vi igen.
De hade med sig engångsgrillar. De tog av grillgallret och hällde typ en halvliter tändvätska på varje grill så lågorna stod en halvmeter upp i luften och så att hela grillarna höll på att brinna upp. Så kan man ju också göra tänkte jag och Maja. Sen satte de igång och grilla hamburgare. Grillmastern gick upp och pissade i en buske. Sen tog han fram bröden ur påsen med sina snoppfingrar. Extra krydda tänkte vi.
När de sen satt och åt berättade de för oss hur gott allting var. De körde grillrunda nummer två och bjöd mig på en hamburgare som blev över.
Vi började prata om duvor med skåningarna av någon anledning. Jag berättade för sällskapet att duvor är monogamer livet igenom och att det sägs att de kan dö av hjärtesorg om den ena duvan dör.
Grillmastern tyckte duvor verkade dumma i huvet. Vilket han grundade på att de inte ville flytta på sig när man körde bil.
Sen satt han och skröt om att han kört över ett gäng duvor på en rastplats på autobahn. Hälften av dem hamnade under däcken. Hälften hade han sett flaxa omkring bakom bilen när han tittade i backspegeln.
Han satt och skrattade nöjt när han var klar med storyn. Jag kände att det hade varit på plats att köra över en skåning som verkade dum i huvet.
Stämningen blev påtagligt sämre när jag påpekade att den överlevande hälften av duvorna troligtvis hade dött av hjärtesorg senare.
Vi lämnade skåningarna där med sina grillar och gick mot krogen för några bärs. På 7- eleven försökte jag lura personalen att jag hade sprungit göteborgsvarvet och nu behövde ordentlig föda i form av körv. Det gick han såklart inte på, men jag bjöd honom iallafall på ett skrattanfall.
Kvällen avslutades på Street life. Såg en tjock gubbe i femtio års-åldern där inne med grått bratpasch och seglarkläder. Helt svinpackad. Han hade med sig två tjejer som var hälften så gamla som honom. Han smekte och klämde dem på rygg och skinkor allt medan de åmade sig mot honom. Det hela såg väldigt kladdigt och deppigt ut. Kunde såklart inte låta bli att tänka att han var deras hallick.
Ibland kan man nästan förvånas över att inte öronen har ruttnat bort och ögonloberna inte har vänt sig in och ut än, med tanke på hur mycket dumt man är tvungen att se och höra ibland…

Godspeed on me.

Känner mig yr och klibbig. Smått nervös. Jag har en finne i nacken och det bor en ryss i trappuppgången.
Jag skriver en låttext. Godspeed on me heter den och handlar om en aldrig sinande törst efter den tredje bärsen.
Var hos morsan förra veckan. En kväll åt vi grillad kyckling. Jag hade ett lass pommes till och åt dessutom nästan upp ett helt vitlöksbröd . Efteråt svällde magen upp till en kupol. Tror aldrig jag blivit så matberusad. Hela natten mullrade det i magen. Morsan tvingade ut mig på en promenad. Det var som att bestiga ett berg i motvind. Fes hela natten och halva förmiddagen.
Semestern är slut om en vecka. Om man tänker på det kan man börja gråta.
Ska dela en vinare med emma i slottskogen nu. Sitter på en soptunna och väntar på henne. Under de elva år jag har kännt henne har hon vart i tid kanske två gånger. Sen kanske vi hamnar på en krog. Kanske super ner oss.
Godspeed on me.