En lunch i solen.

Tar en bärs på Sejdeln efter att ha jobbat hos Ed idag.
Vi käkade lunch ute i solen på linnégatan. Det var så varmt så jag var tvungen att vädra pungen och blev sen tagen av polisen på bar gärning.
-Stoppa in nötterna i påsen igen, sa de.
Nej det kanske inte riktigt var så varmt, men när blåsten höll käften var det riktigt skönt.

Lunchen i sig var rena skämtet. Två små kycklingbitar med ris. Som en förrätt. Eds lasagne var en fjärdedels bit av en lasagne i normal storlek.
När jag sen gick in för att hämta en påtår på kaffet sa snubben bakom disken tack så mycket och gick iväg med kopparna. Jag förklarade för honom att jag ville ha påtår. Han sa att det gick absolut inte för sig. Då skulle jag få köpa två nya kaffe. Jag frågade om han hade dålig humor eller om han var ett skämt.
När jag vidare berättade för honom att om det var lunch och kaffet ingick i densamma så var det självklart att man borde få sig en påtår. Jag har aldrig varit med om något annat. Då undrade token var jag hade ätit lunch någonstans, för det hade han aldrig varit med om. Jag tyckte frågan var mer relevant var han hade ätit sin lunch någonstans, vilket jag också frågade.
Hela tiden stod han och log med ett påklistrat léende som om han jobbade på en stor kedja överdränkt med policy. Funderade på att göra krokar av mina pekfinger och hänga mig med mina 73 kg i hans gipor så det där klibbiga léendet försvann.
Kände hur det bubblade i mig. Var tvungen att lugna ner mig. Berättade för honom att lunchen smakade okej och så, men att portionen var rena sköjeriet. Han svar var mycket proffesionellt. Fortfarande med samma dränerande léende.
”Vad har du väntat dig när lunchen kostar 79 kronor?”
”Ja du…jag brukar förvänta mig att bli mätt. Det är vanligt förekommande när man just äter lunch.”
Vilken yrkesstolthet… Han höll alltså indirekt med om att portionen var ett skämt.
Till slut och mycket motvilligt gick han med på att jag pröjsade för två påtår.

Komma här och sköja med lunch-hobby-diktatorn…

Solen lös fint när jag kom ut igen. Nästan som den ville säga:
-Johan, världen är full med dårar, men nu sätter vi i gång och älskar världen.
En klunk kaffe. Ett bloss på ciggen. Sen var det bara att omfamna och le tillbaka igen.