Kinadojor.


Jag var och hämtade ett par dojor igår som jag hade beställt från Kina. Ett par vinterfodrade sneakers. Jag tog emot paketet från utlämningsdisken med bägge händerna. Skor brukar ju väga en del, men insåg att paketet vägde typ 75 gram. Snacka lightweight, ungefär som en liten göttepåse.

När jag väl var hemma slet jag upp paketet som en tok. Ty det hade varit upptäcktsfärd på helt fel postkontor och dansat runt i paketsäckar över halva stan innan det hade hittat rätt.
Det första min åsyn möttes av var något de hade satt fast vid sidan av ena skon som en liten extrapresent: En nyckelring med en sån däringa minion från den däringa filmen Dumma mig. Skulle jag bli glad över detta? Ja kanske, om jag hade varit fem år gammal.

Annars såg dojorna helt perfekta ut. Precis som efter beskrivning. Jag körde ner foten i vänsterskon. Satt som en smäck, fast på foten. Sen satte jag på mig högerdojan. Vad falls-inni-bövlars vad trångt det blev. Jag tog av mig skon och körde in handen. Då hade de stoppat in två innersulor… Men det kan väl alltid vara bra och ha en reservsula till just högerskon!?!
Jag satte på mig skon igen. Perfekt. Sjukt sköna faktiskt.
Jag reste mig upp för att ta en liten halvlytt promenad. Det var fan vad lång man blev då. Det kan ju vara tufft. jag började gå. Men det var helvete vad vingliga de var att gå i. Här fanns stor potential att vricka vristen. Tajmningen kunde ju inte bli bättre nu när man börjar bli bättre i höften också.
Jag tog av mig skorna igen och plockade ur innersulorna. På undersidan av sulorna hade de limmat fast någon slags sluttande klack. Som en kil. Förmodligen för att man skulle bli längre. Den asiatiska befolkningens längdkomplex lös rakt igenom. Och nu är det inte jag som kränker. Nej jag tycker man kränker sig själv om man lägger i en klack – i ett par sneakers. Eller så har man en stor portion humor som inte skall klandras.
Jag tog en promenad till jourbutiken i mina nya vinterfodrade sneakers utan klack. Köpte ett sexpack i ren eufori.

Tänker att jag borde ta hål i örat. Där kan jag ha en ring med min minion hängande och dinglande, så andra blir glada.
Klackarna kan jag sätta dit igen när jag skall fira mitt fantastiska liv på Kinarestaurang. Att vingla in där på kineserian långt innan man ens har hunnit ta en klunk öl och kört ner gaffeln i ett lass med friterade, kränkta räkor.

Vackert!

Kinesisk vinter-klack-sula.

På skoavdelningen.

I måndags var jag på Emmaus på Backaplan. Tänkte kolla tempen på vinylavdelningen. Om man gillar klassikt och kristen musik på vinyl kunde man köpt varenda skiva med förbundna ögon. Om inte, så kunde man gräma sig lite grann åt att man hade bläddrat genom alla tio backarna.
När jag kom upp på övervåningen hittade jag en sån där skinnjacka som jag har letat efter i flera år. Jag satte på mig den och letade upp en spegel. Jag hittade en på skoavdelningen. Just när jag skulle konstatera att den satt som en smäck såg jag i spegeln hur en snubbe uppenbarade sig bakom mig. ”Det var ett jävla slagsmål om speglarana på det här bygget”, hann jag tänka. Snubben knackade mig på axeln.

-Jaaa…svarade jag. Han höll upp en sko framför mig. Han bröt ganska kraftigt och växlade mellan svenska och engelska.
-Vad tycker du om denna sko? Is it good? Han höll upp någon slags märklig sneakersko.
-Yes, but you also need the other one! svarade jag och tyckte jag var helt omåttligt skojig.
-Men ska man springa eller gå?
-Jag tror det är en promenadsko, eeh, like a everyday-shoe.

Jag försökte återgå till att beundra mig själv i spegeln. Då kom hans kompis fram med en annan sko. Han såg glad ut och hälsade och skakade hand. Jag passade på att skaka hand med sko-snubbe nr.1 också. Jag såg dem i spegeln De iakttog mig kritiskt från topp till tå.

-What do you think about this jacket? sa jag plötsligt utan att reflektera över att vi höll på att starta ett stil-forum.
-It´s nice but you need a nice shirt under so you look good!
-Really?
-Ja, ni svenskar vet inte hur man klär sig. Look! sa han och visade runt med armen utsträckt och lät den sväva från väster till öster i lokalen. Jag tittade mig omkring. Jag fick syn på en gubbe i en keps som en gång hade varit röd. Ölkaggen stack fram under den för korta t-shirten och den dassiga jackan som var tre storlekar för stor hade en svårgissad kulör. Ett urtvättat hisingsoriginal. Inget konstigt med det.
-I´ll see what you mean…
-When I was in Italy. Everybody went out in Armanisuites and was drinking coffee. They have style.
Okay, svarade jag i brist på Armani-kostym och vad jag skulle svara.
-And look at you!?
-What? undrade jag.
Jag tittade på min svarta tröja. Mina svarta jeans och mina Nike-dojor och undrade vad fan karljäveln menade.
-Look at that sweatshirt. You need a nice shirt. No style. No girls.
-Well it´s casual monday, försvarade jag mig.
-And that shoes!

Nu började han verkligen… Det här var väl ingen trevlig stajl.
Jag tittade på den där skon som han hade visat upp för mig. Den såg ny och oanvänd upp. Förutom det (och detta sparade jag medvetet till sist) så var det den plastigaste bit doja jag har sett i hela mitt liv. I glänsande gult och blått. Till och med skosnören och sula såg ut att vara gjorda i glänsande plast. man blev helt plastig i själen när man tittade på den.
Och där stod den där pajasen och hånade min klädsel. Någon måtta får det väl ändå vara på dumheterna?

-You thinking of buying this shoe? frågade jag.
-Yes, what do you think?
-Well, it´s not Armani. No style. No girls you know…
Han tvekade en stund och ställde sen tillbaka dojan.

Vi hälsade adjö på trevligaste sätt och önskade varandra lycka till.
Jag hade ju redan hittat den jacka jag så länge varit på jakt efter. I hans fall kändes jakten lite mer tveksamt.