Allmänt vädersnack och en minusgradig story.

Den här svinkylan tar kål på en. I götet är det inte bara kylan eller minusgraderna i sig som svider. Fuktigheten i luften är som en blöt handske i fejset. Om man sen kryddar det hela med lite frisk blåst blir de fem minusgraderna en känsla av det råder trettiofem minus.
Kommer ihåg första vintern när jag hade flyttat till götet för tolv års sen. Det är nog den kallaste vintern jag upplevt någon gång. Och det var typ aldrig under tio minus. Det var fukten. Det var blåsten.

Kommer även ihåg en vinter när jag bodde i Växjö. Tror jag gick i högstadiet. Det var en extremt kall vinter. -32 som värst. Jag och en polare (samma snubbe som var inblandad i hårtorkshistorien på Åhlens, som jag skrev här om för ett tag sedan.) klädde oss i så många lager kläder vi kunde få på oss. Tror det slutade med ungefär tolv, tretton lager var. Ovanpå det satte vi på oss varsin tjock vinterrock. Vi gick ut i de där trettiotvå minusgraderna. Vi kunde knappt ta oss fram. Vi såg ut som två feta traktordäck. Efter fem minuter började vi svettas. Över hela kroppen. Sen lade vi oss i varsin snödriva och tyckte det var ganska kul att man inte frös när man låg i snön. När vi skulle resa oss kom vi inte upp. Klädlagrerna var för tjocka. Vi fick ligga kvar där vi låg. Efter ungefär en halvtimme kom en gubbe med hund förbi. Han hjälpte oss på benen igen.
När jag sen kom in och morsan hittade mig hallen trodde hon knappt sina ögon. Tror det var en av de få gånger när man hittade på idiotiska grejor som man slapp höra morsan säga ”bara vänta tills pappa kommer hem”. Hon hjälpte mig av med kläderna. Hela tiden upprepande samma mening:
”Herregud! Hur mycket kläder har du tagit på dig?”

Ber förresten om ursäkt för den ganska trökiga inledningen på detta inlägg. Jag menar, kan nästan inte tänka mig något sömnigare än allmänt vädersnack. Å andra sidan verkar ju folk ganska förtjusta i att prata väder. Därför bjuder jag på det.
Jag är aldrig omöjlig!