En utomordentligt trevlig rapport om en utomordentligt trevlig utflykt mitt i den stora vida världen.

353fe49c-121b-4c8a-898f-4290e19abdba.jpg
Jag var på Mölndals ortopedi och tog bort gipset i veckan.

Sitter för övrigt och tittar på min hand nu. Den ser ut som min hand, förutom att den ömsar lite skinn.
-Så ”Hej lilla handjävel. Strålande att se dig.

Här följer en liten trevlig rapport om denna strålande lilla utflykt!

Taxiresan ut var svenadyr. Ty Mölndal Sjukhus ligger inte på Avenyn, utan ganska långt därifrån.
Taxichauffören var en glad och trevlig prick, men när jag berättade för honom vad jag hade råkat ut för blev han förbannad. Helt uppeldad. En arg turk, som han sa om sig själv. Han var nämligen turk.
Han tyckte man skulle ta den där jäveln som ramlade på mig och klappa till honom ordentligt. Sen satt han och skakade på huvudet för sig själv och mumlade ”Sicken djävel!”
Sen berättade han om en kompis som hade sköjat runt när han hade druckit. Hans kompisar hade jagat honom på skoj. För att komma undan hade han hoppat över en mur. På andra sidan muren var det ett 25 meter djupt stup. Han hade krossat benen och ryggraden och var förlamad upp till halsen och han satt i rullstol och det sexuella var förstört och allt var förstört och det var inget kvar av honom. Så berättade han storyn för mig. Sen blev han förbannad igen.
-Jävla idiot. Hur roligt har han i sin rullstol nu? Vaaaa?
Jag blev alldeles deppad ett tag kände jag.
Sen hittade jag ett nytt samtalsämne. Då var han glad en stund, sen blev han snart förbannad igen.
Han släppte av mig med orden:
-Akta dig för kantjäveln där, den är farlig.
220 bagis fattigare klev jag iväg mot entren. Han hälsade på mig när han hade vänt och kom körande mot mig. Jag skulle vinka tillbaka med kryckan. Jag fick upp den i luften och tappade greppet. Kryckan for rakt ner på marken. Han glodde på mig genom vindrutan som om han ville klippa till mig.

Nu efteråt tänker jag kan ha åkt med honom i berusat tillstånd. Då har jag troligtvis stått för babblandet och de vilda harangerna.

Han påminde lite grann om taxichauffören i boken ”Räddaren i nöden” som får frågan av huvudkaraktären var ankorna tar vägen när det blir is på dammarna i Central Park.
Taxichauffören blir så jävla arg och tycker det är den mest idiotiska fråga han har fått…

Jag var tidig så jag gick och rekade hur långt det var till spårvagnshållplatsen från sjukhuset. Tänkte nämligen man kunde åka spårvagn till Avenyn och ta en taxi hem därifrån, så man slapp bli skinnad.
”Här är en bänk jag kan sitta på” tänkte jag. Sitta mitt ute i verkligheten och kolla hur verkligheten sköter sig. Just på den bänken satt en skäggig historia och halsade folköl. Jag gick runt hörnet av buskaget och hittade en ny bänk. Där satt faktiskt en otroligt glad snubbe i keps och sjöng…och halsade folköl. Jag testade tredje sidan av det fyrkantiga buskaget. Där fanns en ledig bänk som gjord för en kryckman bland alla andra som gick på kryckor i dessa nejder.
Jag plockade fram mina papper med kallelser igen. Först borttagning av gips, sen röntgen och sist en intim dejt med en läkare…

Gipsavdelningen låg på andra våningen. En lång korridor. Sen svänga höger och vänster och sen längs bort i en ny korridor.
Jag satte mig en soffa och tittade på sjukhusklädd personal som gick förbi mig från olika håll. De bar matlådor och kaffekoppar. De flesta ville inte möta mig med blicken eftersom de inte verkade vilja bli störda på lunchen av en jeppes frågande ögon. Man skulle nämligen inte anmäla sig någonstans utan bara sätta sig där och jeppa sig.
Jag hade tid hos röntgen kl. 13. Jag hade suttit i denna ingipsade avdelning och väntat sen halv ett och nu var klockan fem i.
Till slut dök det upp en matdäst gipskvinna i pasch och glasögon och bad mig entra gipsrummet.
Det är en märklig liten grunka de kapar bort gipset med. Ser ungefär ut som en stor ladyshave med en sågklinga fäst på toppen.
Hon förvarnade att det skulle vibrera i armen när showen började. Det gjorde det, men det var inte det som var det obehagliga. Det kittlade så man fick för sig att klingan nådde huden.
Jag förväntade mig rena splatterscenen. Tänkte att man får vara glad om man kommer ut med hand och arm i en enda hopsatt byggsats.
Jag tittade på handen. På fingrarna. Jag vickade på fingrarna och tänkte ”yo fuckin guy!” Jag till och med luktade på handen. Gipskvinnan som var på väg att resa sig gav mig en skum blick. Jag var bara så glad att se handjäveln så jag var tvungen att lukta på den!
Det ömmade friskt i handled och tumme när jag vickade grunksen fram och tillbaka.
Jag har nu något slags schackmönster i huden efter gipset, så vill någon ta ett parti så är det bara att come on!
-Vet röntgen om att jag är sen nu, frågade jag gipskvinnan då klockan var kvart över ett.
-Du kan tvätta dig där borta, sa kvinnan lite som jag försökt berätta hur hon skulle sköta sitt jobb.

Att traska och traska och traska. Ner till entréplanet igen och få handen röntgad. Jag anmälde mig i disken. Väldigt mycket farbröder och tanter överallt på detta sjukhus.

Man är ganska ung som en liten 45-åring i dessa miljöer. Majoriteten må vara äldre människor med skör benstomme om jag får gissa fritt.
Gubbarna med sina gubbkompisar ser man överallt. Som agerar chafförer åt sin vän.
-Ring när du är färdig så kommer jag och hämtar dig!
-Jajemen, det gör jag Kjelle!

Jag blev uppropad efter fem minuter. Hann precis läsa på framsidan av Aftonbladet eller Expressen att Gunde Svan eller vem det var, var ledsen. Varrför fick jag aldrig reda på. Sen var det min tur.
Tre kvinnor satt i röntgenrummet när jag kom in. En kvinna lade min hand apparaturen.
-Försök vara alldeles stilla nu säger de alltid.
Det håller alltså inte att få en nysattack i detta läge. Då blir den vackra hasselbladsbilden på näven alldeles suddig.
Hon gick och slöt upp med de andra två kvinnorna i rummet med glasfönster.
Det känns lite som att vara i en inspelningsstudio med tre ljudtekniker samtidigt. Ändå kanske det inte är läge att sjunga Sjörövar-Fabbe för full hals.
-Såja Johan, då var vi färdiga. Då kan du gå upp och träffa läkaren nu.
Tycker det är så himla trevlig stämning på sjukhus ibland. Man blir så fint omhändertagen. Väldigt ofta iallafall.

Men gick jag upp till läkaren tror ni? Det tror jag inte!
Jag hade ju 50 minuter att slå ihjäl. Därav brakade jag rakt in på Pressbyrån och drog en grillad slang. Det hade nämlingen börjat trumpeta i magen av hunger.
I öppningen till pressbyrån hade en kvinna i rullstol parkerat sig. Med ryggen mot mig och jag som var på desperat slangjakt. Precis när jag skulle be om ursäkt för att jag ville slanga ner mig fick hon snurr på rullstolen. Hon hade en zebramönstrad päls på sig. På snoken vilade ett par väldiga svarta solglasögon och i hennes knä låg det ett gossedjur…en zebra.

Den där körven…ojojoj vad den satt fint i kistan. Jag stod där vid korvdelen av kassan och mumsade som förryckt. Ingenting kunde störa mig.
Efteråt gick jag och hämtade en cola. När man går på kryckor så har man liksom inga händer över att bära saker i. Jag vände mig om och ropade till expediten:
-Nu stoppar jag en cola i min ficka! Så du inte tror att jag tjuvar! Jag gav henne ett léende, men hon såg mest skrämd ut.

Jag gick ut och satte mig på bänkarna igen. Luft och ta tempen på verkligheten. De skrattande och sjungande folkölsgubbarna var borta. Istället kom det en man som stod vid övergångsstället och gestikulerade argt åt bilarna som passerade och utan att gå över när det blev grönt.
Den här stan leverar inom nervösa beteenden.

Att traska tillbaka. Upp på övre våningen och den där korridoren. Den oändliga korridoren. Jag pröjsade i disken. 300 spänn fattigare och blev sen anvisad till väntrum 4.
En gubbkompis med en annan gubbkompis satt där. En kryckman och en chaufför. Kompisar.
En man och en kvinna kom ut från mottagningen. De mest tatuerade människor jag sett faktiskt. Det fanns inte en liten yta kvar i ansiktet att tatuera in ett litet knott på. Till och med öronsnibbarna hade fått sitt.
Gubbarna tittade storögt. Sen fyllde de i varandras ”Herrijävlar!” följt av ett hostigt skratt.
Och ibland kan jag förstå den där generationen. De undrar vad fan våran generation håller på med. Eeeh, det gör ju jag också ibland.

Sen satt jag därinne och väntade på läkaren. I ett rum med en kromad pall. Ett kromat bord och en icke kromad brits. Jag lutade huvudet mot väggen och höll på att somna när dörren öppnades. En storväxt läkare med en smal sjuksköterska kom in i rummet. Jag skakade hand. Ett rejäljt handslag från läkaren. Om det hade varit min högerhand som hade varit skadad så hade den fått bli omgipsad efter den där handskakningen.
Han sa att min hand hade läkt fint. Dock kommer den ömma i sådär två veckor innan den klarar en runk och rejält trädgårdsarbete.

Jag gick ut till hållplatsen. Min första tur med spårvagn på kryckor. Det gick hyvens. Jag hittade ett handikappssäte. Eftersom jag har multipla skador så spelade jag så multihandikappad som möjligt och slog huvudet i ryggstödet framför gång på gång och skrek ”kombadja!” allt vad jag förmådde.
Det var skönt att åka spårvagn. Utomordentligt trevligt skulle jag nästan säga. Och det hade jag aldrig trott att jag någonsin skulle säga…

Jag klev av halvvägs på Södra vägen. Jag hade nämligen sen innan bestämt att jag skulle gå på restaurang efter besöket på sjukhuset. En pizzarestaurang som efter den sorgliga tidens tecken hade blivit en sportbar.
Kändes fantastiskt att sitta där vid fönsterbordet och titta ut på världen. Jag kunde känna hur jag älskade världen just då.
Första måltiden på restaurang (sportbar) sen olyckan. Pescatori Vesuvio!!!
Och då är jag en jävel på att äta ute ofta i vanliga fall.

Drack en kaffe på uteserveringen. En cigarett. En filt runt benen. Bartendern undrade vad som hade hänt med mig. Jag berättade. Har tappat räkningen på hur många gånger jag har berättat detta nu, för folk som undrar. Folk verkar reagera lika förundrat varje gång. ”Akta dig för för folk som faller från ovan” brukar jag lägga till.
Sist och absolut inte minst så drack jag min första bärs där på uteserveringen. Kändes magiskt. Vardagslir som kändes som rena lyxet.
And the man kept on lovin the wörld…

Helt slut av hela utflykten bestämde jag mig för att ta en spårvagn till Avenyn för att sen ta taxi hem.
Hade visst glömt bort att rusningtrafik råder mellan varven. Det fanns inte en chans att kliva på den fullpackade sardinburken. Folk på spårvagnen tittade ut genom fönstret när den rullade vidare. På en ensamlämnad kryckman på hållplatsen.
Kort därefter kom en vagn som var halvfull. Jag klev på. Alla handikapplatser var upptagna. Av helt friska folk som befann sig i ungefär halva min livsålder. Som satt och stirrade rakt ner i sina mobiler. Inte en jävel gjorde en antydan till att resa sig upp.
Jag fick stå upp och träna på att balansera på kryckorna när vagnen krängde i svängar och gjorde friska inbromsningar.
När jag skulle kliva på av på Avenyn stod folk packade framför dörrarna för att kliva på. Helst innan folk fick kliva av. Skönt att ha två vapen nu som man kan hytta och vifta med. Då blir det rent utanför dörrarna.

Jag ställde mig och väntade på taxin. Folk ilade upp och ner för våran fula paradgata.
Taxin tog mig hem precis lagom till att hemlängtan hade börjat slå in. Insåg att det var sex timmar sen jag hade låst ytterdörren och tagit mig ut i världen. Länge…för en kryckman som mestadels för tillfället håller till på Landalakullen.

Nu var det slut på denna lilla rapport. Det var väl sköj tycker jag!

img_2362.jpgKontemplation på Södra vägen.

Torsdag-Söndag.

Äntligen lite ordning på grejorna…

Har varit ute och tagit en promenad i solen idag. Hann ut innan den hade försvunnit. Tänkte att det var bra efter detta förkylningstillstånd att inandas lite avgaser i stadsmiljö.
Promenerade ända till Redbergsplatsen. Tog en promenad längs Friggagatan. Det var som att gå på en gata som jag aldrig hade gått på innan. Nästan inte ett enda ställe som fanns där när jag bodde vid Redbergsplatsen och brukade promenera på denna gata. Nya restauranger hade ploppat upp överallt. Som en ny gata.
Förr när jag flyttade till Göteborg var det en ruffig gata med skumma caféer, mcklubbar och mcaffärer och porrställen. Stan förändras. Det är snart bara jag som är…som jag ungefär alltid har varit och det kanske inte är en tillgång alla gånger.
Hur som helst stannade jag till på ett relativt nytt ölhak som har öppnat i gamla Redbergsgården. Jag vet inte riktigt vad man skall säga. Det var väl fint och så. Mest säger jag Grattis Göteborg, du har förärats med ännu ett plejs med 1 miljard ölsorter och hamburgare på menyn.
Hade ärligt talat varit sköj om någon i denna stad hade vågat att öppna något annorlunda någon gång.
Innan låg det en kineseria i den där lokalen. Hästpojken har till och med döpt en av sina låtar efter den. Imperial hette den.
De hade inte bemödat sig med att sätta upp en skylt så ingen verkade riktigt veta vad stället hette. ”Den där kineserian i Redbergsgården” stämde bättre. Då visste man.
”Ät aldrig på anonyma ställen som ens inte vågar göra reklam för sitt namn”, sa min farsa till mig en gång. I detta fall stämde det enormt bra. Allt var nämligen oätbart på det stället.
Där jag satt och drack min öl idag, var det spelmaskinshörna då. Lånen sinsemellan när det vanns och förlorades avlöstes lika tätt som de högljudda grälen…någonstans vid lunchtid. När vinsterna var slut satt folk och drack sina öl under vresig och lättaggad stämning.
Tror aldrig jag såg någon äta där inne.
Men nu är det slut på den sortens sköjeri. Det har bytts ut mot annat sorts sköjeri…så att säga.

Efter den där bärsen lämnade jag Redbergsplatsen och åkte in mot stan. Att klampa runt där uppe är som att klampa upp gammalt damm från gamla tider. Man blandar ihop dåtid med nutid.
Två egna lyor. Tre ex på tre olika gator, så känner man sig smått färdig med det där området.

Efteråt hamnade jag på Mandarin Kineseria på Södra vägen för en bärs. Därinne råder ett eget språk…
När man får sin öl vid bordet heter det:
-Vassle, vilket betyder ”Varsågod”
När man har druckit upp sin öl och tackar för sig heter det:
-Tassåmycket!

Sen ringde syrran. Vi sågs på Old Town i mitt område. Vi hann med en öl innan det stängde. Vi gick över till Foxes. Och hann med en öl innan det stängde. Resten är historia.

Och nu är det Söndag och helgen är snart över. Nästa helg är det ny helg och där emellan är det massa vardagar. Solen har tittat fram och jag har suttit på balkongen en del och vi går mot ljusare tider när det gäller vädret, annars är det mest samma skit med lite variationer i. Man duschar när man behöver det, äter när man måste. Reflekterar över sånt som känns, men inte borde kännas alls och sånt som borde kännas mer. Grannen torktumlar klockan ett på natten. Man vrider sig på loftet och plötsligt så sover man.

Hälften av detta inlägg skrevs i Torsdag och hälften skrevs alldeles nyss. Så kan man tydligen också göra. Så gjorde jag iallafall.

En pizzabagare och stadens ljuvliga dofter.

Sitter på ett cafe på Södra vägen och dricker kaffe och tittar på förbipasserande Metallica-fans.
Innan satt jag på en pizzeria och tittade på förbipasserande Metallica-fans. De är överallt. Tyckte även jag såg James Hetfield cykla förbi, men det kanske var hans bror.
Har för mig att jag såg Metallica 1988, men kan också minnas fel.

Pizzabagaren hördes genom pizzerians öppna fönster och ut på uteserveringen där jag satt. Svordomar och haranger flög runt som projektiler där inne och ekade ut på gatan. De verkade ha det svettigt och stressigt därinne.
”Välkommen till helvetet! Vill du beställa?” sa han när han svarade i telefonen. Mellan varven ropade han ut genom fönstret och frågade folk om maten smakade bra. Sicken lustigkurre

Lite bakis idag. Lite ensam. Lite ledsen. Existensen är mellan varven ett grönskans träd i Gobiöknen. Ständigt sökande efter vätska…
Dagar och nätter susar förbi. Spelar ingen roll om man har trist eller kul. Tiden går fort som själve fan. Det var den sommaren. Adjöss.

Nu stänger de fiket här. Dags att packa ihop sig och hoppa hem på ett ben.

Promenerade även upp på Avenyn för att ta en buss. Det luktade bajs på hela gatan. Och nu när jag kom hem för en stund sen satte jag mig på balkongen. En sur doft klättrade in i mina näsborrar. Luften utomhus luktar lite som en fuktig och möglig källare. Det kanske är värmen som för med sig en doft av förruttnelse.

Långpromenad och glasögon.

Har tagit en jättepromenad idag. I mitt område, bort från mitt område. In i andra områden. Genom villakvarter och industriområden. Promenaerade en bra bit ut i Mölndal.
Såg en kvinna med en korv med bröd i varje hand. Hån såg girig ut.
Till slut började det värka i benen. Tänkte gå hela Södra vägen tillbaka, men så ringde morsan och ville äta semla (minisemla, skall tilläggas) så jag tog vagnen tillbaka in till stan.
Finns kanske inget bättre än att promenera när man känner sig lite risig eller bakis. Eller risig och bakis.
Själv drog jag en jättesemla och ett glas treo till, sen var man pigg och ny som en dag, trots att dagen var slut och det började skymma.

Har även varit och beställt glasögon. Jag provade de fulaste bågarna jag kunde hitta och gjorde grimaser framför morsan till hon fick fnitteranfall. Beställde både vanliga glasögon och solbrillor. Båda med med synstyrka i. Planerar att bli en skum snok både i mulet och soligt väder. 2000 spänn för hela paketet inklusive synundersökning. Check på den du!

Var på Skål en sväng med syrran igår. Karoke var det där. Alltså i de flesta fallen var insatsen hellre än bra. Har aldrig funnit karoke speciellt kul. Det skär mest i öronen. Det skär i öronen och det känns som man måste dricka sig under bordet för att stå ut. Hillbilly-atmosfären var total…

Skall jobba helg igen. Ångesten breder ut sig som giftig rök eller dimma…

Som en övermogen bapelsin på Restaurang Mandarin.

IMG_0426.JPG
att kasta ut vaser och hästar genom fönstret på restaurang Mandarin, glad och självlysande som en Bapelsin!

Har varit och köpt skruv. Bara en sådan sak. Och plugg. Helt crazy ju! Hur ska detta sluta?
”Tyvärr har jag bara plugg i 100-pack”, sa nissen bakom disken till mig.
”Det vill jag inte ha”, sa jag.
”Sen har jag såna här.” Han visade mig några bruna plugg i istället för grå. Jag frågade vad det var för skillnad.
”Det är en smaksak.”
”Men de funkar lika bra?”
”Ja”
”Jaja, men det är ingen skillnad då?!”
”Nej, det är en smaksak.”
”???????????????” Jag gav upp. Köpte pluggen. Det återstår att se om det är någon skillnad när de sätts i bruk. Bruna eller grå eller skära som ett grisarsle må vara en smaksak. Speciellt som pluggen inte syns eftersom de sitter inkörda i väggen. Ah, jag blir inte klok på det.

Ska alltså inte plugga upp mig själv på väggen som en annan kökskristus som jag skrev sist. Jag skall sätta upp två hyllplan. Det är en plan, hö hö.
Där ska jag placera alla mina kaffekoppar med fat som jag handlar på mig. Tycker nämligen det är satans trevligt med att dricka kaffe ur kaffekopp med fat. Kan nästan påstå att jag samlar på kaffekoppar med fat. Någon jävla hobby skall man väl ha förutom att runka i duschen…
Tänkte här om dagen att jag kanske skulle börja samla på porslin från forna Östtyskland (och andra grunkor också kanske. Ostalgia kallas det om man samlar på grunks från forna Östtyskland.). Varför? Jo jag övar ju på att bli tysk. Framför allt är jag ju väldigt fascinerad av gamla kalla kriget-tiden. Speciellt då Öst och Västtyskland.
Nåväl, när jag kom hem från Stellas i förrgår med den där påsen med kaffekoppar som jag lämnat hos syrr, så började jag packa upp porslinet. Jag läste under faten. De första paren jag packade upp var gjorda i Polen. Sköj tyckte jag. Nästa par jag packade upp var svårlästa. Under en av kopparna gick det att tyda Made in GD…tillslut såg jag att där fanns även ett R. Fantastiskt ju! Alltså Made in GDR. Alltså Deutsche Demokratische Republik. Alltså forna Östtyskland. Tyckte jag var helt föckin fab-fantastiskt!
Hade ju förvisso druckit massa bärs, så nu i nyktert tillstånd tycker jag att det är smått fantastiskt. Får räcka. Jag hade alltså börjat samla utan att ens veta om det när jag köpte kopparna.
Köpte även en sån där klassisk snökula som man skakar på, så virvlar det massa snö i den. Den här hade istället guldglitter som virvlade runt. Självklart hade den ett Eiffeltorn inuti och en skylt som det stod Paris. Jag skakade loss med den i köket. Lite väl okontrollerat kanske i den glada tjoflöjthågen. Skiten gled ur handen och brakade i golvet och sprack på studs. Vattnet rann ut på golvet. Guldglittret hade virvlade för sista gången. Den hade säkert överlevt sen 80-talet och här kommer snökulemördaren och mördar på stubben. Superklant!
Kanske kan göra en sparbössa av den tänkte jag och gick och la mig lite mindre glad…

Nu efter pluggsköjeriet har jag placerat arslet på på en Kineseria. Restaurang Mandarin. Sitter här som en solmogen bapelsin. Har aldrig varit här. Minns dock att den fanns här när jag var liten. Varje gång familjen körde förbi med bilen. Alltså sen urminnes tider.
Har någon slags fäbless för kineserior. Det har ni väl förvisso redan fattat vid det här laget. Kanske blir jag kung här eller så börjar jag hiva runt kinesiska vaser när jag blir på humör. Eller så kan man ju alltid fånga upp en guldfisk i deras lilla pool och äta som efterrätt. Får väl be om assiett först så man inte klafsar ner duken…

De här två lediga dagarna innan jobbhelgen börjar är alltid lite ångestfyllda. Den här dagen har varit fylld av obeslutsamhet. Ska jag duscha efter jag äter? Ska jag äta lunch ute? Fast då måste jag ju duscha innan jag går ut och äter. Ska jag stanna hemma idag? Fast då kan jag ju inte äta lunch ute. Ska jag hoppa över frukosten och äta lunch direkt? Nu är ju klockan lunch. Fast jag kan ju äta en väldigt sen frukost och sen en väldigt sen lunch och sen äta kvällsmat klockan halvfyra inatt. Hmmm…aja vet inte. Jag blir inte klok på det.
Så där fortsätter det. Allt bottnar sig i något slags vakuum, och att jag skall jobba helg, förvisso om två dagar, men jag ser ändock noggrant till att bygga upp någon slags pruttig ångest inför det. Det brukar sluta med att jag stannar hemma och om jag går ut gör jag det långt efter att solen gått ner bara för att jag bestämt för att gå ut att äta en tidig lunch. Ja, ni fattar. Eller så gör ni inte det och sliter inte av er något pung eller muffhår i ren förbrydelse för det… Skulle ju förövrigt vara jobbigt om ni gjorde det, och det lades på mitt samvete.

Snubben här på Mandarin kom ner och bytte musik på stereoanläggningen. Jag var helt ensam i lokalen då. Han tyckte väl jag såg för ung ut för att kunna uppskatta lite gammal hederlig kineseriamusik med violiner och flöjtar. Istället bytte han till någon modern soulmusik. Amerikansk soul tolkad på japanska eller kinesiska.
Brutalknullig så man får ont i foten.

Aj, nu fick jag ont i foten!

IMG_0427.JPG
Grå plugg, brun plugg, skär plugg. Det är det som är frågan och skillnaden som gör skillnaden.

Den totala nedgraderingen.

Blev helt sjukt sugen på indisk mat igår. Det har nog aldrig hänt innan. Fortfarande lunchtid, så jag klampade iväg hemifrån. Det finns en indisk restaurang i närheten av där jag bor. Eller snarare så är det den indiska syltan som jag brukar gå och dricka öl på ibland. När jag kom dit hade den tokiga pajasen semesterstängt. Det är så det går när man för en gång skull blir sugen på indisk mat.
Jag fick omvärdera tankarna. Jag tog en promenad längs Södra vägen. Tittade in i varenda restaurangfönster, men ingenting dög plötsligt. Jag promenerade och promenerade. Till slut var lunchtiden över och magen skrek. Jag hamnade till slut på Mc Donkjäveln. Sista utposten.
Det är ofta på det viset som jag slutligen hamnar på Donken. När jag har tänkt något annat från början men inte orkar längre för att hungern slår till.
Samma sak när jag ibland har tänkt att dricka två öl.
”Okej”, tänker jag. Jag dricker de här två ölen, sen går jag och handlar och åker hem och lagar mat.
”En till öl kan jag ta. Oj, nu stängde visst mataffären. Allright, då får det bli en pizza. Funkar också, då kan jag ju likaväl ta en bärs till. Det hinner jag. Attans, nu hinner jag inte till pizzerian heller innan den stänger. Äääh, det får bli Mc Donalds.”
Lagad mat, pizza, Big mac – Total nedgradering.
Värst är det de gånger jag ”råkar” missa sista spårvagnen och tar taxi hem och sen stannar till på Donkjäveln medan taxametern tickar på.
Sen går man och lägger sig mätt och ruinerad. Med en känsla av att vara lurad – av sig själv. Igen.

Promenad och pizza.

Har varit ute och promenerat bort mina gårdagens synder idag. Tänkte käka en pizza på en sunkkrog på Södra vägen som har fantastiska köttfärssåspizzor, men när jag kom dit så fanns inte stället kvar. Istället höll de på och bygga en ny flashig sportbar där. Känns som det är väldigt mycket så i den här stan just nu. Gammalt ställe, efter gammalt ställe blir nytt ställe.
Gick och åt på den närmsta pizzerian jag kunde hitta. Åt tillsammans med en massa getingar. Otrevligt sällskap.
Sen tog jag en promenad längs Södra vägen. Turister överallt. Såg en tvåbarnsfamilj som sammanlagt hade vunnit sju stycken stjärnvinster choklad. Alltså närmare bestämt 14 kg choklad. Ganska imponerande på ett ganska osmakligt sätt. Tänker att de har stått där hela eftermiddagen framför chokladhjulen.
Fortsatte promenaden till Avenyn för att hämta min snygga bike. Den stod kvar och glänste. Helt orörd förutom att en fågel hade skitit på sadeln. Satte mig på en bänk på Avenyn och rökte en cigg innan jag cyklade hemåt. Eftersom det är uppförsbacke nästan hela vägen hem ledde jag cykeln och promenerade istället.

Sylt.

20131125-114444.jpg

    Det blev inga fingrar i syltburken idag. Ingen sylt på mackan heller.


Köpte den här burken för två månader sen kanske. Har aldrig sett att sylt kan mögla innan. Trodde den enorma mängden socker i sylten förhindrade mögelns entre. Tänker att det kanske har att göra med att den är ekologisk och inte innehåller hundra skopor socker. Tänker att det hade suttit gött med en en blåbärssyltmacka. Tänker att jag känner mig lurad.
På burken står det tydligen att öppnad burk håller i två veckor. I can see that now böy! Och att man ska vara noga med att stoppa ner rena bestick i syltburka. Lite märkligt att skriva ut.
”Den här skeden är det inte så mycket intorkad köttfärssås på, den använder jag i syltburken!”
Det fattar man väl? Alltså, jag menar att jag fattar det och då borde ”man” fatta det.

Löningsdag. Jag sitter och riktar in mig på en slafsig lunch på någon sylta någonstans. Jag ser en stek framför mig. Begravd i en jättehög med stekt potatis. Allt dränks i sås. På Västerhus kanske? Eller den där pizzerian på Södra vägen som jag glömt namnet på…
Solen lyser därute. Stadsrävarna knullar i buskarna och alkisarna rumlar runt med Fru Rosita i handen.
Nej, det är dags för en dusch mein damen unt herrer. Det är dags att kliva rakt ut i verkligheten.