Mitt bland svanar och fyllepromenader.

Helt sjukt trött idag. Sov som en nervös svan i natt. Jag gjorde misstaget att äta två nävar med bilar precis innan jag gick och la mig. Fick mig väl en sockerchock. Jag borstade tänderna men den söta smaken satt kvar som en bomb i munnen. När jag låg där och försökte somna kändes det som om kroppen var gjord av luft och jag var rastlös i benen som den där gången för längesen när jag hade druckit absint. Efter en timme gick jag upp. Jag gick och satte mig på dass och suckade och funderade på om jorden verkligen var rund och inte oval. Sen gick jag ut på balkongen och tog en cigg. Vinden var förbenad som vanligt. Plötsligt såg jag en snubbe komma rumlande ner för gatan. Han var rekordfull. För varje steg han tog ramlade han i bilarna som stod parkerade längs gatan. Sen stöttade han sig mot en bil, tog några steg och ramlade in i nästa. När bilarna tog slut och inget fanns att stötta sig emot fick han speed och hamnade i någon slags halvcirkeldans. Framåt och bakåt. Jag gick och la mig igen. Som en utpumpad svan. Jag somnade och drömde att jag hade en ledig dag när jag skulle vakna. Det var båg. Snack. Fantasier.

Jag jobbar nu. Är helt fantastiskt trött. Jag låtsas att jag är pigg och tycker det är helt underbart att jobba idag. Det funkar så klart… inte alls.

En viss trötthet

Är trött igen. Jobbar. Igen.
Jag brukade vara mycket bättre på att vara trött för några år sen. Eller snarare bättre på att inte bli berörd av det. Antar att jag var trött ganska ofta. Ett normaltillstånd.
Har fortfarande perioder med sömnproblem eller sömnlöshet. Det har blivit bättre med tiden. Kanske därför det är mycket jobbigare att vara trött nu.

En gång för massa år sen var jag sömnlös i fem dygn. De första dygnen längtade man bara efter att sova. De resterande dygnen tedde sig som man gick på en skön drog. Bomull i hela huvudet. Ända problemet var att man sa och gjorde konstiga saker. Det var liksom lätt hänt att bara gå rakt ut i gatan och glömma bort att det fanns bilar där.
Jag kommer ihåg att jag gick genom Haga en av de där dagarna. En sån där ”gatuförsäljare” för Rädda barnen kom fram och frågade om jag kunde tänka mig att skänka en viss summa varje månad. Jag babblade loss med ett tjofräsande humör. Skrattade och betedde mig. Det var ju självklart att jag skulle göra det! Han räknade upp summor man kunde skänka mellan hundra och femhundra kronor. Jag slog genast till på femhundra spänn i månaden medan jag fortsatte att flabba och babbla på. Jag skakade hand med snubben och till och med vände mig om och vinkade till honom.
En vecka senare när sömnen var tillbaka damp räkningen ner. Jag fick ringa upp dem och säga som det var. Jag hade inte råd att betala några femhundra i månaden. När hon frågade om jag kunde tänka mig att skänka hundra spänn i stället, sa jag att jag inte hade råd att skänka en enda spänn.
Jag gick på socbidrag vid det tillfället. Inget hinder om man inte sovit på flera dygn.