En viss trötthet

Är trött igen. Jobbar. Igen.
Jag brukade vara mycket bättre på att vara trött för några år sen. Eller snarare bättre på att inte bli berörd av det. Antar att jag var trött ganska ofta. Ett normaltillstånd.
Har fortfarande perioder med sömnproblem eller sömnlöshet. Det har blivit bättre med tiden. Kanske därför det är mycket jobbigare att vara trött nu.

En gång för massa år sen var jag sömnlös i fem dygn. De första dygnen längtade man bara efter att sova. De resterande dygnen tedde sig som man gick på en skön drog. Bomull i hela huvudet. Ända problemet var att man sa och gjorde konstiga saker. Det var liksom lätt hänt att bara gå rakt ut i gatan och glömma bort att det fanns bilar där.
Jag kommer ihåg att jag gick genom Haga en av de där dagarna. En sån där ”gatuförsäljare” för Rädda barnen kom fram och frågade om jag kunde tänka mig att skänka en viss summa varje månad. Jag babblade loss med ett tjofräsande humör. Skrattade och betedde mig. Det var ju självklart att jag skulle göra det! Han räknade upp summor man kunde skänka mellan hundra och femhundra kronor. Jag slog genast till på femhundra spänn i månaden medan jag fortsatte att flabba och babbla på. Jag skakade hand med snubben och till och med vände mig om och vinkade till honom.
En vecka senare när sömnen var tillbaka damp räkningen ner. Jag fick ringa upp dem och säga som det var. Jag hade inte råd att betala några femhundra i månaden. När hon frågade om jag kunde tänka mig att skänka hundra spänn i stället, sa jag att jag inte hade råd att skänka en enda spänn.
Jag gick på socbidrag vid det tillfället. Inget hinder om man inte sovit på flera dygn.