Plånboken som försvann.

Min plånbok försvann förra veckan. Alltså förrförra torsdagen bestämt. Trodde jag… Detta märkte jag inte förrän på Söndagen när jag efter hela helgens celibat skulle ut och svinga några kyliga glas bärs.Jag letade på de mest utsatta ställena i lägenheten till att börja med. Ibland händer det i trött tillstånd, efter en slitsam dag i mitt fantastiska liv att plånboken trillar ur jeansfickan när jag tar av mig braxisarna. Dagen efter brukar jag leta i fåtöljen, och där ligger den. Nu låg den alltså inte där. Jag letade genom fickor, köksbord, jackfickor.
Tillslut gav jag upp.Jag begav mig ut ändå. Stället som jag hade varit och tagit en bärs på i Torsdags när jag hade använt mitt bankkort sist hade stängt på Söndagar.
Som tur var hade jag aktiverat Samsung Pay i min nya phöne. Började med att gå ner till Willys och försökte ta ut cash. Det gick naturligtvis inte att ta ut rena stålar med Samsung Pay. Dock hade jag kunnat köpa med mig 200 kg mjöl. Men vad ska jag med detta till?
Åkte ner på Andra lång på vinst och förlust. Känner ju en del staff på krogarna där. Funkade inte Samsung Pay där så kunde jag alltid swisha till någon, sen kunde de plocka ut pengarna till mig. På Kellys funkade Samsung Pay fint. Plockade ut cash som en vilde och hävde i mig några bärs och tryckte ner en pizza i kistan av bara farten. Resten av kvällen skötte sig av bara sig själv. Sedlarna dansade polka på bardiskarna.

Dagen efter var en polkafri dag. Jag fortsatte att leta efter plånboken på allt märkligare ställen. I frysen och städskåpet. I badrumsskåpet och skafferiet. Jag kröp runt på alla fyra och letade i skrymslen och hörnen på fisknivå.
Det största huvudbryet var att ingen hade pillat på kontot (Det tog ju ändå tre dagar innan jag märkte att plånkjäveln var borta.), samtidigt hade ingen hört av sig. Jag gav upp letandet och gick och pantade 117 burkar istället.
På kvällen gick jag till den där sista restaurangen som jag varit på.Han hade inte sett till någon plånbok. Fick till och med honom att ringa hem till sina anställda, men inte fan hade de sett nån jävla plönkjävel heller.
Gick hem och letade på ännu konstigare ställen. I strumplådan till exempel. Till slut blir man ju knäpp och börjar tänka att den kan ligga precis var som helst. Vinden till exempel.

Nästa dag åkte jag ner till Västtrafik hittegods. Tror ni den fanns där…då får ni fan i mig skruva åt några skruvar i pallet. Det gjorde den inte alltså. Kapitulerade och gick och tog en öl. De tog Samsung Pay på syltan.
-Vem bryr sig, sa jag till bartendern. Det är Samsung Pay som betalar!
Det verkade han tycka vara kul. Speciellt som jag sa det med helt ledsen röst. Fan ibland blir man ju ledsen ju. I den där lilla plånkan låg bankkort och körkort. Sen när jag kom på att det även låg ett presentkort på 1000 spänn på Åhlens, spårvagnskort och lisebergskort så lade jag mig nästan under bardisken och skrattade ett tomt högt skratt.
Medan jag satt där med min öl gick jag ut på nätet och spärrade mitt körkort.
Ty, om ni inte vet det så ska man göra detta pga av den där streckkoden som finns på baksidan som de blippar loss på när ni hämtar ut massa junk från Kina som kommer gå sönder inom en vecka och som ni inte behöver ändå för då har man missbedömt vad…lycka är att tappa plånkan och ta en runk på hett plåttak och bli kär i en städskrubb eller skrubba en moderat eller sverigedemokrat på tungan med galltvål är lycka mina kära debila vänner vilken lång mening utan mening det här blev då. Ojojoj.
Ringde och spärrade mitt bankkort också. De har öppet 24 timmar om dygnet på den där linjen, så dit kan man ringa när man vill om man känner sig ensam eller inte har några vänner.
På bussen hem blev jag så otroligt sugen på pizza. Rulla runt i osten på en platt frasig deg.
Frågade om de tog Samsung Pay där inne på pizzan. Det gjorde de. Samsung Pay I gotta löve you inside and out.
När det sen var dags att betala hade jag tänkt lite fel. Kortmaskinen sa nej gång på gång. Samsung lilla payjävel (I gotta hate you) är ju såklart inte kopplat till mitt konto utan till kortet jag nyss hade spärrat. Fick stå där och skämmas en stund efter att jag berättat om min plånbok och att jag hade spärrat kortet.
Som tur var hade pizzabagaren swish. Känns ändock lite som att gå över gränsen att stå och swisha med pizzabagaren eftersom det var hans egna konto.

När jag kom hem och värmde pizzan så fick jag plötsligt en impuls att rota efter plånboken i soppåsen. Jag rotade loss och tänkte samtidigt som jag fick nåt kläckigt på fingrarna varför i helvete den skulle ligga där. Jag slutade med vad jag nu höll på med. Efter jag hade käkat och satt vid köksbordet kom jag att tänka på städningen av min el och verktygslåda som jag hade utfört på Fredagen. Allt junk som skulle slängas hade jag lagt i en hög på köksbordet. Hade jag ändå inte grabbat tag i hela den där högen och bara slängt i soppåsen? Jag plockade fram soppåsen igen och sen en tom påse och började noggrant hiva över junket i påsen. Det var fimpar och illaluktande vätska från kyckling som luktade gammal gubbkalsong. Det var det ena möget efter det andra och plötsligt: BAAAAM! Där låg den. Den lilla fina jävla plånkadjäveln.
-YES YU MATHAFACKA! vrålade jag som en förvildad stjärngosse. Glädjen och triumfen över att jag mer eller mindre VISSTE att jag inte hade tappat plånkan från första början.

Sen, att jag hade spärrat korten en timme innan jag återfann plånboken var en annan sak. Tänk om jag istället hade hunnit slänga soppåsen innan jag hade kommit på denna lysande tanke. Då hade jag fanimig lagt mig under köksbordet och skrattat det ledsnaste skratt som någonsin har hörts på denna sidan stan.