Flygarns haga och en donna vid namn Jane.

skrivet igår

Sitter just nu och dricker en öl på ett helt vidrigt ställe. ”Var sitter han då?”, undrar ni säkert…inte.
Nåväl jag sitter på ett ställe som heter Charlies place. Förr hette det Flygarns Haga. När jag flyttade hit så drevs det av ett bastant par som var tyskar. Stället hade bås. Det var ett av de få ställen i slutet av 90-talet i Göteborg som både var fik, restaurang och som hade rättigheter. Stället var målat i grönt och vitt. Som om man befann sig i Bayern. Baguetterna var stora, frasiga. Goda och billiga.
De hade en jukebox längst inne i lokalen där jag sitter nu. Punkare och hårdrockare brukade samsas med att välja musiken. En låt kostade en femma vill jag minnas.
Jag brukade gå hit efter att jag varit på en vinylrunda i en stans alla skivbutiker. Satt och tittade igenom mina skivköp. Med en öl och en cigarett. Om det kändes bra köpte jag en bärs till…

Precis som jag gjort nu. Utan att det känn bra och utan skivor i påsen. Förutom påse över huvudtaget. Skulle vart bra att ha en. Och trä över hodet.
Stället är numera en sportbar. Och här mitt i alltihop sitter jag och dricker en bärs. Folk skriker och gapar, medan jag sitter här och plågar mig själv och är nostalgisk och anser att stället har förlorat sin själ.
Självklart har jag helt rätt.

När jag hade flyttat till Göteborg började jag på folkhögskola. Året var 1998. Jag var tjugosex år och hatade nästan allt och alla. Antar att jag inte mådde något vidare som människa. Det var det där hatet som eldade på mig och fick mig att skriva dikter. Ord skrivna av en väldigt arg och ung människa med fortfarande hyfsat tjockt hår.
Jag anmälde mig till filosofigruppen på folkhögskolan. En mix av filosofi, psykologi, religionslära och myspys. Den drevs av två lärare. Ett kvasipar som var gifta med varann.
Vi gick ofta på muséebesök och olika utställningar på stans museum och konstställen.
Efter att ha varit på konstmuseet på Götaplatsen sa jag till en tjej i gruppen som jag tyckte verkade vara den enda vettiga människan i gruppen:
”Är du inte jävligt trött på det här? Ska vi gå och ta en kaffe eller?”
Till min förvåning sa hon ja.
Hon hette Jane. Jane var späd och blyg och osäker och hade stora vackra ögon.
Vi gick till Flygarns Haga. Samma ställe som jag sitter på nu.
Jag bjöd henne under mummel och grymtanden. Hon ville inte ha kaffe. Hon ville ha rött vin. Maten ville hon inte ha heller. Jag beställde kaffe och en baguette.
Sen satt vi där. Tysta bägge två. Rökte, drack kaffe och vin.
Jag fortsatte mumla och grymta. Hon höll med ibland med en nick här och där. Det visade sig att vi bodde grannar med varandra dessutom.
En gång, något år efter att folkhögskolan var avslutad, när jag klev av bussen hemma såg jag henne stiga in i en bil med fyra andra riktigt stora och troligtvis icke bra snubbar.
Jag vinkade och ropade. Jane låtsades om som hon inte såg mig. De stora snubbarna såg arga ut när de glodde på mig. Det hela såg inget vidare ut…
Efter det såg jag henne aldrig mer.

Undrar vad Jane gör idag?