Rysk dashcam vid Stigbergstorget.

Har käkat lunch idag. Ute alltså. Sjukt längesen. Betydde att jag kom ut innan solen gick ner vilket inte händer varje dag. Tanken var att jag skulle åka ner till stan och käka lunch, men när jag kom ut till min korsning åkte bussen förbi. Jag gick ner till den andra hållplatsen. Där åkte den andra bussen förbi som jag kunde tagit innan jag hann komma fram till busshållplatsen. Jag andades ut långsamt för att kväva en suck och traskade till en tredje hållplats som ligger bakom hörnet och där en annan busslinje går. När jag promenerat några steg så swoshade även denna buss förbi. Något eller någon eller vad fan det kunde vara tyckte visst att jag borde hålla mig hemma och inte hålla på att gå ut och jönsa runt.
När jag stod där och funderade över vad som är mest fantastiskt i mitt liv så lade jag märke till att jag stod utanför restaurangen som jag brukar gå och dricka öl på ibland.
Klev helt enkelt in för en lunch utan att joxa och mixtra. Tänkte jag skulle vidga mina vyer och äta en högrevsgryta. Käkade denna hipstersmörja på ett gatukök en gång och tyckte verkligen inte det var något att smörja in granen med. Och nu efter att ha ätit det igen förstår jag mig verkligen inte på den rätten. Det påminner väldigt mycket om finpulvriserad köttfärssås. Måste ju passa perfekt för bebisar och gamla eller unga människor som har tappat sina tänder och glömt löständerna hemma. Smaken är väl okej, men köttfärssås är godare. Men jag klagar inte. Jag konstaterar och jag åt upp som en skolpojke.

Efter mat och kaffe tog jag en promenad. Kylan var helbrutal, men jag hade mina raketkängor på mig så jag bara traskade på. Traskade mig varm. Traskade mot svineri och moderaterna och Kd:s budget. Plötsligt där jag promenerade hörde jag ett avlägset bröl och muller. Det stegrade fort i ljudstyrka. När hela skiten brakade genom ljudvallen tittade jag upp snett bakom mig. Tio stridsflygplan i formation 4-3–2-1 som en triangel brakade förbi mig, rakt genom Johanneberg på extremt låg höjd. De slickade verkligen hustaken och det gick att se detaljer på planens underrede. luftrumsprovokation? Kul på jobbet? Eller hade de varit och handlat luciasprit i Fredrikshavn.
I övrigt såg jag inget konstigt på min promenad, vilket är konstigt i denna stan. Kanske förutom två stenade tomtar som kom sprattlande på Första långgatan. Det känns ju ändå standard på något vis.
Gick en långpromenad. Tog säkert 40 minuter. Från Johanneberg till Stigbergstorget. När jag hade kommit till Masthuggstorget svettades jag under pälsmössan. När jag kom till Stigbergstorget, och som slutspurt jobbat mig upp för backen var jag så nöjd med mig själv att jag satte eld på mitt hode. Nästan iallafall.

Gick in på ett ställe vid korsningen. Jag vet inte vad det heter och det kan kvitta, men det ligger bredvid Bengans och det ligger i Göteborg. Ett najs hak iallafall. Trevlig utsikt över en korsning med promenerande pajasar och förvirrade förbundsförvanter. Spårvagnar och trafik. Ett myller av hela konkarunken.
…och långtradare ville jag säga. Efter en stund när jag hade suttit där kom det en långtradare och brände upp för backen. Han gjorde en u-sväng. I bra fart. I väldigt bra fart. Vilka skills, tänkte jag imponerad. Han fick runt lastbilen utan problem och släpet också…såg det ut som. Den förstkommande kanten på släpet så att säga såg ut att kräva lite mer svängrum innan det rätade upp sig och där finns ju lite trafikljus och så…eller fanns. Utan att bromsa så fullständigt mejade han ner trafikljuset. Det trycktes mot gatan mjukt som slime. Inte en tillstymmelse till att bromsa in. Inom att meja ner handlade det om kungligt mejeri, fast utan mjölkprodukter då. Efter en stund stod hela hakets personal och försökte räta upp stolpen. Konstigt nog lyckades de få fast det igen genom att bygga upp stenblock runt trafikljuset som hade slitits upp från marken.
-Nåväl, livet går vidare, sa jag till snubben som satt på första parkett vid fönstret. Han skrattade lite.
Jag återgick till min öl och mitt liv. So fuckin fab änna.
Efter fem minuter kom det en långtradare till brakande upp för backen. den stannade och gav sig på en u-sväng.
Långtradaren gav upp efter halva svängen. Han hade inte riktigt samma skills, men verkade smartare…eller inte. Han började backa istället. Och höll på att ramma ner trafikljuset på andra sidan gatan med bakdelen av släpet.
Killen som satt närmast fönstret reste sig upp och slängde på jackan och utbrast:
-Nej, fyfan nu håller han på att meja ner nästa trafikljus. Jag orkar inte genomlida det här en gång till. Nu går jag.
Han sprang ut genom dörren. Sen var han borta. Personalen sprang fram till fönstret och blängde storögt.
På något vänster efter att backat och trixat och vridit på ratten ett antal gånger så klarade han svängen och försvann sen brötande ner för gatan.
Jag kände också att det var dags att lämna innan nästa långtradare skulle braka in genom krogfönstret. Dessutom var ölen och jag behövde svalka av mig med en promenad.
Det kan ju faktiskt vara farligt med för mycket action på för komprimerad tid.

Brak och stånk.

Sitter här och nyser som en häst. Har nog fått ställningsbyggar & byggjobbar-allergi. En back öl och öronproppar kanske är den bästa kuren.
Hela huskroppen är nu insvept i ett blått nät. Som en liksvepning eller en gigantisk säng med nät runt omkring. Får mig osökt att tänka på den där Bukowski-novellen. När han vaknar upp någonstans i Orleans utan att förstå var han befinner sig och i en säng omgiven med något bögigt nät som även får honom själv att känna sig lite bögig.
Han somnar dock om. Det gör inte jag längre.

Har skrivit ner på ett tomt kuvert, utbildningar och jobb som jag skall ta reda på mer om. Min semester är slut om en vecka och att bara råka tänka på att man skall börja jobba igen kan få en att önska att man var en toad på rymmen. Det är man ju förvisso. En toad på rymmen från att bli ihjältrampad av samhällets gigantiska och leriga gummistövel.

Har rensat balkongen. Var ute i sista stund. Eftersom byggnadsställningarna redan var uppe fick jag fiska upp balkongtrall genom en femton centimeter bred glipa genom balkongdörren, eftersom den inte gick att öppna mer. Eftersom jag var ute i sista stund. Eftersom, eftersom, eftersom.
Lyckades sträcka mig efter flest trall genom att ligga på mage på vardagsrumsgolvet och skicka ut handen genom springan. Armen nådde även lite längre om jag kved och stånkade. Hälften av trallen fick ligga kvar. Den räddade trallen badar nu i badkaret.
Jag blev så slut av hela dumheten så jag var tvungen att öppna en öl efteråt och fundera över om livet verkligen skall vara så här.
Svar uteblev, så jag ringde och beställde en pizza.

Imorgon skall de börja hugga ner betongplattorna till alla balkonger. Inklusive min balkong. Det kommer låta och vibrera så bedrövligt, så stridsplan som flyger förbi på för låg höjd och brakar genom ljudvallen skulle förefalla som ljuv pianomusik. Det kommer inte gå att vara hemma. Och hela dårskapet sätter igång som en rave-hangar prick klockan sju. Hela härligheten är insvept i ett blått bögnät. Kanske man ska ta med sig ölbacken upp på loftet…
Ibland känner till och med jag att jag vacklar när jag med bräcklig röst uttalar mantrat:
Jag älskar världen…

Sing halleluja!